Gräsänka!
Är inte vi människor och våra liv bra knepiga ibland?
Tänk för bara drygt ett år sedan. Då levde jag ensam, det fanns inte en tanke i världen på att jag skulle flytta ihop med någon. Inte på många år i alla fall. Idag sitter jag ensam i lägenheten, i VÅR lägenhet, och längtar efter min älskling. Saknar honom så jag blir tokig, har svårt att sova utan honom. Trots att han bara är borta några nätter så känns det konstigt, för jag vill inte vara här hemma utan honom. Sitter i soffan på kvällarna och väntar på att han ska komma hem! Men imorgon kommer han ju hem igen :)
Självklart är det skönt samtidigt, att vara ensam. Jag tror sannerligen inte att jag är en lätt människa att leva tillsammans med. Det har tagit tid för mig att vänja mig vid att inte längre vara ensam. På alla sätt. Först för ett år sedan var det konstigt att plötsligt dejta någon, sen konstigt att inte vara singel. Konstigt att ha någon annan att tänka på, anpassa sig till. Nu det senaste har det varit konstigt att ha ett hem tillsammans med någon. Där vi ska dela på varje del av lägenheten, där mitt plötsligt blir "vårt". Någon annan som ska bestämma hur jag ska ha det, i mitt hem. Men det är vårt hem, där vi båda ska trivas och må bra! Där vi måste lära oss att ge och ta, att kombinera, att kompromissa. Ju mer dagarna och veckorna går, desto mer lär vi oss. Vi anpassar oss till varandra. Men visst är det en stor omställning att plötsligt vara två. Och jag skulle ljuga om jag sa att allting går på räls och är tipptopp 24 timmar om dygnet. Som sagt, jag tror inte jag är alldeles lätt att leva med. Jag är en människa med mycket tankar och känslor, och mycket integritet. Jag behöver min ensamtid. Min egentid. Att bara få vara, tänka, känna. Därför är det guld värt att vi inte jobbar samma tider, utan att vi går om varandra ibland. Inte lever inpå varandra dagarna i ända. Det hade gjort mig tokig! För hur mycket jag än älskar M så måste jag få vara ifred ibland! Men, nu har jag varit ifred alldeles för länge och jag är hemskt glad att han kommer hem imorgon igen!
För det går tydligen väldigt snabbt att vänja sig vid att inte vara ensam, inte sova ensam. Och jag bara älskar livet som sambo! :)
Kommentarer
Trackback
