Vissa dagar är mer stormiga och känslofyllda än andra dagar på mitt jobb. Jag har ett helt fantastiskt jobb som får vara med om så mycket varje dag. Ingen dag är den andra lik. Jag får varje dag hjälpa människor på olika sätt, antingen att bli bättre eller att få ett värdigt slut i livet. Och för det mesta blir faktiskt mina patienter piggare, och kan gå hem igen och leva sitt liv vidare som vanligt, kanske ibland till och med bättre än innan. Men självklart dör en del också. För vi ska ju alla dö någon gång. Så varje dag hanterar vi så otroligt mycket känslor - ilska, förvirring, sorg, lycka, glädje, kärlek. Mycket känslor, många känslostormar. Vissa dagar mer än andra.

Den här veckan har inneburit så otroligt mycket känslor i alla dess former. Jag för min del har framförallt känt mig otillräcklig, som om jag så gärna velat göra så mycket mer. Dels har jag inte hunnit, men det är väl inget ovanligt i vårt yrke, men det som är värre är att jag inte kunnat göra något. Döende patienter som inte vill dö, som inte förstår att de är påväg att dö, som inte hinner förlika sig med tanken att de snart kommer vara borta, det kan vara bland det värsta. Det hade kunnat vara min mamma som låg där. Ensam och utlämnad till en sjukvård som ingenting kan göra. Alldeles, alldeles ensam, fylld med dödsångest. Mitt ibland oss sjukvårdspersonal som gör allt vi kan men ändå inte tillräckligt mycket. Vi är otillräckliga, vårdens resurser är otillräckliga. Vi kan inte rädda alla. Det vet jag. Och jag vet att just den här patienten aldrig hade kunnat komma tillbaka till ett liv igen, men orden etsar sig ändå fast. För jag är ju också bara människa, och jag är glad att sånt här påverkar mig. Att jag inte bara kan skaka av mig det och gå vidare, utan att jag reflekterar över det. För det visar ju bara att jag också är mänsklig, med känslor och en himla massa empati.

 

Och ja, jag gick hem från jobbet med ett leende på läpparna. För jag hade så snälla och rara patienter, jag har världens bästa kollegor, världens bästa jobb! Och framförallt för att jag vet att jag gjorde allt jag kunde!