Känslan av att vara levande igen...
Ja, det var precis så jag kände mig, levande!
Några timmar i måndags kväll/natt så fick livet vara precis så himla bra som det så många gånger varit.
Det var Maria som var tillbaka. Det var längesen jag kände mig så befriad, så lycklig. Precis allting var hur rätt och hur lätt som helst. Underbar familj och vänner runt omkring mig. Haaks på scenen som körde en riktigt bra show. Sen in på Havsbadet. Bara skratta åt människor, dricka öl, dricka fireball. Dansa. Utan att tänka på någonting. Ingenting annat än att vara där och då. Komplimangerna haglade över mig. Gick ut från havsbadet och babblade och pratade, bubblade av skratt och lycka. Flamsade och tramsade. Så som jag gör. Sån som jag är!
Det var längesen jag kände den känslan. Komplimangerna haglade över mig. Det slår mig nu i efterhand att jag inte kan minnas senast jag fick höra hur jävla snygg jag är. Hur rolig jag är. Jo, naturligtvis från vänner och familj. Men ja, ni förstår vad jag menar. Kan inte minnas när jag kände mig uppskattad och uppvaktad senast. Det spelar ingen roll vem det var som sa det, huvudsaken är att jag kände det ända in i hjärtat. Det värmde, och det gjorde att den gamla vanliga Maria kom fram. Hon som för det allra mesta skrattar och ler, skämtar, flamsar och tramsar. Hon som ingen kan förstå att hon kan vara grinig, sur eller arg. Varför har jag inte sett det själv? Hur har jag inte kunnat se hur jag förändrats de senaste åren...?
Hur ont det än gör att bli lämnad, framförallt att bli lämnad på det viset som jag blev, så tror jag ändå att det var det rätta. Jag är glad att det blev som det blev. Även om det gör ont. Även om jag känner mig ensam, tom, lurad och utnyttjad. Även om den där lyckan i måndags bara höll i sig i några timmar innan nästa bakslag kom, så fanns den ändå där. Jag vet att jag kan ta mig dit. Jag vet att min tid kommer. Jag bara önskar att vägen dit kunde vara lite rakare. Jag önskar att människor i den här världen kunde vara lite mer humana, lite mindre giriga. För när blev pengar viktigare än välbefinnande? När blev det okej att krossa någon för pengar? När försvann vår medmänsklighet? Jag skiter i alla pengar i hela världen. Det enda som är viktigt för mig just nu är att få stanna i min lägenhet, som är den största tryggheten jag känner att jag har kvar just nu. Innan jag kommer på benen igen, tar mig upp på banan. För en så stor förändring som att packa ihop sitt liv och flytta just nu det orkar jag inte. Det blir för mycket för mig. Om jag så ska leva på knäckebröd, nudlar och vatten några år framöver får det vara värt det. För pengar kommer inte att göra mig lycklig. Det enda jag vill är att hitta tillbaka till mig, Maria, på heltid!
Kommentarer
Trackback
