Prövningar vi stöta på, som vi ofta ej förstå...
Ja, varför?
Den frågan ställer nog vi alla oss fortfarande. Jag gör det mer eller mindre varje dag. Varför min pappa? Min fina, underbara och älskvärda pappa...
Du som ville alla väl, som gjorde allt för oss. Du som fick alla runt omkring dig att skratta, alltid, även när det var som tyngst. Varför du?
Det sägs att första året är det värsta. Innan vi har passerat alla årsdagar och "första gången utan honom". Jag undrar jag. För tänk, idag har ett år redan gått. Och sorgen och saknaden är knappast mindre nu än den var för ett år sedan. Tvärtom. Fortfarande så väntar och längtar jag efter nästa gång jag får träffa dig igen, och varje gång jag påminns om att det inte blir någon nästa gång så värker hela kroppen, hela själen av smärta. Och för varje dag som går utan dig så inser jag ju det mer och mer. Och det har ingenting med årsdagar eller speciella minnen att göra utan de känslorna dyker upp helt plötsligt, från ingenstans. Det sägs också att tiden läker alla sår. Så fan heller. Sorgen och saknaden efter dig pappa kommer alltid att finnas kvar hos oss.
Ett år utan dig är ett år för mycket, men tyvärr måste vi bara vänja oss vid det. Vi måste gå vidare, hitta nya banor i livet och klara oss utan dig. Och det kommer vi att göra, just för att vi är säkra på att du finns där uppe och vakar över oss. Och för att vi är säkra på att det kommer en dag, i ett annat liv, då vi ses igen.
Tills dess så lovar jag att leva, och ta vara på livet. Tillsammans med den fantastiska familj jag har kvar, som är precis lika bra som du var pappa! Och vi avslutar detta första, förjävliga år, på det enda sättet du hade velat - genom att hylla dig och fira livet med en fest tillsammans med våra underbara vänner!
GLAD PÅSK älskade, underbara pappa! Du finns med oss varje dag. Alltid älskad, aldrig glömd. JAG SAKNAR DIG!
Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt...
2017 - Nytt år innebär nya möjligheter
Äntligen.
Aldrig har väl orden varit så sanna som i år; Nytt år innebär nya möjligheter. Och aldrig har jag längtat så mycket efter att klockan ska slå 00.00, klockorna ska ringa in det nya året.
Jocke Berg, Malmö Arena. Kents avskedsturné. Mellansnack "Vi kan sammanfatta det som såhär, att 2016 har varit ett riktigt skitår. Men det fina är att vi tagit oss igenom det tillsammans". Kunde inte sagt det bättre själv. Och det kändes som om han pratade rakt till mig...
2016. Startade i ensamhet i min lägenhet, jag jobbade när alla andra festade. Redan där kanske jag borde förstått att det skulle bli ett sånt år? Sen sprang syrran stenhårt rakt in i väggen, vilket var tufft för oss alla, allra helst för henne. Cancerdiagnoser börjar rulla in hos folk i vår närhet. Pappa led hela början av året av bråk på sitt företag och jag såg sorgen och tröttheten i hans ögon, hörde dem i hans röst. Sen löste sig allt och man tror det ska vända men då plötsligt lämnar han oss hastigt och lustigt, utan någon förvarning. Begravning, sorg, smärta och allt vad det innebär. Sen hamnar jag på sjukhus. Piggnar till, urnsättning av pappa. Då lämnar min sambo mig helt hastigt och lustigt mitt i natten. Sticker utan förklaring. Där väntar månader av bråk och tjafs. Men jag tar mig igenom även det. Året går vidare men ju mer tiden går, desto mer sjunker alla händelser in i ens huvud. Mer och mer förstår jag att pappa faktiskt är borta för alltid, aldrig kommer tillbaka. Samtidigt säljs huset. Hösten har varit ett känlomässigt helvete... Dagarna då jag inte har gråtit är lätträknade, så många gånger som jag vandrat mot jobbet kämpandes mot tankar och tårar.
2016 har för vår del kantats av fysisk och psykisk ohälsa, dödsfall.
Och dessa livskriser har inneburit en del andra uppenbarelser för mig. I samband med trauman och kriser så inser man vilka det är man har i sin närhet. Vilka som verkligen betyder något. Vilka som finns där när man verkligen, verkligen behöver det. För mig har det blivit en chock i vissa fall att inse att dem jag trodde stod nära helt plötsligt är som bortsprungna. Medans det har varit positivt för att jag mer än någonsin inser vilka underbara, vackra människor jag har omkring mig. Tydligare än någonsin så inser jag vilka som tillhör nära vänner och familj. Och fördelen är att jag slipper lägga energi på dem som inte funnits där. Tillsammans har vi familj och vänner kämpat, slitit, tagit oss igenom detta helvetesår. Och vi står fortfarande på benen. Julen var så tung, så tung, men samtidigt så mysig och vacker. Tillsammans!❤
2017 startade med tårar. Alla grät. Grät för att världens finaste människa inte fick vara med oss och fira nyår. För att han aldrig mer kommer att vara med och fira med oss. Till och med dem som knappt kände honom fällde en eller annan tår. För att de är så delaktiga i vår sorg och smärta. För att vi betyder så mycket för varandra. Och det är det vi tar med oss in i 2017. Att vi har så fantastiska människor ibland oss, och tillsammans med dem så klarar vi allt, och vi ska se till att 2017 blir så mycket bättre än 2016. Tillsammans.❤ Och någonting positivt jag tar med mig är att jag inte längre är rädd för att dö. För den dagen det är min tur är jag säker på att jag äntligen får träffa min kära pappa igen. Det finns inget annat...
Fem månader...
Fem månader av tomhet...
Fem månader av kamp...
Kamp mot sorgen, kamp mot denna ständiga smärta. Kamp för att orka ta sig upp på morgonen, orka andas, orka gå vidare. Kamp för att orka ta in, orka börja bearbeta.
"Du är så stark" "Trots allt du gått igenom är du ändå så glad" Ja, det är inte direkt så jag har så mycket val. För att orka gå vidare med livet så måste jag vara glad. Jag måste lägga tankarna på hyllan varje morgon när jag stiger upp. Måste lämna dem hemma när jag går till jobbet. Det är min överlevnadstaktik. Trots att min ryggsäck ständigt är fylld av en sorg och smärta som inte går att beskriva. Ingen sorg eller smärta jag tidigare upplevt kan på långa vägar beskriva den som jag känner nu. Ja, jag är glad. Varje dag är jag glad. Och varje dag är jag ledsen. Det är min variant av terapi för min själ. Att tillåta mig själv att vara glad. För pappas skull.
I fem månader har jag pendlat fram och tillbaka mellan chock-och reaktionsfasen. Jag tror att först nu har min kropp börjat ta in, hantera vad som hänt. Så smått börjat bearbeta. Jag har inte varit mottaglig innan, inte redo att ta in sanningen. Det är jag nog fortfarande inte, kommer antagligen aldrig att bli. Det gäller bara lära sig hantera det. Lära sig leva på nytt. Våga vända blad och blicka framåt. Mest för att jag vet att det är vad pappa hade velat. Ingen tackar mig om jag gräver ner mig i min sorg. Allra minst pappa.
Men det är svårt. Det är så jävla svårt. För det gör ju så förbannat ont. Tomheten är snudd på outhärdlig vissa stunder. Och mitt försvar är att le. Och vara glad. Att lägga det på hyllan en stund och tillåta mig att vara lycklig. Det är min terapi. Det är ingen förnekelse, det är mitt sätt att orka leva vidare. Att inte få skuldkänslor för att jag stundtals mår bra, för att jag skrattar och ler. För jag gråter också. Varje dag mer eller mindre. Men likaväl som jag måste tillåta mig att sörja så måste jag också tillåta mig att vara glad och lycklig. Att fortsätta leva. Att våga se framåt och tro på en vackrare framtid. För jag har ju fortfarande flera av universums vackraste och underbaraste människor runt mig. Jag måste fortsätta leva, bygga det liv som jag vill leva. Måste tänka på mig själv i första hand.
Och jag gör det för din skull, finaste pappa! ♡
Känslan av att vara levande igen...
Ja, det var precis så jag kände mig, levande!
Några timmar i måndags kväll/natt så fick livet vara precis så himla bra som det så många gånger varit.
Det var Maria som var tillbaka. Det var längesen jag kände mig så befriad, så lycklig. Precis allting var hur rätt och hur lätt som helst. Underbar familj och vänner runt omkring mig. Haaks på scenen som körde en riktigt bra show. Sen in på Havsbadet. Bara skratta åt människor, dricka öl, dricka fireball. Dansa. Utan att tänka på någonting. Ingenting annat än att vara där och då. Komplimangerna haglade över mig. Gick ut från havsbadet och babblade och pratade, bubblade av skratt och lycka. Flamsade och tramsade. Så som jag gör. Sån som jag är!
Det var längesen jag kände den känslan. Komplimangerna haglade över mig. Det slår mig nu i efterhand att jag inte kan minnas senast jag fick höra hur jävla snygg jag är. Hur rolig jag är. Jo, naturligtvis från vänner och familj. Men ja, ni förstår vad jag menar. Kan inte minnas när jag kände mig uppskattad och uppvaktad senast. Det spelar ingen roll vem det var som sa det, huvudsaken är att jag kände det ända in i hjärtat. Det värmde, och det gjorde att den gamla vanliga Maria kom fram. Hon som för det allra mesta skrattar och ler, skämtar, flamsar och tramsar. Hon som ingen kan förstå att hon kan vara grinig, sur eller arg. Varför har jag inte sett det själv? Hur har jag inte kunnat se hur jag förändrats de senaste åren...?
Hur ont det än gör att bli lämnad, framförallt att bli lämnad på det viset som jag blev, så tror jag ändå att det var det rätta. Jag är glad att det blev som det blev. Även om det gör ont. Även om jag känner mig ensam, tom, lurad och utnyttjad. Även om den där lyckan i måndags bara höll i sig i några timmar innan nästa bakslag kom, så fanns den ändå där. Jag vet att jag kan ta mig dit. Jag vet att min tid kommer. Jag bara önskar att vägen dit kunde vara lite rakare. Jag önskar att människor i den här världen kunde vara lite mer humana, lite mindre giriga. För när blev pengar viktigare än välbefinnande? När blev det okej att krossa någon för pengar? När försvann vår medmänsklighet? Jag skiter i alla pengar i hela världen. Det enda som är viktigt för mig just nu är att få stanna i min lägenhet, som är den största tryggheten jag känner att jag har kvar just nu. Innan jag kommer på benen igen, tar mig upp på banan. För en så stor förändring som att packa ihop sitt liv och flytta just nu det orkar jag inte. Det blir för mycket för mig. Om jag så ska leva på knäckebröd, nudlar och vatten några år framöver får det vara värt det. För pengar kommer inte att göra mig lycklig. Det enda jag vill är att hitta tillbaka till mig, Maria, på heltid!
Klump i magen...
Sitter på bussen hemåt, med en stor klump i magen. Vet ju inte vad som väntar där hemma. Är lägenheten halvtom? Har jag någon soffa, tv? Är M där eller är han tillräckligt smart för att hålla sig borta? Visst jag kunde skicka och fråga. Men jag orkar inte.
Har liksom stängt av de senaste dagarna, det har blivit alldeles för mycket för mig att hantera. För mycket känslor och tankar att kontrollera. Så därför har det varit lättare att stänga av. Att åka ut till Lysekil med min fantastiska, fina familj och underbara vänner till familjen!
Levt som om ingenting annat existerar. Men nu är det nog dags att ta tag i livet, komma tillbaka till den bistra verkligheten...
Och nu då? Nu är det så mycket som jag måste ta itu med, så mycket att ordna med... vet ju inte ens om jag kan/får behålla lägenheten. Tänk så står jag här utan tak över huvudet snart... vet inte om jag verkligen klarar av ytterligare en sån stor förändring just nu. Det känns som om det är tillräckligt, som om lägenheten är den enda trygga plats jag har kvar mitt i allt detta. Även om jag kanske helst av allt hade packat mina väskor och stuckit hem till Alingsås så vet jag att det inte är hållbart. Jag måste känna in mig och se hur jag vill ha det över tid.
Jag måste gå vidare. Jag har tagit stora steg mot att gå vidare och trots den där klumpen i magen inför vad som komma skall så känns det jävligt gött samtidigt! Mitt liv bara måste bli så sjukt mycket bättre nu. Jag känner det på mig. Efter igår förstår jag också att det finns stor potential.
Först ska jag bara reda ut allt som måste redas ut! Första steget blir att återvända till lägenheten nu!
Livet från den andra sidan...
"Det här har garanterat varit det längsta dygnet hittills i mitt liv. Klockan är kvart i tre på natten och här ligger jag. Klarvaken. Har knappt sovit alls på två dygn. För hur ska jag kunna sova med dessa smärtor?
Om jag ligger blickstilla och andas korta små andetag, ja då kan jag slumra till lite. Då är värken helt okej. Jamen Maria, din blindtarm är ju hel. Då är det inget fel på dig. Infektionsvärdena är höga, du har grumlig vätska i buken som ingen kan förklara. Din urinsticka har på 16 timmar gått från normal till bananas. Men frågar man den ena uskan, ja då är jag bara ute efter morfinet. Så på ett par timmar har jag gått från att aldrig ha tagit morfin till att vara beroende, på en dos, tydligen. Smärtan hade sin kulmen inatt klockan ett. Då orkade jag bara inte mer utan bad om smärtlindring, för att jag är totalt utmattad av smärta och sömnbrist. Ja då togs kontroller. Blodtrycket hade gått från 115/70 till 150/100, pulsen från 70 till 115. Tempen var 37,8 trots Alvedon två timmar tidigare. Aja, vi ger henne en oxynorm och en kudde att hålla mot magen för att dämpa smärtan vid hostningar. Sen går vi ut och stänger dörren, lämnar henne gråtandes där utan att kolla till henne igen. Ett problem löst. För vi har så mycket annat att göra.
Och som den människa jag är, så uthärdar jag. Vill inte be om hjälp, vill inte vara en belastning. Jag vet ju hur mycket dem har att göra. Jag vet ju att hade rollerna varit ombytta så hade jag smugit in vid nästa lediga tid för att kolla till min patient. Så kanske kommer sköterskan när hon har tid, det har ju ändå bara gått två timmar...
Kan inte låta bli att undra om det är så jag uppfattas av mina patienter? Verkar jag och mina kollegor så oengagerade och ointresserade? Så ignoranta och skeptiska? Om vi gör det, på grund av att vi har för mycket att göra, ja då vill jag inte vara med mer. Det är ingen vård som jag vill bedriva eller vara en del av...
Och just nu, nu vill jag bara få sova..."
Ja, det var dem tankar jag skrev ner som jag kände inatt när jag hade som mest ont. Vården har verkligen mer att önska...
Och jag för min del åkte in med svåra buksmärtor och kom hem med nästan lika svåra smärtor plus smärtor efter operation i buken, halsen och ryggen! Men det är ju gött å veta att allt såg fint ut därinne, om vi nu ska försöka vara lite positiva. Fick inte direkt någon diagnos men troligen en njurbäckeninflammation och en "snuvig" blindtarm som läkt av sig själv! Lite antibiotika och smärtlindring så är jag på benen igen, och jag är tacksam för den hjälp jag fick! 😆
Hjärnan förstår att kroppen inte klarar att ta in vad som hänt
Nitton dagar.
Idag har det gått nitton tunga dagar sen du lämnade oss pappa. Eller, lämnade är fel ord. För jag är säker på att det inte var ditt val. Hade du fått välja så hade du stannat.
Idag har vi i alla fall tagit ännu ett stort, tungt steg. Att åka ut till Lysekil, starta upp inför sommaren. Det var med vemod i kroppen. Å ena sidan så lugnt, så tryggt. Jag blir alltid så lugn när jag är där ute. Vid havet. På min trygga plats sedan många år tillbaka. Men samtidigt - så konstigt. Allting är så annorlunda utan dig pappa. Vi måste måla vagnen - hur gör vi? "Fråga pappa!" Vi ska sätta upp förtältet - hur gör vi? "Fråga pappa!" Boden behöver ny dörr - hur har ni tänkt er? "Fråga pappa." Men vi kan ju inte fråga pappa. Men vi kanske kan vänta tills han kommer tillbaka tänker jag då. Men så kommer jag på, att han kommer ju inte tillbaka. Det är som att vi går och väntar på att han ska komma hem från en av alla sina resor. Som att han snart kommer igen, att han bara är borta ett litet tag. Det är som om hjärnan förstår att kroppen inte klarar av att ta in sanningen. Som om hjärnan vet att han är borta för alltid men vägrar att ta in och reflektera över vad det innebär. Som om ifall jag somnar tillräckligt många kvällar så vaknar jag en morgon och allt är som vanligt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad vi ska ta oss till. Det enda jag vet är att ingenting, absolut ingenting, någonsin kommer bli sig likt igen...
Åtta dagar...
Åtta dagar.
Åtta dagar utan dig pappa. Åtta dagar som känns som en evighet. Åtta dagar med tårar som inte slutar rinna. Åtta dagar med tilltagande sorg och smärta. Åtta dagar med ångesten som trycker som ett band över bröstet. Åtta dagar av så oändligt många som vi förväntas leva utan dig. Det är precis som om kroppen och hjärnan så smått börjar ta in vad som hänt. Som om hjärnan i mycket små fragment testar att tänka och inse att du är borta, med allt vad det innebär. Det är inte rätt. Inte rättvist. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna ur den här mardrömmen. För det kan bara inte vara sant att du har lämnat jordelivet och oss för alltid. För jag VILL INTE leva utan dig! Jag orkar inte föreställa mig ett liv utan dig.
Det är inte meningen att vi ska begrava dig. Inte redan. Inte än på många, många år. Du ska ju få barnbarn. Du ska ju bli världens bästa morfar. Du ska ju följa mig till altaret. Du ska ju vinna 75 miljoner på travet. Vi ska ju åka till Paris, och till Böda camping. Du skulle inte dö, det var inte rätt. Jag orkar inte ta in det. Jag fattar inte att vi har suttit och planerat din begravning med en man som är 8 år äldre än du var. Jag fattar inte att du bara ramlade ihop och dog. Jag fattar bara inte att du är borta... Jag älskar dig pappa, och jag saknar dig så oändligt mycket, redan... ♡
Det gör så ont
Det gör så ont. Det gör så ont. DET GÖR SÅ JÄVLA ONT.
Tiden står stilla men klockan går
Det är så tyst. Så otroligt tyst.
För exakt en vecka sedan låg jag här och lyssnade på ljudet av en lycklig familj. Pappa som skämtade med Erik om att han fick sovmorgon. Pappa stod och packade sin ryggsäck för att ge sig ut på årets bjärkekamp. Idag är huset helt tyst. Jag hör inte ens några snyftningar längre. Kanske har alla lyckats slumra en stund efter ändlösa timmar av sorg och tårar. Själv har jag vaknat igen. Tårarna började rinna innan jag hann öppna ögonen. Eller kanske har de runnit hela tiden? Jag vill inte gå upp ur sängen och ner för trappan. Jag vill egentligen inte ens vakna. Vill inte vakna och inse att det är sant. Att han är borta, för alltid.
Det gör för ont.
JAG ORKAR INTE! Snälla låt mig fortsätta sova...
Om jag dör nu är det på ert ansvar
"Om jag dör nu är det på ert ansvar"
Ord som etsat sig fast i mitt huvud. Varför? Jo, därför att 20 timmar senare så var du död. Och när du sa det till mig, då visste jag. Jag visste att du skulle dö. Men jag sa inte till dig att du skulle dö. Jag höll bara med, förklarade att du var kritiskt sjuk och att vi var hjälplösa, gjorde det vi kunde. Men jag sa inte att du skulle dö, att jag visste att du skulle dö. Varför inte? Jo därför att jag inte tyckte det var min uppgift. Jag tyckte att det var läkarnas. Och kanske för att jag inte ville spä på din redan så svåra ångest.
Vissa dagar är mer stormiga och känslofyllda än andra dagar på mitt jobb. Jag har ett helt fantastiskt jobb som får vara med om så mycket varje dag. Ingen dag är den andra lik. Jag får varje dag hjälpa människor på olika sätt, antingen att bli bättre eller att få ett värdigt slut i livet. Och för det mesta blir faktiskt mina patienter piggare, och kan gå hem igen och leva sitt liv vidare som vanligt, kanske ibland till och med bättre än innan. Men självklart dör en del också. För vi ska ju alla dö någon gång. Så varje dag hanterar vi så otroligt mycket känslor - ilska, förvirring, sorg, lycka, glädje, kärlek. Mycket känslor, många känslostormar. Vissa dagar mer än andra.
Den här veckan har inneburit så otroligt mycket känslor i alla dess former. Jag för min del har framförallt känt mig otillräcklig, som om jag så gärna velat göra så mycket mer. Dels har jag inte hunnit, men det är väl inget ovanligt i vårt yrke, men det som är värre är att jag inte kunnat göra något. Döende patienter som inte vill dö, som inte förstår att de är påväg att dö, som inte hinner förlika sig med tanken att de snart kommer vara borta, det kan vara bland det värsta. Det hade kunnat vara min mamma som låg där. Ensam och utlämnad till en sjukvård som ingenting kan göra. Alldeles, alldeles ensam, fylld med dödsångest. Mitt ibland oss sjukvårdspersonal som gör allt vi kan men ändå inte tillräckligt mycket. Vi är otillräckliga, vårdens resurser är otillräckliga. Vi kan inte rädda alla. Det vet jag. Och jag vet att just den här patienten aldrig hade kunnat komma tillbaka till ett liv igen, men orden etsar sig ändå fast. För jag är ju också bara människa, och jag är glad att sånt här påverkar mig. Att jag inte bara kan skaka av mig det och gå vidare, utan att jag reflekterar över det. För det visar ju bara att jag också är mänsklig, med känslor och en himla massa empati.
Och ja, jag gick hem från jobbet med ett leende på läpparna. För jag hade så snälla och rara patienter, jag har världens bästa kollegor, världens bästa jobb! Och framförallt för att jag vet att jag gjorde allt jag kunde!
Meningen med just mitt liv...
Känslan av trötthet.
Den där känslan, när man kommer hem efter en lång, tung dag på sjukhuset. När man bara vill lägga sig ner i soffan i ett alldeles mörkt och tyst rum - och bara få vara ifred. Den känslan känner jag igen alltför väl, den är svår att beskriva. Den måste upplevas. Det har varit alldeles för mycket av den varan den senaste tiden. Varje dag har känts så lång, kroppen har protesterat mot varje steg jag tar. På jobbet kallar vi det virus. Vi är flera som drabbats. Och nog har det varit något galet med kroppen; yrsel, huvudvärk, kallsvettighet. Men tack och lov, efter 4 veckor är det äntligen borta.
Men det har varit något mer. Det är något mer. Javisst, det är den här tiden på året. Jag har nog varit lite down, är kanske lite down. Men det är ju inget konstigt egentligen, min kropp reagerar ju såhär varje år.
Men det positiva är att det redan börjat vända, formkurvan går uppåt. Kanske för att jag ser ljuset i tunneln, semestern är bara 10 dagar bort! Åh, så väl jag behöver det nu. Men, lusten den finns där åter. Lusten att träna, lusten att umgås, lusten att hitta på saker! Och med den lusten kommer rastlösheten, och med rastlösheten kommer en viss del av frustration då dagarna är så korta och kvällarna så långa. För vad gör man på kvällarna? Med all ledig tid så kommer också tankarna.
Funderar mycket på det här med meningen. Vad är egentligen meningen med just mitt liv? Inte på något vis så att jag inte vill leva, att jag inte tycker om mitt liv, tvärtom!! Men vad vill jag egentligen? Det känns som att jag står och stampar, att jag inte kommer framåt. Jag har lovat mig själv att aldrig känna att jag står och stampar utan att göra något åt det, för det är ju därför jag blir rastlös. Men vad vill jag? Vad är nästa steg?
Missförstå mig inte. Jag trivs, jag älskar mitt liv, mitt jobb. Men jag börjar bli rastlös. Jag vill fortsätta utvecklas. Som människa och som sjuksköterska. Det är dags för mig att ta nästa steg - men vad är nästa steg? Vad vill jag? Jag har väldigt svårt att föreställa mig min egen framtid. Vart vill jag vara om fem år? Tänk om någon kunde svara på det åt mig. Eller ännu bättre, tänk om jag själv visste.
Det gäller väl att bara fortsätta som jag gör. Leva i nuet. Det som sker det sker.
Kanske är nästa steg bara att ta sig igenom ännu en mörk höst...
Hursom. Det blir som det blir, och det blir säkert bra hur det än blir!
Hade jag valt att bli sjuksköterska om jag visste innan vad det innebar?
Allt oftare ställer jag mig frågan vad det är jag har gett mig in på, om det här med att läsa till sjuksköterska verkligen var ett särskilt bra beslut? Det går inte en enda dag utan att jag läser i tidningar, på löpsedlar, på framsidor av reklamtidningarna, på Facebook, ja överallt egentligen, om oss sjuksköterskor. Och nu när det nalkas sommar så är det värre än aldrig förr. Krisen blir värre och värre, bristen på sjuksköterskor blir större och större.
Sista året i skolan sa vi alla att perfekt, vi går verkligen ut i rätt tid. Inga problem att få ett fast jobb, lönefrågan har varit uppe på tapeten länge och lönerna kommer behöva höjas nu. Perfekt - eller..? Absolut inte. För två år senare så är lönerna fortfarande pinsamma och visst, vi fick fast jobb, men varenda avdelning saknar också sjuksköterskor vilket gör att vi alla får jobba mer och hårdare. Vi blir färre och färre, och vårt arbete blir bara mer och mer. Var och varannan vecka får vi kritik för att vi dokumenterar för dåligt, riskbedömer för dåligt, lägger om sår för dåligt, ingenting vi gör är nånsin bra nog. Allt som oftast kommer nya direktiv på lappar som ska fyllas i, studier vi ska medverka i som ger mer administrativt arbete. Ena dagen får vi skit för att vi skickar hem patienterna för tidigt så de kommer tillbaka direkt, och nästa dag får vi minsann höra att vi lever om vi råkar behålla en patient ett extra dygn utan några egentliga medicinska skäl. Allting handlar hela tiden om pengar, men jag börjar undra om någon egentligen vet hur man bäst sparar pengar på ett sjukhus? Jag vet absolut inte vad som sparar mest pengar, men en sak vet jag med säkerhet. Bemanningssköterskor och stafettläkare sparar inga pengar för sjukhusen. Det finns heller ingen som tjänar på att ständigt kasta skit på oss sköterskor, ge oss dåliga löner, pracka på oss mer jobb, ge oss en tung arbetsmiljö. Vi går in i väggen, vi bränner ut oss. Vi blir långtidssjukskrivna för "utmattningsdepressioner" som de så fint kallar det. Jag har svårt att se att det gynnar någon. Det gynnar inte mig, inte min chef, inte sjukhuset. Definitivt inte mina stackars patienter.
Häromdagen läste jag ett inlägg av någon idiotisk chef som tyckte att vi begär för mycket, att vi ställer orimliga krav. Det är ju skrattretande. Vem är det som ställer orimliga krav på vem, om jag får fråga? Som sjuksköterska förväntas jag att alltid agera vid akuta situationer, oavsett om jag är ledig eller inte. Jag förväntas rädda livet på mina patienter, ta hand om deras anhöriga, städa upp efter läkarna, upptäcka och rätta till deras misstag och felaktiga ordinationer. Om den som ska byta av mitt pass inte kommer är det min skyldighet att hitta någon annan, annars blir det jag som får stanna. Jag har skyldighet att alltid hoppa in och jobba om det behövs, vilket med andra ord betyder att mitt jobb alltid ska gå före mitt privatliv. Egentligen har vi jour dygnet runt, för om de ringer och beordrar in mig måste jag åka. Vi har rätt till semester "om verksamheten tillåter", annars har vi plikt att jobba. Jag står alltid i centrum, är alltid mittpunkten som något slags mellanhand mellan läkare, patienter, anhöriga, undersköterskor. Alla kommer till mig med sina frågor eller sitt missnöje. Jag förväntas också alltid vara frisk, och om jag skulle vara sjuk uppmanas jag att ta två Alvedon och komma ändå. Och det här är bara en bråkdel av alla förväntningar vi lever upp till dagligen.
Jag älskar mitt jobb, jag brinner för det. Jag går dit varje dag (nästan) med ett leende på läpparna, för att jag ser fram emot att träffa mina underbara kollegor och vårda tacksamma patienter. För de allra flesta patienterna är faktiskt väldigt tacksamma, och de lovordar oss. De är så otroligt nöjda med den vård och det bemötande som dem får. DE är orolig för OSS. Hur sjukt är inte det? Hur länge orkar vi, tillsammans, innan vi ger upp för att ingen uppskattar eller belönar oss för vårt arbete? Vilka är politikerna att mena på att deras arbete är fem gånger viktigare och mer värt än vårat? Jag kräver inte 40000 i månaden och dubbelt så mycket personal, jag är bara så trött på att ständigt få bekräftat att vi sköterskor är för dåliga och inte värda mer. Jag önskar att fler människor kunde värdera och uppskatta det gedigna arbete som vi utför varje dag, som faktiskt tär på oss både fysiskt och psykiskt vissa gånger. För en sak är då säker, vi sjuksköterskor är inte speciellt egoistiska. Vi har inte tänkt på att själva när vi valde yrke, utan på alla andra utom oss själva...
Det var längesen jag skrev på bloggen, jag vet. Någonstans på vägen tappade jag skrivlusten. Och när jag väl återfick den så var det för att jag behövde spy ur mig alla upprörda känslor som bor inom mig... Förlåt för det, och tack till er som fortsatt att läsa min tomma blogg :)
Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet - allt är för bra nu!
Nyss hemkommen från Norrköping och årets Bråvalla-festival. Efter 7 timmar i bil med köande ut från parkeringar och köande pga trafikolyckor så har jag nu äntligen landat hemma i soffan, efter en lång varm och skön skrubb-dusch. Som en ny människa! Och vad har jag att säga om festivalen? Jo, att den var allt jag någonsin önskat - och lite till! Regn, åska, blixtnedslag var kanske inte vad jag önskade mig i förväg, men det gick över förväntan ändå. Vi var väl förberedda med regnponchos och gummistövlar, och vad är egentligen en festival utan lera och regn? Tänkte jag skulle sammanfatta festivalen lite för er som inte kunde (eller av någon sjuk anledning inte ville) vara där!
Festivalens magiskamoment- helt klart när allas vår älskade Håkan ramlade in på scenen under Maggios konsert. En konsert som för övrigt var bland de bästa. Hade det på känn innan att denna överraskning skulle dyka upp, och trots att han bara var på scenen i någon minut stal han hela showen. Det var allt folk pratade om.
Festivalens tragiska moment - Lana del Reys patetiska tuggummituggande, lama framträdande. Eller kanske Kanye Wests egostund, som vi inte ens brydde oss om att ödsla tid på att titta på.
Bästa konserten? Svårt. Det fanns många bra. Men Kings of Leon får nog ändå klassas som min favorit tror jag.
Festivalens överraskning - Imagine Dragons helt klart. Det är frågan om inte deras show var bland topp 3. Helt klart var den överraskande bra i alla fall.
Konserten med mest drag i publiken vinner nog faktiskt Panda da Panda! En helt galen publik framför en minst lika galen artist. Jag vet inte men det finns någonting i den mannen som jag bara älskar. Och snygg är han också till råga på allt.
Mest musikaliska artisten tävlar Laleh och Melissa Horn hårt om. Wow vilka röster dom tjejerna har. Dessutom är de ödmjuka och hur söta som helst på scenen. Laleh hoppade runt och skrattade och log och levde verkligen där uppe på scen.
Festivalens mest minnesvärda låt - kan ha varit när The Offspring drog igång sina riktiga godingar. Från att ha varit en ganska lam konsert i mina öron (som egentligen inte har lyssnat mkt på dem) så bara small det till och blev världens fest på de tre sista låtarna. Wow!
Största besvikelsen måste jag nog ändå säga var Mando Diao. Jag rös i hela kroppen när de sjöng för Kristian Gidlund, men i övrigt så var det faktiskt ganska trist konsert. Förstod inte riktigt konceptet.
Måste även nämna fantastiska Daniel Adams Ray, hans show var galant, gamla godingar från Snook blandat med hans egna låtar. Och mitt i alltihopa bjöd han även upp Petter på scenen för en duett som var riktigt grym!
Och slutligen undrar ni nog nu över festivalens kanske största namn Iron Maiden? Ja. De var som förväntat. De var bra, de hade en bra show. Men nja. De lyckades inte sälja in sig hos mig som ett nytt stort fan. Men visst lyckades de gamla gubbarna hålla igång och göra en riktigt bra show - absolut :)
Ja, jag vet inte hur många konserter vi har hunnit med men detta var ett urval av dem bästa. Det fanns många fler, och jag är mer än nöjd över den här helgen. Så mycket glädje, kärlek och fantastisk musik vi har fått uppleva. Har garanterat förlängt mitt liv ett par år, och jag har absolut fått mersmak för festivaler igen!! :)
Ibland är en dröm det finaste man har...
Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Ibland är en dröm det finaste man har...
Ja, som en dröm. Ungefär så kändes det när vi stod där på Ullevi. 69348 personer, och jag. Någon gång i början av konserten när de filmade publiken och visade på storbildsskärmarna så frågade jag Maja "kan du fatta att vi står där mitt i smeten? Kan du fatta att vi faktiskt är här?" Det kunde nog inte riktigt jag, i alla fall inte i början. Många har frågat hur det var, vad som var bäst. Jag kan knappt beskriva med ord - hur det var? Det var som en dröm. Det var allt jag hade önskat och mer därtill. Hela Ullevi kokade under 3 timmar, och jag bara njöt. Och vad som var bäst - det kan jag inte svara på. Kanske "en midsommarnattsdröm", eller kanske "det kommer aldrig va över för mig". Jag vet inte - för ingenting var dåligt. När kapten röd kom in på scen blev jag förvånad, när Håkan pratade om sin son skrattade jag, när han sjöng Valborg så var jag nära till tårarna. När han sjöng "försent för Edelweiss" och större delen av arenan lystes upp av mobiltelefoner så stod jag mållös och log. När han sjöng "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" så rös jag i hela kroppen. Det var så mycket känslor, allting var så äkta och så enkelt och så avskalat. Så Håkan.
SÅ. BRA.
När ryktesvägarna kommer för nära inpå...
Ikväll är en sån där kväll...
En sån kväll då en massa tankar gnager i mig. Efter att idag, återigen ryktesvägen, fått höra en massa saker om en nära vän till mig. Saker som hon valt att inte dela med sig av till oss närmaste utan som jag får höra ryktesvägen, på jobbet. Att sitta där häpen framför kollegorna och få det slängt i ansiktet. Ja, vad säger man då? Hur gör man då? Givetvis är jag glad att kollegan berättar, jag vill ju veta allt! Men samtidigt är det jobbigt. Andra kollegor börjar fråga... och hur förklarar man något man själv inte förstår? Känner återigen den där stenen byggas på, tynga mig ännu mer.
Hur kunde det bli såhär? Vad hände? Varför valde du att stänga ute oss, lämna hela ditt liv med alla oss vänner och familj? Det gör så ont i mig ibland, för jag saknar dig så mycket. VI saknar dig så mycket och önskar att du kunde komma hem och hälsa på. För vi vill träffa dig, höra allt om ditt liv. Från DIG.
Sjukvårdens charmiga sida!
Ja, jag har verkligen ingenting negativt att säga om starten på den här veckan på jobbet!
Det är dagar som dessa som jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet för från första början. Dagar då jag känner att jag har kontroll, full koll. Dagar när jag har att göra, men jag känner att jag hinner med. Jag hinner stanna upp och tänka, jag hinner ta hand om alla mina patienter, kolla upp alla provsvar och undersökningar de har varit på. Dagar då jag slipper lämna över en hel hop av arbete till den som kommer efter mig, och hinner färdigt gott och väl i tid.
Dagar som dessa då jag kortare stunder hinner sätta mig ner på en stol bredvid en orolig patient och lyssna på vad denne har att säga, vad som bekymrar just den personen. Samtidigt hinner jag stanna upp hos en annan orolig patient och svara på hens frågor, och om så för ett litet uns lindra ångesten och oron som gnager. Samtidigt som jag känner att jag KAN svara på frågorna. Att jag har tillräckligt med kunskap att reda ut frågorna som kommer upp. Jag vet inte vad jag ska säga - mer än att jag älskar dessa dagar. När allting har funkat! Underbara kollegor, fantastiska läkare. Allting flyter på, ingen tvekar att hjälpa till och ställa upp. Ja, nog är dessa dagar ovanliga nuförtiden i mitt liv, men de finns alltså. Nu har jag haft två sådana i rad. Tänk om alla dagar kunde vara som dessa två, kanske inte ens såhär bra men om ens i närheten. Då hade jag haft världens bästa jobb!
Jag har världens roligaste, mest spännande och omväxlande jobb. Så fruktansvärt lärorikt och utvecklande. Jag känner hur jag själv utvecklas och blir en bättre människa. Men samtidigt är det ett av de stressigaste, mest fysiskt och psykiskt påfrestande jobben. Därav är dagar som dessa guld värda, nödvändiga. För att fortsätta älska mitt jobb och mitt val av yrke.
AVA - hets deluxe!
Utskälld efter noter, av en så kallad "kollega". Inför en patient. På grund av något som min överläkare sagt åt mig att göra. Det var inte direkt vad jag behövde efter tre tunga, stressiga dagar på AVA. Nej tack vet du vad kära sköterska, nästa gång kan du väl gå direkt till den som ordinerat när det är något du inte gillar. För inte nog med att jag fick en massa obefogad skit så skrämdes min stackars patient upp rejält samtidigt, helt utan anledning.
För det allra mesta är mitt jobb helt fantastiskt. Och trots att det har varit tre väldigt hektiska dagar med många och tunga patienter så har det varit roligt. Det har funnits flera utmaningar på vägen och jag har lärt mig otroligt mycket. Men ibland så blir det bara för mycket! Och varför ska det då vara så inom sjukvården att folk kastar skit över varandra. Behandlar mig som om jag vore en liten barnunge bara för att jag råkar vara ung och nyexad. Vad kommer all denna hets ifrån? Folk som ständigt ska tala om på diverse olika vis att de är bättre än mig. Ja, ni är garanterat bättre än mig allihopa, men det här är väl för sjutton ingen tävling! Och jag är inte allsmäktig eller fullärd efter 3,5 mån som sjuksköterska. Jag lyder det min doktor säger åt mig, ibland ifrågasätter jag när jag har tillräcklig kunskap. Annars litar jag på att deras kunskap och kompetens stämmer!
Samtidigt är det en ständig hets och högt tryck från alla håll på oss sjuksköterskor. Det är undersköterskor, det är läkare, det är samordnare, det är vårdplatskoordinatorn, det är anhöriga. Och nånstans i mitten står jag som patientansvarig sjuksköterska och ska försöka göra det bästa för patienten. För det är ju för patientens skull vi är där! Annars kunde vi ju lika gärna vara hemma, om det inte vore för att vi ville våra patienters bästa! Men mitt i allt detta glömmer vi ibland bort patienten. Det hetsas om att patienterna ska gå hem, helst ska vi tömma hela AVA varje dag. Men snälla nån ibland går inte det! Vi kan inte bara skicka hem patienter hit och dit, de har ju kommit till oss av en anledning. Och bara för att trycket är högt från akuten så blir inte mina patienter friskare.
Och att ständigt behöva försvara mina patienter, försvara läkarnas beslut om att patienterna ska kvarstanna, det tar så otroligt mycket energi och kraft. Den här veckan har varit extrem. Pressen, ljudnivån, stressen, hetsen på att skriva ut patienter, det har gjort att jag kommit hem med sprängande huvudvärk varje dag. Och det gör att mitt jobb känns lite mindre roligt. Lite mer tungt. Som om jag borde ha lite mer betalt för det arbete, den tid och kraft jag lägger ner.
Och att ständigt behöva försvara mina patienter, försvara läkarnas beslut om att patienterna ska kvarstanna, det tar så otroligt mycket energi och kraft. Den här veckan har varit extrem. Pressen, ljudnivån, stressen, hetsen på att skriva ut patienter, det har gjort att jag kommit hem med sprängande huvudvärk varje dag. Och det gör att mitt jobb känns lite mindre roligt. Lite mer tungt. Som om jag borde ha lite mer betalt för det arbete, den tid och kraft jag lägger ner.
Missförstå mig inte, jag älskar mitt jobb! Jag tycker det är kul att gå till jobbet. Men ibland så vill jag bara stanna upp och skrika rakt ut. För jag brinner för att hjälpa mina patienter, och jag blir frustrerad och arg när det inte känns möjligt.
Men imorgon är en ny dag, nya möjligheter.
Imorgon hoppas jag att lugnet har lagt sig på AVA,
så att vi får ett harmoniskt slut på veckan!
De små stunderna som verkligen betyder allt!
Det är med blandade känslor denna tjej nu sitter på bussen påväg hemåt Halmstad igen. Med ett stort leende på sina läppar, men samtidigt lite sorg i hjärtat över att redan behöva vända hem igen. Varför måste dessa dagar gå så himla fort? Varför kan ingen stanna tiden ett tag så vi hade fått njuta lite längre? Nä, säg det den som kan.
Och hur mycket livsglädje kan egentligen några timmar med underbara vänner ge? Det är mycket jag inte vet. Men en sak vet jag med säkerhet - att dessa dagar händer alldeles för sällan. Först en supermysig lunch med Alicia innan jag skulle möta upp Johanna! Och medan jag gick och väntade på henne kom jag på att jag borde höra av mig till Erica och höra om hon var ledig att ses. Så jag slängde iväg ett sms, sen ringde Johanna upp och var framme. Tyckte hon verkade lite konstig när vi möttes men tänkte inte mer på det, så plötsligt kände jag ett par kalla händer över mina ögon och vem stog där om inte självaste Erica!!? Hon blev superförvånad när jag gissade rätt - och det visade sig att jag hade fel nummer så hon hade inte fått mitt sms!! De hade själva planerat att överraska mig! Åh jösses - vilken lyckokänsla! Helt uppspelt tjej!! Sen hade de planerat in biljard så vi plockade fram våra gamla skills å körde två matcher innan vi tog en lång kaffe på mysiga condeco! Och nu som sagt, sitter jag på bussen hem igen. Aldrig kunde jag tro när jag steg upp imorse, trött och småkrasslig i kroppen, att jag 11 timmar senare skulle sitta här i skrivandets stund med såhär mycket ny energi och lycka! Det gäller att ta vara på de små stunderna i livet som betyder så otroligt mycket. Det här var en sån stund! Inser ännu mer hur otroligt mycket jag saknar alla mina vänner där hemma! Varför kunde inte bara alla bo i samma stad??
Nåväl, jag älskar er flickor! Tack för att ni förgyllde min dag och skickade med mig en massa ny energi hem!! ♡
Fröken klantarsel!
Pastavatten, vilken idioti! Jag ska nog aldrig mer koka pasta tror jag. I framtiden ska jag leva på frukt och grönsaker, kanske på konserver som kan ätas kalla! För i söndags var fröken klantarsel i farten igen...
Och aj! Vad ont det gjorde när jag hällde pastavattnet över handen. Mycket klantigt har jag gjort, många skador har jag dragit på mig under åren, men aldrig har jag upplevt en smärta så stark som den jag kände söndag kväll/natt! Som om hela handen brann, samtidigt som någon skar i den med kniv. Till råga på allt var det ju klart handen också. Och vad gör en sjuksköterska utan sina händer? Tydligen jobbar hon inte i alla fall. Nej, för våra händer är livsviktiga. Utan våra händer är vi ingenting. Så jag fick vackert gå hem från jobbet igen i måndags... och än har jag inte fått komma tillbaka för chefen (som jag för övrigt är väldigt tacksam över att hon bryr sig så mycket!!).
Så, här sitter jag nu. Med en hand som övergått till att klia och svida. Men hellre det än de senaste dagarnas smärtor! Instängd i min egen lägenhet, utan någon att prata med! Om jag ändå bara hade någon att prata med! Har ringt mamma och mmormor och tjattrat lite idag iaf, dem gör mig alltid på gott humör! ♡ Och just nu längtar jag hem så otroligt mycket! Hem till alla vänner, familj. Alla nära och kära som jag saknar så oändligt mycket här nere ibland! Men om en vecka är jag hos dem igen!! :) och i helgen hade jag två av mina favoriter här på besök och vi hade en supertrevlig inflyttningsfest! Sen så imorgon ska jag få träffa två favoriter till, så det tar sig!! Lite livsglädje i allt regn, det behövs! För det är inte roligt när man känner att man är beroende av andra. När jag inte kan jobba, har svårt att laga mat, diska, städa. Inte ens kan klara av att tvätta mitt eget hår. Jag känner mig så liten, det känns förnedrande att behöva be om hjälp.
För jag är en självständig människa. Van att klara mig själv. Van att ta hand om mig själv, bara ha mig själv att tänka på. Och på tal om det, så är det svårt det där vissa dagar. Att behöva tänka för två...
MEN, nu är handen bättre, på fredag tänker jag gå tillbaka till jobbet!! Jag längtar! :)
Pussåkram
