Tiden står stilla men klockan går
Det är så tyst. Så otroligt tyst.
För exakt en vecka sedan låg jag här och lyssnade på ljudet av en lycklig familj. Pappa som skämtade med Erik om att han fick sovmorgon. Pappa stod och packade sin ryggsäck för att ge sig ut på årets bjärkekamp. Idag är huset helt tyst. Jag hör inte ens några snyftningar längre. Kanske har alla lyckats slumra en stund efter ändlösa timmar av sorg och tårar. Själv har jag vaknat igen. Tårarna började rinna innan jag hann öppna ögonen. Eller kanske har de runnit hela tiden? Jag vill inte gå upp ur sängen och ner för trappan. Jag vill egentligen inte ens vakna. Vill inte vakna och inse att det är sant. Att han är borta, för alltid.
Det gör för ont.
JAG ORKAR INTE! Snälla låt mig fortsätta sova...
Kommentarer
Trackback
