Hjärnan förstår att kroppen inte klarar att ta in vad som hänt
Nitton dagar.
Idag har det gått nitton tunga dagar sen du lämnade oss pappa. Eller, lämnade är fel ord. För jag är säker på att det inte var ditt val. Hade du fått välja så hade du stannat.
Idag har vi i alla fall tagit ännu ett stort, tungt steg. Att åka ut till Lysekil, starta upp inför sommaren. Det var med vemod i kroppen. Å ena sidan så lugnt, så tryggt. Jag blir alltid så lugn när jag är där ute. Vid havet. På min trygga plats sedan många år tillbaka. Men samtidigt - så konstigt. Allting är så annorlunda utan dig pappa. Vi måste måla vagnen - hur gör vi? "Fråga pappa!" Vi ska sätta upp förtältet - hur gör vi? "Fråga pappa!" Boden behöver ny dörr - hur har ni tänkt er? "Fråga pappa." Men vi kan ju inte fråga pappa. Men vi kanske kan vänta tills han kommer tillbaka tänker jag då. Men så kommer jag på, att han kommer ju inte tillbaka. Det är som att vi går och väntar på att han ska komma hem från en av alla sina resor. Som att han snart kommer igen, att han bara är borta ett litet tag. Det är som om hjärnan förstår att kroppen inte klarar av att ta in sanningen. Som om hjärnan vet att han är borta för alltid men vägrar att ta in och reflektera över vad det innebär. Som om ifall jag somnar tillräckligt många kvällar så vaknar jag en morgon och allt är som vanligt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad vi ska ta oss till. Det enda jag vet är att ingenting, absolut ingenting, någonsin kommer bli sig likt igen...
Kommentarer
Trackback
