Gång på gång rasar min värld samman...
Som om det inte var nog. Någon högre makt på den här jorden verkar ha bestämt sig för att testa mig, se hur mycket jag klarar...
Återigen faller allting isär, hela min värld rasar samman. Det känns som om allting bara var en lögn. Det som vi byggt upp i 3,5 år har på ett par sekunder raserat. Mer än allting i världen önskar jag att det inte var sant, att vi kunde dra tillbaka tiden och fortsätta bygga. Att vi kunde prata, och hitta ett sätt att bygga vidare på som skulle bli till det bättre. Men det är försent nu, det inser jag själv också. När vissa ord är sagda så är dem svåra att ta tillbaka.
Precis som att det inte räckte med att vi i måndags för sista gången sa farväl till pappa. Satte ner hans urna i marken bland fina vänner och bekanta. Det gjorde så ont i mig. Så fruktansvärt ont. Jag kan fortfarande inte ta in att det har hänt. Kan inte för mitt liv föreställa mig att jag aldrig får se min kära pappa igen. Jag måste intala mig själv att det kommer ett liv efter detta där vi möts igen, för om jag inte tänker så, så orkar jag inte resa mig ur sängen.
Just nu orkar jag inte resa mig ur sängen ändå. Vet inte hur jag ska orka resa mig igen. Hur ska jag orka bygga mig ett helt nytt liv just nu?
Kommentarer
Trackback
