Åtta dagar...
Åtta dagar.
Åtta dagar utan dig pappa. Åtta dagar som känns som en evighet. Åtta dagar med tårar som inte slutar rinna. Åtta dagar med tilltagande sorg och smärta. Åtta dagar med ångesten som trycker som ett band över bröstet. Åtta dagar av så oändligt många som vi förväntas leva utan dig. Det är precis som om kroppen och hjärnan så smått börjar ta in vad som hänt. Som om hjärnan i mycket små fragment testar att tänka och inse att du är borta, med allt vad det innebär. Det är inte rätt. Inte rättvist. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna ur den här mardrömmen. För det kan bara inte vara sant att du har lämnat jordelivet och oss för alltid. För jag VILL INTE leva utan dig! Jag orkar inte föreställa mig ett liv utan dig.
Det är inte meningen att vi ska begrava dig. Inte redan. Inte än på många, många år. Du ska ju få barnbarn. Du ska ju bli världens bästa morfar. Du ska ju följa mig till altaret. Du ska ju vinna 75 miljoner på travet. Vi ska ju åka till Paris, och till Böda camping. Du skulle inte dö, det var inte rätt. Jag orkar inte ta in det. Jag fattar inte att vi har suttit och planerat din begravning med en man som är 8 år äldre än du var. Jag fattar inte att du bara ramlade ihop och dog. Jag fattar bara inte att du är borta... Jag älskar dig pappa, och jag saknar dig så oändligt mycket, redan... ♡
Kommentarer
Trackback
