Allt oftare ställer jag mig frågan vad det är jag har gett mig in på, om det här med att läsa till sjuksköterska verkligen var ett särskilt bra beslut? Det går inte en enda dag utan att jag läser i tidningar, på löpsedlar, på framsidor av reklamtidningarna, på Facebook, ja överallt egentligen, om oss sjuksköterskor. Och nu när det nalkas sommar så är det värre än aldrig förr. Krisen blir värre och värre, bristen på sjuksköterskor blir större och större.

 

Sista året i skolan sa vi alla att perfekt, vi går verkligen ut i rätt tid. Inga problem att få ett fast jobb, lönefrågan har varit uppe på tapeten länge och lönerna kommer behöva höjas nu. Perfekt - eller..? Absolut inte. För två år senare så är lönerna fortfarande pinsamma och visst, vi fick fast jobb, men varenda avdelning saknar också sjuksköterskor vilket gör att vi alla får jobba mer och hårdare. Vi blir färre och färre, och vårt arbete blir bara mer och mer. Var och varannan vecka får vi kritik för att vi dokumenterar för dåligt, riskbedömer för dåligt, lägger om sår för dåligt, ingenting vi gör är nånsin bra nog. Allt som oftast kommer nya direktiv på lappar som ska fyllas i, studier vi ska medverka i som ger mer administrativt arbete. Ena dagen får vi skit för att vi skickar hem patienterna för tidigt så de kommer tillbaka direkt, och nästa dag får vi minsann höra att vi lever om vi råkar behålla en patient ett extra dygn utan några egentliga medicinska skäl. Allting handlar hela tiden om pengar, men jag börjar undra om någon egentligen vet hur man bäst sparar pengar på ett sjukhus? Jag vet absolut inte vad som sparar mest pengar, men en sak vet jag med säkerhet. Bemanningssköterskor och stafettläkare sparar inga pengar för sjukhusen. Det finns heller ingen som tjänar på att ständigt kasta skit på oss sköterskor, ge oss dåliga löner, pracka på oss mer jobb, ge oss en tung arbetsmiljö. Vi går in i väggen, vi bränner ut oss. Vi blir långtidssjukskrivna för "utmattningsdepressioner" som de så fint kallar det. Jag har svårt att se att det gynnar någon. Det gynnar inte mig, inte min chef, inte sjukhuset. Definitivt inte mina stackars patienter.

 

Häromdagen läste jag ett inlägg av någon idiotisk chef som tyckte att vi begär för mycket, att vi ställer orimliga krav. Det är ju skrattretande. Vem är det som ställer orimliga krav på vem, om jag får fråga? Som sjuksköterska förväntas jag att alltid agera vid akuta situationer, oavsett om jag är ledig eller inte. Jag förväntas rädda livet på mina patienter, ta hand om deras anhöriga, städa upp efter läkarna, upptäcka och rätta till deras misstag och felaktiga ordinationer. Om den som ska byta av mitt pass inte kommer är det min skyldighet att hitta någon annan, annars blir det jag som får stanna. Jag har skyldighet att alltid hoppa in och jobba om det behövs, vilket med andra ord betyder att mitt jobb alltid ska gå före mitt privatliv. Egentligen har vi jour dygnet runt, för om de ringer och beordrar in mig måste jag åka. Vi har rätt till semester "om verksamheten tillåter", annars har vi plikt att jobba. Jag står alltid i centrum, är alltid mittpunkten som något slags mellanhand mellan läkare, patienter, anhöriga, undersköterskor. Alla kommer till mig med sina frågor eller sitt missnöje. Jag förväntas också alltid vara frisk, och om jag skulle vara sjuk uppmanas jag att ta två Alvedon och komma ändå. Och det här är bara en bråkdel av alla förväntningar vi lever upp till dagligen.

 

Jag älskar mitt jobb, jag brinner för det. Jag går dit varje dag (nästan) med ett leende på läpparna, för att jag ser fram emot att träffa mina underbara kollegor och vårda tacksamma patienter. För de allra flesta patienterna är faktiskt väldigt tacksamma, och de lovordar oss. De är så otroligt nöjda med den vård och det bemötande som dem får. DE är orolig för OSS. Hur sjukt är inte det? Hur länge orkar vi, tillsammans, innan vi ger upp för att ingen uppskattar eller belönar oss för vårt arbete? Vilka är politikerna att mena på att deras arbete är fem gånger viktigare och mer värt än vårat? Jag kräver inte 40000 i månaden och dubbelt så mycket personal, jag är bara så trött på att ständigt få bekräftat att vi sköterskor är för dåliga och inte värda mer. Jag önskar att fler människor kunde värdera och uppskatta det gedigna arbete som vi utför varje dag, som faktiskt tär på oss både fysiskt och psykiskt vissa gånger. För en sak är då säker, vi sjuksköterskor är inte speciellt egoistiska. Vi har inte tänkt på att själva när vi valde yrke, utan på alla andra utom oss själva...