Så mycket tankar och känslor...
Sedan begravningen i fredags så har vi haft ett par relativt lugna dagar. Visst är det tungt, tomt, lite jobbigt hela tiden. Men det har varit lite lättare ändå. Det har gått att uthärda. Solen har värmt oss och hjälpt till på traven, och att vara här hemma med familjen samlad är verkligen som balsam för själen!
Men nu ikväll när vi gick och lade oss så slog ångesten emot mig igen. Som en smäll på käften! Så många tankar och känslor på en och samma gång...
Imorgon ska jag åka hem till Halmstad.
Pappa är borta. För alltid.
Varför har några av dem jag trodde stod mig närmast inte hört av sig?
Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet.
Vad har jag för lösenord på jobbet?
Jag vill inte åka hem till Halmstad.
Halmstad är inte hem.
Orkar jag verkligen börja jobba?
Och hur var den där drömmen jag drömde i torsdags-fredags nu igen? Jo. Den handlade om min pappa. Världens finaste pappa! ♡ Jag drömde att han kom tillbaka, och jag frågade honom hur han kunde vara tillbaka, han är ju död och vi är påväg till begravningen. Han hade sin blåa, fina kavaj på sig. Skjortan som han hade på sig när han trillade ihop och dog, den blårutiga. Han var sååå vacker! Lite stressad över att hinna i tid till sin egen begravning. Han ville bara komma och säga hejdå först, ville ge mig en sista kram. Och vi kramades, så länge så länge. Det var den finaste, bästa kramen någonsin. Sen vaknade jag. Och när jag vaknade kändes drömmen så verklig.
Jag måste bara tro på att det var sant. Att du kom tillbaka för att säga hejdå pappa. Att jag fick krama dig en sista gång. Jag måste bara tro att du sitter där uppe och vakar över varje steg vi tar. Att du sitter där uppe för att se till så att vi är lyckliga och kan gå vidare med alla fina minnen av dig. Jag måste tro på att vi en vacker dag kommer att ses igen. Jag bara måste det, annars går jag itu.
Pappa, hjälp oss igenom detta! ♡
Kommentarer
Trackback
