Fem månader av tomhet...

Fem månader av kamp...

Kamp mot sorgen, kamp mot denna ständiga smärta. Kamp för att orka ta sig upp på morgonen, orka andas, orka gå vidare. Kamp för att orka ta in, orka börja bearbeta.

"Du är så stark" "Trots allt du gått igenom är du ändå så glad" Ja, det är inte direkt så jag har så mycket val. För att orka gå vidare med livet så måste jag vara glad. Jag måste lägga tankarna på hyllan varje morgon när jag stiger upp. Måste lämna dem hemma när jag går till jobbet. Det är min överlevnadstaktik. Trots att min ryggsäck ständigt är fylld av en sorg och smärta som inte går att beskriva. Ingen sorg eller smärta jag tidigare upplevt kan på långa vägar beskriva den som jag känner nu. Ja, jag är glad. Varje dag är jag glad. Och varje dag är jag ledsen. Det är min variant av terapi för min själ. Att tillåta mig själv att vara glad. För pappas skull.

 

I fem månader har jag pendlat fram och tillbaka mellan chock-och reaktionsfasen. Jag tror att först nu har min kropp börjat ta in, hantera vad som hänt. Så smått börjat bearbeta. Jag har inte varit mottaglig innan, inte redo att ta in sanningen. Det är jag nog fortfarande inte, kommer antagligen aldrig att bli. Det gäller bara lära sig hantera det. Lära sig leva på nytt. Våga vända blad och blicka framåt. Mest för att jag vet att det är vad pappa hade velat. Ingen tackar mig om jag gräver ner mig i min sorg. Allra minst pappa.

 

Men det är svårt. Det är så jävla svårt. För det gör ju så förbannat ont. Tomheten är snudd på outhärdlig vissa stunder. Och mitt försvar är att le. Och vara glad. Att lägga det på hyllan en stund och tillåta mig att vara lycklig. Det är min terapi. Det är ingen förnekelse, det är mitt sätt att orka leva vidare. Att inte få skuldkänslor för att jag stundtals mår bra, för att jag skrattar och ler. För jag gråter också. Varje dag mer eller mindre. Men likaväl som jag måste tillåta mig att sörja så måste jag också tillåta mig att vara glad och lycklig. Att fortsätta leva. Att våga se framåt och tro på en vackrare framtid. För jag har ju fortfarande flera av universums vackraste och underbaraste människor runt mig. Jag måste fortsätta leva, bygga det liv som jag vill leva. Måste tänka på mig själv i första hand.

 

Och jag gör det för din skull, finaste pappa! ♡