En månad...
Tänk att det redan har gått en månad.
En månad sen du så hastigt försvann från oss pappa.
Jag har fortfarande inte kunnat finna meningen med att leva vidare utan dig. Jag går till jobbet och det går bra, även om det känns helt meningslöst att gå dit. På jobbet känns allting nästan normalt. Men resten av dygnets timmar och dagar så känns ingenting normalt. För det finns ingenting som är normalt längre. Eller som vanligt. Varje vaken sekund är du med mig, vad jag än gör. Du ligger där bak i tankarna hela tiden. Och allting runt omkring är bara bagateller. Ingenting annat än att vara med min återstående familj har någon som helst mening eller värde just nu...
Imorgon är det måndag. En måndag då vi alla tvingas återgå till alla måsten som finns i livet. Första dagen då alla kommer att åka till jobb/skola och mamma kommer att vakna helt ensam. Hur ska det gå? Jo, det kommer gå. Klart det kommer gå. För oss alla. För att vi har varandra, och för att vi har alla underbara vänner! För att jag har världens finaste, bästa, underbaraste mamma. Och hon har världens finaste, underbaraste barn. Och för att hon har världens bästa mamma, och därmed jag världens bästa mormor. Och för att vi har världens finaste människor omkring oss som ser efter oss varje dag.
Det måste ju gå. Vi har ju inget val.
Att stänga in sig själv i ett rum och sörja resten av livet är ju tyvärr inget val, även om det ibland känns som det lättaste alternativet.
Jag vet att du vill att vi ska vara glada och lyckliga pappa. Och jag förstår ju att vi kommer fortsätta vara glada och lyckliga, och att vi kommer minnas alla fina minnen av dig med glädje. Men våra hjärtan kommer aldrig att sluta sakna dig. Mitt hjärta kommer aldrig sluta gråta över att du är borta. För jag älskar dig så ♡
Kommentarer
Trackback
