Sitter på bussen hemåt, med en stor klump i magen. Vet ju inte vad som väntar där hemma. Är lägenheten halvtom? Har jag någon soffa, tv? Är M där eller är han tillräckligt smart för att hålla sig borta? Visst jag kunde skicka och fråga. Men jag orkar inte.
Har liksom stängt av de senaste dagarna, det har blivit alldeles för mycket för mig att hantera. För mycket känslor och tankar att kontrollera. Så därför har det varit lättare att stänga av. Att åka ut till Lysekil med min fantastiska, fina familj och underbara vänner till familjen!
Levt som om ingenting annat existerar. Men nu är det nog dags att ta tag i livet, komma tillbaka till den bistra verkligheten...

Och nu då? Nu är det så mycket som jag måste ta itu med, så mycket att ordna med... vet ju inte ens om jag kan/får behålla lägenheten. Tänk så står jag här utan tak över huvudet snart... vet inte om jag verkligen klarar av ytterligare en sån stor förändring just nu. Det känns som om det är tillräckligt, som om lägenheten är den enda trygga plats jag har kvar mitt i allt detta. Även om jag kanske helst av allt hade packat mina väskor och stuckit hem till Alingsås så vet jag att det inte är hållbart. Jag måste känna in mig och se hur jag vill ha det över tid.

Jag måste gå vidare. Jag har tagit stora steg mot att gå vidare och trots den där klumpen i magen inför vad som komma skall så känns det jävligt gött samtidigt! Mitt liv bara måste bli så sjukt mycket bättre nu. Jag känner det på mig. Efter igår förstår jag också att det finns stor potential.

Först ska jag bara reda ut allt som måste redas ut! Första steget blir att återvända till lägenheten nu!