Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet - allt är för bra nu!
Nyss hemkommen från Norrköping och årets Bråvalla-festival. Efter 7 timmar i bil med köande ut från parkeringar och köande pga trafikolyckor så har jag nu äntligen landat hemma i soffan, efter en lång varm och skön skrubb-dusch. Som en ny människa! Och vad har jag att säga om festivalen? Jo, att den var allt jag någonsin önskat - och lite till! Regn, åska, blixtnedslag var kanske inte vad jag önskade mig i förväg, men det gick över förväntan ändå. Vi var väl förberedda med regnponchos och gummistövlar, och vad är egentligen en festival utan lera och regn? Tänkte jag skulle sammanfatta festivalen lite för er som inte kunde (eller av någon sjuk anledning inte ville) vara där!
Festivalens magiskamoment- helt klart när allas vår älskade Håkan ramlade in på scenen under Maggios konsert. En konsert som för övrigt var bland de bästa. Hade det på känn innan att denna överraskning skulle dyka upp, och trots att han bara var på scenen i någon minut stal han hela showen. Det var allt folk pratade om.
Festivalens tragiska moment - Lana del Reys patetiska tuggummituggande, lama framträdande. Eller kanske Kanye Wests egostund, som vi inte ens brydde oss om att ödsla tid på att titta på.
Bästa konserten? Svårt. Det fanns många bra. Men Kings of Leon får nog ändå klassas som min favorit tror jag.
Festivalens överraskning - Imagine Dragons helt klart. Det är frågan om inte deras show var bland topp 3. Helt klart var den överraskande bra i alla fall.
Konserten med mest drag i publiken vinner nog faktiskt Panda da Panda! En helt galen publik framför en minst lika galen artist. Jag vet inte men det finns någonting i den mannen som jag bara älskar. Och snygg är han också till råga på allt.
Mest musikaliska artisten tävlar Laleh och Melissa Horn hårt om. Wow vilka röster dom tjejerna har. Dessutom är de ödmjuka och hur söta som helst på scenen. Laleh hoppade runt och skrattade och log och levde verkligen där uppe på scen.
Festivalens mest minnesvärda låt - kan ha varit när The Offspring drog igång sina riktiga godingar. Från att ha varit en ganska lam konsert i mina öron (som egentligen inte har lyssnat mkt på dem) så bara small det till och blev världens fest på de tre sista låtarna. Wow!
Största besvikelsen måste jag nog ändå säga var Mando Diao. Jag rös i hela kroppen när de sjöng för Kristian Gidlund, men i övrigt så var det faktiskt ganska trist konsert. Förstod inte riktigt konceptet.
Måste även nämna fantastiska Daniel Adams Ray, hans show var galant, gamla godingar från Snook blandat med hans egna låtar. Och mitt i alltihopa bjöd han även upp Petter på scenen för en duett som var riktigt grym!
Och slutligen undrar ni nog nu över festivalens kanske största namn Iron Maiden? Ja. De var som förväntat. De var bra, de hade en bra show. Men nja. De lyckades inte sälja in sig hos mig som ett nytt stort fan. Men visst lyckades de gamla gubbarna hålla igång och göra en riktigt bra show - absolut :)
Ja, jag vet inte hur många konserter vi har hunnit med men detta var ett urval av dem bästa. Det fanns många fler, och jag är mer än nöjd över den här helgen. Så mycket glädje, kärlek och fantastisk musik vi har fått uppleva. Har garanterat förlängt mitt liv ett par år, och jag har absolut fått mersmak för festivaler igen!! :)
Kommentarer
Trackback
