Det är en otroligt skön känsla ändå.

Den där känslan av att stå på helt egna ben, och kunna hantera det! Visserligen har det varit rätt så rörigt idag, men jag tog mig igenom det utan några katastrofer! Och nu har jag jobbat ensam i två dagar, en kväll och en dag.

När jag satt igår och skulle läsa på alla patienter så kändes allting väldigt övermäktigt. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna klara av kvällen, och förbannade mig själv för att jag inte bett om mer inskolningsdagar. Det gick kalla kårar genom hela mig, jag var nervös så jag var spyfärdig en stund. En väldigt otäck och konstig känsla! Men så fort jag hälsat på mina patienter och fått en bild av dem så lättade känslan och allting släppte. Kvällen flöt på, jag hann med allt även om det var precis på minuten. Och jag gick ändå hem med en bra känsla. Sen på vägen hem började tankarna snurra i huvudet och inatt har mina ögon inte fått många timmars sömn alls. Jag var klarpigg så somnade långt in på natten, och sedan har jag vaknat med magkramper och inte alls sovit bra. Men dagen idag har ändå gått förvånansvärt bra, om jag bara tar mig ur sängen på morgonen så blåser oftast tröttheten snabbt bort. Så även denna dag har faktiskt känts skönt, och det känns skönt att stå på egna ben. Att veta att jag kan stå på egna ben!

 

Det kommer vara rörigt ett tag framöver, otroligt rörigt. Det kommer antagligen alltid finnas dagar då det känns extra rörigt. Men nu vet jag att jag kan. Nu gäller det bara att ta med sig självförtroendet in i svåra situationer. Att komma ihåg någonstans där bak att jag faktiskt kan. Och att jag inte är ensam. För om det är något jag förstått på de här 3,5 veckorna på avdelning 41 så är det att jag har fantastiska kollegor som inte drar sig för att hjälpa till om det behövs. Det känns jätteskönt och jag är otroligt tacksam för det!

 

Chefen sa imorse åt mig att jag skulle gå hem och lägga mig i soffan ikväll, och det är precis vad jag tänker göra! Jag tänker inte lyfta ett finger mer än nödvändigt!