Tänk så mycket några uppskattande ord kan göra!
En alldeles tom blick.
En tår som rann längs med kinden.
Det var vad jag möttes av när jag kom ur duschen och såg in i spegeln igår. Det var nästan overkligt, som om det tog en stund innan jag förstod att det var mig själv jag stirrade på. Och tom var precis vad jag kände mig. Alldeles tom, i hela kroppen. Och vad tåren gjorde på kinden det har jag ingen aning om. Vet inte om ni också har upplevt den där känslan någon gång? Men jag gjorde vad jag kunde för att komma tillbaka på banan, bakade en kladdkaka, käkade mat. Åkte till praktiken. Och så fort jag kom innanför dörrarna där så kände jag att min kropp fick liv och kraft igen. Min handledare mötte mig med ett leende på läpparna och sa: "Maria! Är det inte 41:an du ska jobba på tror du? Det tror jag!" Och några timmar senare hade jag slutbedömning, då komplimangerna haglade över mig. På lappen jag fick med mig stod det bland annat att min handledare tyckte jag visade ett genuint intresse för vårdande och kommer bli en mycket kompetent och duktig sjuksköterska, på grund av mitt intresse och min vilja. De orden gjorde min kväll! Tänk så mycket ett par få ord kan innebära? Jag känner fortfarande att jag inte är mig själv, att det är någonting som fattas. Men det känns ändå inte så hopplöst som det gjorde igår. För någonstans där inne i mig tändes åter ett ljus igår - jag kommer hitta ett bra jobb och jag kommer fixa det galant! Jag kommer bli en bra sjuksköterska. Det måste jag tro på!
För det är så mycket som cirkulerar i huvudet nu när jag snart är färdigutbildad. Inte nog med att jag måste skaffa jobb och ny bostad, jag måste också stå på egna ben. Först och främst har jag monstertentan att klara av. Den gör mig skitskraj! Och en bedside - ännu mer läskig! Sen ska jag jobba självständigt. Fatta egna beslut. Ett enormt ansvar kommer vila på mina axlar - människors liv på sätt och vis! Det finns mycket att vara nervös över, det är mycket jag är rädd för. Det är mycket som kan gå fel längs vägen jag nu ska börja vandra. Men jag kommer klara det! För det måste jag ju!
Och nu väntas finbesök hemifrån, så nu ska jag rycka upp mig och återfå ännu lite mer energi och livsglädje igen! Dessutom är det fint väder ute, och det gör väldigt gott det också! Hoppas det håller i sig nu så Halmstad visar upp sig från sin bästa sida! :)
Pussåkram
Kommentarer
Trackback
