Höstmörkret kommer ikapp mig igen...
Hösten är som bekant inte min årstid.
Tänk om man bara kunde hoppa över oktober och november. November allra helst. Oktober har hittintills ändå gått riktigt bra, varit mysig. Härligt väder och en massa trevligheter såsom en härlig resa till Prag med jobbet och en underbar vistelse på spa med mamma å syskonen.
Men igår kom hösten ikapp mig igen. Slog emot mig som en fet smäll på käften. Varför måste det vara såhär varenda år. Att allting känns meningslöst, hopplöst och jobbigt. Att jag känner för att bara ligga kvar i sängen och inte gå upp förrän jag får sätta upp adventsljusstakarna och få in lite ljus i livet igen. Jag vill bara skrika, få ur mig alla tankar och känslor och allting som jag går och grubblar över. Men till vilken nytta? Precis - det ger mer skada än nytta det jag vill skrika ut. Man kan ju hoppas att detta är något snabbt övergående, en liten dipp i vardagen, även om jag tvivlar på det med tanke på tidigare erfarenheter av denna tid på året. Men min kropp säger i alla fall stopp, nej, jag vill inte, låt mig vara.
Jag har i alla fall lyckats skjuta undan alla svåra beslut ett tag, inte reflekterat över dem, men även dem kommer tillbaka nu. 3 månader kvar till examen idag. Vad fan ska jag göra? Jag sökte en tjänst och fick en intervju, vilket kändes bra, så jag kunde släppa det ett tag. Men så kom dagen för intervjun och då ringde jag och tackade nej, för det var inte vad jag ville. Men vad fan vill jag då? Det vet jag ju inte! Men jag kan liksom inte gå och vänta så mycket längre, för ett jobb måste jag ju skaffa mig. Jag har inte direkt tänkt flytta hem till mamma och börja jobba på bjärkegården igen. Så - vad ska jag göra?
Idag är sista dagen på PIVA - Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Och på måndag börjar jag på Nyhems vårdcentral. Det är blandade känslor. Piva har varit lugnt och rätt långsamt emellanåt, men nu har jag ju just börjat komma in i rutinerna, börjat få ihop arbetet. Och då är det dags att gå vidare. Helst av allt hade jag velat vara kvar på akuten bland hjärtstopp, hjärtinfarkter, trafikolyckor, akuta bukar och bröstsmärtor. För där trivdes jag som fisken i vattnet.
Men men. Det löser väl sig, allting löser väl sig. Tids nog.
Och nu är det dags att käka lite lunch och åka iväg på slutbedömning.
Ciao.
Kommentarer
Trackback
