Tiden läker såren!
När jag är i mina svackor så har jag en förmåga av att alltid hamna tillbaka i gamla tider. Väldigt ofta plockar jag fram gamla "dagböcker" och anteckningar jag skrivit. För skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att få ur mig mina tankar och få bukt med mina känslor. Ibland för att kunna sova, och ibland helt enkelt bara för att få perspektiv på livet. Igår hamnade jag återigen tillbaka i minnenas block. Läste massor jag skrivit när jag var mellan 14-17. Fortfarande kan tårarna leta sig ner för kinderna när jag tänker tillbaka på vissa saker. Men samtidigt så är det också väldigt ofta skratt som bubblar upp när jag läser.
Som alla dessa killproblem! Hur många killar var jag egentligen "kär" i när jag var 14-15 år? Hahaha! Där finns ju en enda som verkligen var något alldeles extra. Som dyker upp överallt, till och från, under alla år. Men i övrigt. Det kunde ju vara 3-4 killar åt gången. Haha, tog jag slut på all min kärlek då tro? "Vem ska jag välja? Jag är ju kär i alla?" Jag lekte rätt mycket med grabbarna på den tiden, så jag förstår ändå - om jag får igen det nu! :)
Det är ganska roligt att läsa. Jag förvånas av hur mycket man glömmer med åren, och även hur mycket jag har förvridit. Saker som jag tänker tillbaka och minns på ett vis, men som när jag läser vad jag då kände var på ett helt annat vis. Helt enkelt måste det ju betyda att, precis som ordspråket säger så läker tiden sår. Kanske inte alla, men de allra, allra flesta!
Idag var jag på allergimottagningen för att ta mina sprutor, och för att träffa läkaren jag har där. Innan jag gick in till honom så hade jag en negativ inställning och trodde inte alls att jag tyckte om honom. Något som jag hittade på ur det blå. Men när jag kom ut ur rummet hade jag en helt annan uppfattning - jag tycker verkligen om den gubben! Skojfrisk samtidigt som han tog mina problem på allvar - betydligt större allvar än jag själv gör. Det började med att sjuksköterskorna uppmärksammade alla mina förkylningar det senaste året, och pratade med läkarna, som tog tag i det utan att jag ens klagat över det. Och jag upplevde att läkaren såg mig som en helhet, och frågade om allt möjligt för att klura ut varför jag är sjuk så ofta. Det är fantastiskt att bli bemött så!
Säkert är det ju så att alla dessa månader av täppt näsa, slem och allmän sjukdomskänsla har tagit på krafterna även det. Så - trots att jag egentligen är emot allt det här med mediciner har jag nu lovat att testa ett tag, för att se om jag känner mig bättre!
När jag kom hem därifrån fick jag sova en JÄTTESKÖN timme på soffan! En hel timme i sträck! Helt otroligt! Så när jag vaknade kände jag mig nästan utvilad, och det blev mycket lättare att gå till jobbet! Det kändes lite som en befrielse, så nu hoppas jag att jag får sova gott inatt, efter en kväll i Frank Wagners sällskap!
Godnatt på er,
pussåkram!
Kommentarer
Trackback
