Tröttheten som vägrar släppa taget.
Vad har hänt sen sist?
Jag har fortsatt vara sjuk. Sen hade vi en jättetrevlig overallsinvigning, då jag fortfarande var sjuk. Så krafterna tröt, men jag orkade med invigningen och gasquen och en stund efteråt, sen gav jag upp och gick hem. Men jag fick vara med på det trevligaste så jag var otroligt nöjd! På fredagen var det middag hos fina Winell, jättemumsigt! Sen blev det bio med Herr Django. Mycket bra, om än liiiite för mycket blod och pang pang för min del, men jättebra film! Han är rolig Tarantino, med sin ironi och det skämtsamma i egentligen allvarliga ämnen!
I lördags åkte jag ner till syrran, hade förfest med kära pojkar hemifrån och några till innan vi åkte ut och turade en sväng, öl på en mysig "krog" och sen ut och dansade tills klockan var 4 på natten. Söndagen, förstår ni säkert, blev lugn och mysig i soffan framför film! Sen var jag tillbaka i vardag med plugg och jobb. Ikväll har jag varit iväg och hängt med Hanna på kåren, kollat in byggarnas gasque och fotbollen. Riktigt trevligt att bara glida runt där och inte göra ett skit! :)
Imorgon blir det två dejter med fina flickor och sen ser jag fram emot en fartfylld helg! :)
Om bara energin återkommer. För orken finns inte riktigt ännu. Den här förkylningen/influensan, vad jag nu ska kalla det, den har verkligen satt sina spår. Nätterna är fortfarande jobbiga, med hosta, snuva och ibland nästan någon form av feberyra. Jag drömmer en massa hemska, konstiga drömmar. Vaknar och vet inte vart jag är. Sover jättedåligt. Och jag är konstant trött. Jag börjar fundera på om det är något annat, för jag är helt slut hela tiden känns det som. Men, det ger sig säkert snart!
Sen. Den där känslan som uppstår, när rykten sprids om hur ens vänner har snackat om en bakom ryggen. Jag trodde att vi var för gamla för det, att vi hade växt ifrån det stadiet? Växt ifrån stadiet när kritik möts med att kasta massa skit tillbaka. Vi människor är inte perfekta, inte någon av oss. Och ibland blir man besviken. Då tycker jag att man ska kunna ta upp det, förklara hur man känner. Utan att någon ska tala om vilken hemsk och dålig människa man är. Men det kunde jag ändå ta, kunde ändå hålla min upprördhet ifrån mig och försöka resonera tillbaka. Men när helt utomstående människor kommer långt senare, och talar om hur snacket gått. Då gör det faktiskt ont. Jag blev verkligen jättebesviken när jag fick höra det idag. Men är det någon idé att ta upp det? Nej. För då får jag förmodligen bara höra ännu mer brister och fel jag har. Jag känner till mina brister - frågan är om ni känner till era? Hur som helst - det gör mig varken piggare eller gladare att få höra i alla fall.
Nu ska jag krypa ner under täcket och smida lite planer inför slutet av februari! Hihi :)
Pussåkram
Kommentarer
Trackback
