Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Precis fyllt i och räknat ihop augustis timlistor. I slutändan landade det sammanlagt på 191 timmar, med mina sjuktimmar och en semesterdag. Det har gått rätt smärtfritt tycker jag ändå, och jäklar vad goa pengar det blir!! Men med dessa timmar kom en spänningshuvudvärk som dyker upp varje eftermiddag och har så gjort i två veckor. Samtidigt har jag kommit in i en av mina sömnstörningsperioder. Jag förstår inte hur min hjärna fungerar, den är allergisk mot alla måsten och ständigt planerande. Jag behöver vara fri och spontan för att mitt liv ska fungera, men livet funkar inte alltid så.
Och med denna önskan om frihet och spontanitet, så kommer andra känslor upp. Känslan av att jag måste börja planera, känslan av att det finns en väg utstakad för mig, som jag bara kan följa. Som jag borde följa. Men jag gillar ju små stigar i skogen, att ramla ut på villovägar ibland. Jag får dåligt samvete när jag tänker att jag inte vill följa vägen, att jag vill gå min egen väg. Jag får dåligt samvete när jag inte kan glädjas med någon annan för att det inte är precis som jag vill ha det, som jag har tänkt mig. Men ibland så handlar ju livet om att kompromissa, att hitta ett nytt sätt. Att hitta en gemensam väg att gå på. För jag är inte så säker på att jag egentligen vill gå min egen väg.
Jag är bara rädd att tappa mig själv, att bli instängd, att kvävas.
Och det gör ont i mig att ens tänka dessa tankar.
Jag måste börja tänka om. Jag vet att jag måste börja planera för nästa år, för om 20 veckor tar jag examen och då är verkligheten ikapp mig igen, då börjar ju allvaret. Och jag måste leva här och nu, och följa vad mitt hjärta talar om för mig just nu. Det kommer garanterat skita sig flera gånger på vägen och jag kommer behöva planera om och om igen. Men visst är det så, att man måste våga satsa, man måste våga chansa för att vinna? För vad har jag att förlora? Ingenting... så, jag måste helt enkelt tänka ut vad som är viktigast för mig, just i detta nu. Och skita i det som kommer sen! Ingenting behöver ju vara "för evigt"...
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, det kan va så förfärligt, det kan va så bra...
Kommentarer
Trackback
