Kristian Gidlund
En människa som jag imponeras av, beundrar, lider med. Vilken stjärna!
Hur kan en människa vara så stark, så modig? Det är en gåta för mig...
Jag kommer ihåg den där konserten så väl. Peace & Love 2011. Jag stog rätt långt bak i publiken och lyssnade. Berördes. Det var första gången jag hörde talas om Kristians sjukdom. Och när jag sen kom hem från festivalen så letade jag direkt upp hans blogg och började läsa. Jag kunde bara inte sluta. Sedan tog bloggen slut, för han var ju "frisk" igen. Men så för några veckor sen fick jag höra att bloggen var igång igen, att den här gången så är det kört. Hans liv är på väg att ta slut. Och nu har jag alltså börjat följa honom igen. Trots att det gör ont och väcker jobbiga tankar att läsa hans blogg och lyssna på intervjuer med honom, så beundrar jag honom så starkt. Så jag bara måste.
Livet är inte rättvist. En så ung människa ska inte behöva gå och veta, och vänta på att dö. Det känns helt overkligt att tänka på det, och att lyssna på honom. Som om allt är ett stort skämt. Men kanske, om man vänjer sig vid att lyssna på historier och att prata om döden, kanske blir det då lättare att acceptera. Jag har inte svårt att acceptera när äldre människor somnar in, det kan jag tycka är mest vackert och fridfullt. Men när det handlar om unga människor. När det skulle kunna vara jag själv, då gör det ont, är för svårt att ta in.
Men jag ska bli sjuksköterska. Jag ska leva med döden lurandes omkring mig varje dag. Jag måste lära mig att hantera det. Kanske är det också en av anledningarna till att jag följer denna vackra mans öde. När jag ser honom så önskar jag att jag bara kan få krama om honom och lova att allt kommer bli bra. Men, han verkar ha accepterat sitt öde. Så då borde ju jag också kunna göra det. Men ändå. Det är inte rättvist!
Kommentarer
Trackback
