Hur man än kämpar och försöker, tror att man lyckats fly från sitt förflutna, så kommer det ändå alltid ikapp en. Efter en fantastisk vår i min nya vackra stad, en vår utan gamla tankar som ligger och gror, bara nytänkande och spänning inför vad som kommer skall, så kom då stunden som man ändå egentligen borde vetat skulle inträffa.
Verkligheten kommer ikapp, det förflutna smyger sig på mig igen. Hur stora oddsen är att jag skulle springa in er det vet jag inte men sannolikheten kan inte vara stor. Det måste helt enkelt varit meningen att jag skulle påminnas. Kanske för att påminnas om att ta vara på vackra stunder och livet? Kanske helt enkelt för att inse hur bra jag lyckats ordna upp mig själv och mitt liv, hur bra jag mår!
Men, det är ändå ett bakslag och det hugger ändå till i mig. Varför måste ni komma och förpesta min nya vackra tillvaro?
Det jobbiga är att här nere existerar inte mitt gamla liv. Ingen har varit med och känner mig inifrån och ut. Samtidigt är det positivt, skönt. Eftersom en vacker vän förmodligen räddade upp min kväll genom att vara här och vara sig själv och babbla som vanligt och vara helt ovetande. Sådär fantastisk, bidragande till att jag slapp tänka och känna efter. Förmodligen var det bara positivt. Men, jag tycker ändå att ni kan lämna den här staden och låta mitt liv få vara här ifred. Min förhoppning är att ni bara var här över helgen på visit.
För även om jag ibland måste påminnas om hur bra jag faktiskt har det så finns det faktiskt trevligare sätt att inse det på...