Du förvirrar mig.
Jag kan inte sätta fingret på dig, jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka. Jag blir så trött på dig! Det är sjukligt vad en människa kan påverka en. Att man inte själv kan styra. Känner det nästan som att jag tappar kontrollen. Fast det gör jag ju inte. Men jag gillar att tänka klart och tydligt, och nu är jag trött på att leva i denna eviga fundersamhet. Du har mig snurrad kring ditt lillfinger och du vet det så väl, det blir slut på det.
Det är inte värt det.

Vill börja med att berätta hur otroligt stolt och lycklig jag var i torsdags kväll, då de glatta endoplasmatiska retiklarna (som på quizen var vi) tog hem en tredjeplats!! Såå grymt! Trodde inte det var möjligt men åh jo, vi grymma Sjk:are är icke att förglömma! Vi kan vi med! Grattis till oss! Best team ever! :)

Och fortsatt så.
För över en vecka sen, efter fyra dagar på nya kursen, sa jag att jag var fullproppad av information och inte visste hur jag skulle få in mer. Nu, en vecka, 5 fullproppade skoldagar senare, är jag helt färdig. Hjärnan är helt mör, den är mättad på alla dessa ventriklar, vestibulocochlearis, medulla oblongata blablabla... Alla dessa hjärnlober och dess funktioner, endokrina körtlar och dess hormoner... Hur ska vi orka hålla detta tempo i ytterligare 4 veckor, innan det "lugnar ner sig" inför skriftliga och muntliga tentor. I don´t get it.
Känns hopplöst.
Och idag, efter en urtrevlig kväll i fantastiskt sällskap, så är man heeelt jäkla färdig. Helt slut rakt igenom. Klockan var halv 10 när vi började gäspa och gå in i dvala. Nu är klockan 11 en fredagkväll och jag funderar ärlig på att bara lägga mig och sova 16 timmar eller nåt. Såå mycket intryck...
Och grejen är att jag känner att jag måste hänga med från början, kommer jag efter redan nu så kommer jag aldrig klara denna kursen....
Meen, jag ska inte bara gnälla. Det ÄR roligt, intressant. Absolut. Så naturligtvis har jag gett mig sjutton på att klara kursen och sedan få ett välbehövligt sommarlov. Men vägen dit är lång.

Och någonstans där emellan måste man hinna med att leva också, för att orka. Imorgon har jag lovat att åka upp till Göteborg och träffa mina härliga, underbara vänner. Men just nu känner jag mig bara så otaggad, trött, matt, osugen. Som om jag kommer att dämpa stämningen om jag åker dit, och därför borde stanna hemma. Men samtidigt vet jag att när jag väl kommer dit så kommer jag ha så mysigt och vara så nöjd, och om jag inte åker så kommer jag ångra mig. Så jo, jag får ta mig i kragen och åka. Frågan är bara om jag borde göra det, det är ändå två pluggdagar som kommer att påverkas....

Menmen. Allra först ska jag sätta mig med mitt pussel en stund innan jag ramlar ner i sängen och förhoppningsvis sover en lång, underbar natt. Först imorgon bitti kommer mitt beslut att fattas. Nattinatti för mig! :)

Puss&Kram