Weeiiooie :)
Inatt har vi gjort det igen, det vi älskar. Leva livet, njuta av allt och bara fullkomligt totalt tokiga! Det som började som en fruktansvärd dumhet slutade i totalsuccé med limbo, gatumusikanter, dans, sång och en hel massa galna skratt! Dum som jag är, när jag skulle rädda mobilen från att skicka iväg fler sex-sms till stackars människor ute i världen, så stängde jag av mobilen och kom på liiite försent att jag visst inte hade någon pin-kod, eftersom jag nyss bytt sim-kort och operatör... Och gå ut i Halmstad, utan mobil, tillsammans med en lika galen Malin som jag själv är, det kändes inte alls bra. Maria hade PANIK! Var nära på att springa hem och hämta pin-koden men de lyckades övertala mig att låta bli... Hahah :) Till slut kom i alla fall Mina på att hon kunde knyta ihop mig och henne, för hon hade ju mobil och Malins nummer.. Haha! Såå, vi gick ut med hopbundna armar, sprallade runt på caféet och ut, in på caféet igen, kom på idén att vi kunde fånga in ett par killar med våra rep, succé på vissa håll, mindre lyckat på andra. Sen plötsligt kläckte någon av oss idén att man kunde gå limbo. Och plötsligt så var vi igång. Hamnade mitt på gatan i Halmstad med limbotävling...
Galna som vi är, galna som många i den här stan verkar vara. Alla ville prova och alla ville lyckas, utom en liten mesig sur kille som var så himla rolig att han drog sönder Minas stackars armband. Grrr, illa! Men jaa, jag vet inte vad vi höll på med inatt men en sak är helt säker, vi hade sjukligt roligt! TACK för en fantastisk kväll, för en fantastiskt mysig helg med kära syster yster!

Imorgon kommer nästa kära syster, vilket ska bli jättemysigt! :)

Nu sitter jag och kollar på "Det blir bättre". Har gåshud ända upp i hårbotten. Jag beundrar människor som är så starka och tar sig igen allt som dessa människor gjort. Det är galet hur livet fungerar, hur olika vi människor är och hur olika bakgrund vi har. Att kunna ta sig vidare i livet och lyckas så bra som Morgan Alling gjort. Han är min nya stjärna, min nya idol. Så orättvist livet kan vara, men någonstans måste man väl få sin del av kakan också. Vi i Sverige är pinsamt dåliga på att ta hand om varandra. Det är sjukt hur det går till. Jag beundrar styrkan att gå vidare, efter alla dessa svek.

Jag nästan gråter emellanåt.
Samtidigt som jag sitter här i soffan och hostar upp mina lungor mer eller mindre, spottar slem och slem och slem. Ont i bröstet, kände att det pep lite i andningen inatt. Jag som trodde jag klarat mig. Tji fick jag! Hoppas bara att detta är nåt kortvarigt som imorgon är borta! Då ska jag och Mathilda ge oss ut på jakt efter avslutningsklänning och ha det mysigt! :)

Kan också meddela att jag KLARAT MIN FÖRSTA TENTA, är godkänd i första kursen.... WIHOOO!
Nu taggar jag vidare i Human Biomedicin!

Puss&Kram