En tur längs minnenas kvarter?
Sömnlös.
Inatt är en sån natt.
Då jag inte kan sova.
Då jag tänker alldeles för mycket.
Bara tänker och tänker. Började väl egentligen med att jag tänkte rensa lite här i bloggen. Plocka bort allt gammalt groll som ligger och skräpar, allt det där som bara ligger och tar plats som ingen läser ändå. Allt oviktigt (det mesta iofs.) Men jag kom aldrig så långt. För medan jag satt här och skulle spara ner lite av det viktigaste och helt enkelt skulle kika igenom allt jag skrivit, då kom alla dessa gamla minnen tillbaka. Och de där dumma jädrans tårarna kom igen. Som den lipsill jag är ibland. Och nu kan jag inte sluta fundera på vart allting gick fel. Hela detta året har bara gått mig emot ju.
Först farmor, älskade underbara farmor. Jag saknar dig fortfarande. Vet inte om jag någonsin kommer sluta. Tänkte så på dig idag när jag satt uppe hos vår tant.
Och så de där hundarna, varför skulle de hoppa på just mig? Och Dani, varför skulle han trilla ner i det hålet? Varför var jag tvungen att lära känna honom. Och sen det där sveket. Som jag vet från början är mitt eget fel. Men varför var du tvungen att kasta så hårda ord mot mig. Varför tog vänskapen bara slut, och varför i herrans namn saknar jag en vänskap som bara var skit? Jag kämpar och sliter för att må bra. Och jag mår bra. Ovanligt bra. Men jag har verkligen behövt kämpa för att göra det. Och varför ska det alltid vara så för mig? Sju svåra år säger de. Snart måste jag ha haft mina sju svåra år.
Men emellanåt är det fantastiskt bra. Just nu känns det mesta fantastiskt bra, om man bortser från dessa sorgsna minnen som lockar fram mina dumma tårar. Just nu så är det istället flera i min omgivning som inte mår bra. Mina underbara vänner, som betyder mer än allt annat. Som jag önskar allt gott i världen. Jag kan inte göra mer än tala om att jag finns här, och det gör jag. Jag finns här dygnet runt och mobilen är alltid på.
Och nu grubblar jag så mycket att jag inte längre vet vad jag grubblar på. Någon borde verkligen uppfinna en "stäng av-knapp" på min hjärna. Så många nätter jag legat sömnlös i mitt liv på grund av alla tankar. Jag är verkligen en tänkande människa och tyvärr tänker jag ofta på fel saker. Och sen kan jag inte stänga av.
Nu får det väl bli så att jag stänger av datorn, kramar om min nalle, låter de där förbaskade dumma tårarna komma ut så att allt känns bra igen, och till slut framåt morgonkvisten så somnar jag gott. Och imorgon vaknar jag, tankfri. Känner mig pigg, glad. (Om inte jobbet ringer imorgon bitti).
Och då ser jag fram emot en ny dag, med nya möjligheter.
Inatt är en sån natt.
Då jag inte kan sova.
Då jag tänker alldeles för mycket.
Bara tänker och tänker. Började väl egentligen med att jag tänkte rensa lite här i bloggen. Plocka bort allt gammalt groll som ligger och skräpar, allt det där som bara ligger och tar plats som ingen läser ändå. Allt oviktigt (det mesta iofs.) Men jag kom aldrig så långt. För medan jag satt här och skulle spara ner lite av det viktigaste och helt enkelt skulle kika igenom allt jag skrivit, då kom alla dessa gamla minnen tillbaka. Och de där dumma jädrans tårarna kom igen. Som den lipsill jag är ibland. Och nu kan jag inte sluta fundera på vart allting gick fel. Hela detta året har bara gått mig emot ju.
Först farmor, älskade underbara farmor. Jag saknar dig fortfarande. Vet inte om jag någonsin kommer sluta. Tänkte så på dig idag när jag satt uppe hos vår tant.
Och så de där hundarna, varför skulle de hoppa på just mig? Och Dani, varför skulle han trilla ner i det hålet? Varför var jag tvungen att lära känna honom. Och sen det där sveket. Som jag vet från början är mitt eget fel. Men varför var du tvungen att kasta så hårda ord mot mig. Varför tog vänskapen bara slut, och varför i herrans namn saknar jag en vänskap som bara var skit? Jag kämpar och sliter för att må bra. Och jag mår bra. Ovanligt bra. Men jag har verkligen behövt kämpa för att göra det. Och varför ska det alltid vara så för mig? Sju svåra år säger de. Snart måste jag ha haft mina sju svåra år.
Men emellanåt är det fantastiskt bra. Just nu känns det mesta fantastiskt bra, om man bortser från dessa sorgsna minnen som lockar fram mina dumma tårar. Just nu så är det istället flera i min omgivning som inte mår bra. Mina underbara vänner, som betyder mer än allt annat. Som jag önskar allt gott i världen. Jag kan inte göra mer än tala om att jag finns här, och det gör jag. Jag finns här dygnet runt och mobilen är alltid på.
Och nu grubblar jag så mycket att jag inte längre vet vad jag grubblar på. Någon borde verkligen uppfinna en "stäng av-knapp" på min hjärna. Så många nätter jag legat sömnlös i mitt liv på grund av alla tankar. Jag är verkligen en tänkande människa och tyvärr tänker jag ofta på fel saker. Och sen kan jag inte stänga av.
Nu får det väl bli så att jag stänger av datorn, kramar om min nalle, låter de där förbaskade dumma tårarna komma ut så att allt känns bra igen, och till slut framåt morgonkvisten så somnar jag gott. Och imorgon vaknar jag, tankfri. Känner mig pigg, glad. (Om inte jobbet ringer imorgon bitti).
Och då ser jag fram emot en ny dag, med nya möjligheter.
Kommentarer
Trackback
