6 dagar kvar!..
Prata.
Vad är meningen med det?
Jag skulle kunna prata och prata och prata, men vad ska jag säga? Vad kan man säga som ska göra att det känns mindre jobbigt? Och såklart är det jobbigt, såklart blir man påverkad. Annars vore man inte mänsklig. Om man inte påverkades av att se någon lida, med sådan dödsångest. Att så gärna vilja hjälpa till men inte kunna, att känna sig så fruktansvärt hjälplös. Självklart grubblar man. Men det är också på grund av att han led som han gjorde som det faktiskt känns bra, skönt, befriande att han fick somna in så snabbt och fridfullt. Att man var där, så han slapp vara ensam. Så är det ju. Då känns det bra igen. Det är då man inser att man gör någonting bra, att man faktiskt hjälper andra människor. Och det är en underbar känsla!
Alla säger att man inte ska ta med sig jobbet hem. Och jag brukar försöka att inte göra det. I vissa fall går det inte. Jag har lärt mig att stänga av känslorna för stunden. För att kunna göra ett bra jobb. Men naturligtvis påverkas man ibland, grubblar efteråt. Men det beror enbart på att jag är mänsklig, har känslor. Att jag avskyr att se folk lida. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar eller ältar. Man får helt enkelt tillåta sig att känna.
Och jag känner mig lättad.
Och nu är det bara 6 dagar kvar!
Eller till och med bara 5 dagar kvar med tanke på att klockan sprungit iväg lite för mig, som inte lyckats vända dygnet tillbaka riktigt.. Haha! Och det ska bli så himla skönt att komma iväg, två lååånga veckor i sol och värme. Men familj och vänner, kusiner och faster med man. Det ska bli så himla roligt, härligt, skönt, underbart, fantastiskt. Finns inga ord. Gissar på att jag om 6 dygn sover gott i sängen på GC efter första dagen i solen! Enligt dem som är kvar där nere har det idag varit 35 grader och sol. DET GILLAR VI! Hihihhi!
Och på fredag kommer Maja hem och jag längtar :)
Och inatt träffade jag Lisa och det var underbart!
Förhoppningsvis träffar jag Johanna på tisdag!
Och tänkte kika förbi Annika innan jag åker,
hämta hem mitt vax.
Jaaa, vad vore jag utan alla mina vänner?
Ni är fantastiska, ovärderliga!
Tack för att ni finns!
Nu ska jag nana! Nattinatti!
Puss&Kram
Vad är meningen med det?
Jag skulle kunna prata och prata och prata, men vad ska jag säga? Vad kan man säga som ska göra att det känns mindre jobbigt? Och såklart är det jobbigt, såklart blir man påverkad. Annars vore man inte mänsklig. Om man inte påverkades av att se någon lida, med sådan dödsångest. Att så gärna vilja hjälpa till men inte kunna, att känna sig så fruktansvärt hjälplös. Självklart grubblar man. Men det är också på grund av att han led som han gjorde som det faktiskt känns bra, skönt, befriande att han fick somna in så snabbt och fridfullt. Att man var där, så han slapp vara ensam. Så är det ju. Då känns det bra igen. Det är då man inser att man gör någonting bra, att man faktiskt hjälper andra människor. Och det är en underbar känsla!
Alla säger att man inte ska ta med sig jobbet hem. Och jag brukar försöka att inte göra det. I vissa fall går det inte. Jag har lärt mig att stänga av känslorna för stunden. För att kunna göra ett bra jobb. Men naturligtvis påverkas man ibland, grubblar efteråt. Men det beror enbart på att jag är mänsklig, har känslor. Att jag avskyr att se folk lida. Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar eller ältar. Man får helt enkelt tillåta sig att känna.
Och jag känner mig lättad.
Och nu är det bara 6 dagar kvar!
Eller till och med bara 5 dagar kvar med tanke på att klockan sprungit iväg lite för mig, som inte lyckats vända dygnet tillbaka riktigt.. Haha! Och det ska bli så himla skönt att komma iväg, två lååånga veckor i sol och värme. Men familj och vänner, kusiner och faster med man. Det ska bli så himla roligt, härligt, skönt, underbart, fantastiskt. Finns inga ord. Gissar på att jag om 6 dygn sover gott i sängen på GC efter första dagen i solen! Enligt dem som är kvar där nere har det idag varit 35 grader och sol. DET GILLAR VI! Hihihhi!
Och på fredag kommer Maja hem och jag längtar :)
Och inatt träffade jag Lisa och det var underbart!
Förhoppningsvis träffar jag Johanna på tisdag!
Och tänkte kika förbi Annika innan jag åker,
hämta hem mitt vax.
Jaaa, vad vore jag utan alla mina vänner?
Ni är fantastiska, ovärderliga!
Tack för att ni finns!
Nu ska jag nana! Nattinatti!
Puss&Kram
Kommentarer
Trackback
