Jaa,
idag är en sån dag!
Då jag tycker lite synd om mig själv ! :)

Har bara jobbat och jobbat, ända tills i söndags då jag var ledig och också helt färdig. Gick i pyjamas hela dagen. Lagade stek till hela familjen. Muums så gott det blev. Fredagen gick för övrigt bra på jobbet. Lördagen skulle jag vara ledig men hamnade på ett vak istället, mindre roligt en lördagkväll men vad gör man inte för människor?
Såå, måndag sen då. Ringde underbara Annika och helt appropå var ledig en måndag så det passade perfekt för en lunch och catcha up lite, underbart att få träffa dig gumms! Om du visste vad du lyste upp min dag och min tillvaro! :) Sen var jag och köpte mig ett par byxor, present till Malin och åkte sedan ruinerad till träningen. Igår jobbade jag. Igen. Hann eller orkade inte mycket mer.

Inatt vaknade jag med världens halsont. Vaknade på morgonen och kunde knappt öppna ögonen. Orkade knappt ta mig ur sängen. Huvudet var så tungt så tungt. Dunkade så ont så ont, så hårt så hårt. Halsen värkte. Men jag tog mig upp och iväg till jobbet. Fick gå hem en timme tidigare. Körde pappa till jobbet, körde mamma till jobbet, åkte hem och sov. Huvudet dunkade. Iväg till jobbet igen. Slagsmål med en kär tant. Fick mig ett par slag och ett par hårda ord innan kvällen var över och hon låg nerbäddad. Men det hör väl till... Nu är jag hemma i sängen i alla fall och jag verkar överleva även denna dag. TACK för det! :)

Till råga på eländet med all denna snö och allt, så tro sjutton jag satt på rumpan igår. Det var rätt komiskt i stundens hetta faktiskt. Jag skulle hålla utkik medan Iza backade så det inte kom någon bil. Och så skulle jag lite snabbt och lätt flytta mig så hon inte skulle köra på mig. Och benen for åt alla håll och stackars jag i backen. På  något vis med axeln före. Iza vevade ner rutan och undrade vart jag tog vägen, om hon hade kört på mig. Och jag låg på vägen och vred mig av skratt! Hahah. Idag dock, känns det inte riktigt lika lustigt. För HELVETE vad ont jag har i min vänstra axel, och arm. Även i vänster knä som länge har krånglat, och det slog jag i backen häromdagen. Fick sig nog en törn igår med. Och i förra veckan när jag var på larm på jobbet så var jag ju så stressad så stressad att jag dumt nog gav mig sjutton på att få upp vår tant från golvet så där gick högerarmen. Det enda som fungerar heeelt som det ska på mig det är höger ben.

Men. Samtidigt som jag sitter här och klagar, så ägnar jag en tanke åt en annan människa. En bekant får man väl ändå säga, en annan Bjärkebo. Som ligger på Sahlgrenska. Jag vet inte hur illa ställt det är, om läkarna kunnat göra något, men ibland undrar man ju hur man kan med att sitta här och klaga. Och då går mina tankar till denna familj och till honom. Jag hoppas såklart, som alla andra, att han snart är på benen igen, eller iaf blir bättre. Ibland är livet bra orättvist.
Återigen får jag mig ett uppvaknande om att ta vara på alla livets värdefulla dagar och stunder.

Och med de sagt ska jag avsluta med mitt betyg och säga Lina att jaa, meritpoängen har jag räknat med lite i bakhuvudet. Så jag har helt enkelt räknat fel på snittet hela tiden. Tack och lov till det bättre, kanonglad överraskning!

Och nuu. Nu lägger jag mitt stackars onda huvud på kudden, sluter ögonen och hoppas på en lååång natts skönhetssömn utan att telefonen ringer imorgon bitti.

Godnatt!
Puss&Kram