Livet är fan inte rättvist!
Vila i Frid Dani!
Jag sitter här.
Kan inte förstå riktigt, kan inte ta in.
Det är för mycket att ta in.
Motgång efter motgång.
Slag efter slag.
Har varit en lång, tung vecka.
Och inte gjorde det här livet lättare.
Jag orkar inte mer motgångar nu.
Hur ska jag orka bära allting?
Först farmor, sen hundarna.
Nu kommer nästa chock, nästa smäll. Att denna underbara kille, som lyste upp våra två månader på Gran Canaria, plötsligt försvunnit från denna jord. Hur kan det vara möjligt? Är det någon sorts löjligt skämt det här?
Där stog vi, min första vecka på ön, och pratade. Pratade om tatueringen på din arm, om hur din bästa vän gått bort. Om att han var i himlen nu. Om hur mycket du saknade honom. Nu plötsligt så är du där, hos honom.
23 ynkliga år. Hela livet framför dig. Du hade ju så många planer, så mycket du skulle göra. Du skulle resa jorden runt. Du skulle leva livet.
Har aldrig träffat en människa med så mycket energi och livslust. Som spred så mycket glädje runt sig. Som en solstråle. Alltid nära till skratt, alltid ett leende på läpparna. En spontan kille. Som levde livet som mest.
Och plötsligt så tog det slut. Bara sådär. Hastigt lustigt...
Mina tankar går till alla er som är kvar där nere och tvingades uppleva denna sjuka händelse. Jag hoppas Dani, att du funnit din vän igen. Att du har det bra där du är. Tack för alla kramar och skratt, alla solstrålar du skänkt under våra två månader på GC.
Kanske hade vi aldrig pratat med varandra igen ändå.
Men det gör så ont i mig.
Att det skulle hända någon så glad och underbar som du.
Att du dessutom skulle tvingas lida.
Du kommer att saknas av många på den här jorden!
Men jag känner på mig att du åtminstone dog lycklig, kanske kan det vara en tröst. Du hade redan hunnit med mycket i ditt liv. Du var älskad av många.
Livet är inte rättvist någonstans.
Jag sitter här.
Kan inte förstå riktigt, kan inte ta in.
Det är för mycket att ta in.
Motgång efter motgång.
Slag efter slag.
Har varit en lång, tung vecka.
Och inte gjorde det här livet lättare.
Jag orkar inte mer motgångar nu.
Hur ska jag orka bära allting?
Först farmor, sen hundarna.
Nu kommer nästa chock, nästa smäll. Att denna underbara kille, som lyste upp våra två månader på Gran Canaria, plötsligt försvunnit från denna jord. Hur kan det vara möjligt? Är det någon sorts löjligt skämt det här?
Där stog vi, min första vecka på ön, och pratade. Pratade om tatueringen på din arm, om hur din bästa vän gått bort. Om att han var i himlen nu. Om hur mycket du saknade honom. Nu plötsligt så är du där, hos honom.
23 ynkliga år. Hela livet framför dig. Du hade ju så många planer, så mycket du skulle göra. Du skulle resa jorden runt. Du skulle leva livet.
Har aldrig träffat en människa med så mycket energi och livslust. Som spred så mycket glädje runt sig. Som en solstråle. Alltid nära till skratt, alltid ett leende på läpparna. En spontan kille. Som levde livet som mest.
Och plötsligt så tog det slut. Bara sådär. Hastigt lustigt...
Mina tankar går till alla er som är kvar där nere och tvingades uppleva denna sjuka händelse. Jag hoppas Dani, att du funnit din vän igen. Att du har det bra där du är. Tack för alla kramar och skratt, alla solstrålar du skänkt under våra två månader på GC.
Kanske hade vi aldrig pratat med varandra igen ändå.
Men det gör så ont i mig.
Att det skulle hända någon så glad och underbar som du.
Att du dessutom skulle tvingas lida.
Du kommer att saknas av många på den här jorden!
Men jag känner på mig att du åtminstone dog lycklig, kanske kan det vara en tröst. Du hade redan hunnit med mycket i ditt liv. Du var älskad av många.
Livet är inte rättvist någonstans.
Kommentarer
Lina
herregusch.. va har hänt egentligen?
Trackback
