Ett sista farväl...
"Du finns för alltid i våra hjärtan!"
Var de sista orden, orden som står på den vackra blomman, som nu ligger på farmors grav. Blomman från oss barnbarn. Blommorna viskar en sista hälsning stod det på någon annan blomma, och visst är det så. Det var men vår lilla vackra ros som vi slutligen skulle ta farväl av dig, underbara farmor.
Och det var en tung dag. Det gjorde så ont i mig att se alla andra lida så mycket, se alla gråta. Samtidigt som jag var en av de som sörjde. Det gjorde ont i mig att lägga blomman på kistan, att ta farväl. Att se och höra alla andra ta farväl.
Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist.
Än kan jag inte förstå att det är sant. Att jag för mindre än 4 veckor sedan satt bredvid farmor där på akuten. Och alla de där bilderna från den dagen förföljer mig. Har förföljt mig. Men nu är det svåraste över. Nu har vi alla tagit farväl av farmor en sista gång, och även om tårar kommer att fällas ibland och det kommer kännas fel, så känns det ändå på något sätt bra idag. För prästen gjorde det så bra, allting var så fint. Vi fick ett behövligt och vackert avsked. Tack farmor för alla underbara år och minnen med dig!
Och annars. Med livet?
Just nu så känns allting väldigt tomt. Jag känner mig helt tom.
Inget lust till någonting.
Och när jag gått och lagt mig igår kväll så kunde jag inte låta bli att undra. Att undra, vart är den där kärleken som alla pratar om? Vart är min räddare i nöden? Han som skulle varit med mig igår, hållt mig i handen när det var som jobbigast. Hållt om mig inatt när tomheten kröp sig på? Självklart behöver jag också den där närheten som alla andra. Det är inte bara andra som saknar och längtar. Ni har i alla fall någon att längta till, men vem har jag? Vem har jag att sakna att hålla om, att längta efter? På det sätt som kallas kärlek.
Jag ska inte vara bitter och gnälla, någon gång ska väl jag också finna den som jag behöver. Men jag tycker inte att det är rättvist av alla andra att längta och sakna, att inför mig klaga över att det går ett par dagar emellan. För den där närheten ni inte kan leva utan den tvingas jag leva utan, dag efter dag.
Jag klandrar ingen för att längta eller sakna och jag är så stolt och glad över alla som har funnit varandra. Det enda jag undrar är när jag ska ha den turen? Visst skulle det inte vara svårt att hitta någon att krama lite på, någon att få vara nära. Men det är inte längre det jag vill ha.
Jag är ju alldeles själv här. Älskade Maja i Jönköping, Lisa i Åre, Malin i Helsingborg. Alla har vi farit åt olika håll och kvar här blir jag. Kvar med den här tomheten. Som tar över mitt liv.
Jag ska inte klaga, jag har det bra.
Jag mår bra.
Vissa dagar är bara lite jobbigare än andra.
Imorgon känns det säkert bättre igen...
Var de sista orden, orden som står på den vackra blomman, som nu ligger på farmors grav. Blomman från oss barnbarn. Blommorna viskar en sista hälsning stod det på någon annan blomma, och visst är det så. Det var men vår lilla vackra ros som vi slutligen skulle ta farväl av dig, underbara farmor.
Och det var en tung dag. Det gjorde så ont i mig att se alla andra lida så mycket, se alla gråta. Samtidigt som jag var en av de som sörjde. Det gjorde ont i mig att lägga blomman på kistan, att ta farväl. Att se och höra alla andra ta farväl.
Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist.
Än kan jag inte förstå att det är sant. Att jag för mindre än 4 veckor sedan satt bredvid farmor där på akuten. Och alla de där bilderna från den dagen förföljer mig. Har förföljt mig. Men nu är det svåraste över. Nu har vi alla tagit farväl av farmor en sista gång, och även om tårar kommer att fällas ibland och det kommer kännas fel, så känns det ändå på något sätt bra idag. För prästen gjorde det så bra, allting var så fint. Vi fick ett behövligt och vackert avsked. Tack farmor för alla underbara år och minnen med dig!
Och annars. Med livet?
Just nu så känns allting väldigt tomt. Jag känner mig helt tom.
Inget lust till någonting.
Och när jag gått och lagt mig igår kväll så kunde jag inte låta bli att undra. Att undra, vart är den där kärleken som alla pratar om? Vart är min räddare i nöden? Han som skulle varit med mig igår, hållt mig i handen när det var som jobbigast. Hållt om mig inatt när tomheten kröp sig på? Självklart behöver jag också den där närheten som alla andra. Det är inte bara andra som saknar och längtar. Ni har i alla fall någon att längta till, men vem har jag? Vem har jag att sakna att hålla om, att längta efter? På det sätt som kallas kärlek.
Jag ska inte vara bitter och gnälla, någon gång ska väl jag också finna den som jag behöver. Men jag tycker inte att det är rättvist av alla andra att längta och sakna, att inför mig klaga över att det går ett par dagar emellan. För den där närheten ni inte kan leva utan den tvingas jag leva utan, dag efter dag.
Jag klandrar ingen för att längta eller sakna och jag är så stolt och glad över alla som har funnit varandra. Det enda jag undrar är när jag ska ha den turen? Visst skulle det inte vara svårt att hitta någon att krama lite på, någon att få vara nära. Men det är inte längre det jag vill ha.
Jag är ju alldeles själv här. Älskade Maja i Jönköping, Lisa i Åre, Malin i Helsingborg. Alla har vi farit åt olika håll och kvar här blir jag. Kvar med den här tomheten. Som tar över mitt liv.
Jag ska inte klaga, jag har det bra.
Jag mår bra.
Vissa dagar är bara lite jobbigare än andra.
Imorgon känns det säkert bättre igen...
Kommentarer
Anonym
Hade jag varit där hade jag varit din kärlek den dagen! Gör jätte ont i mig att läsa hur dåligt du mår.
Trackback
