Gräsänka!
Är inte vi människor och våra liv bra knepiga ibland?
Tänk för bara drygt ett år sedan. Då levde jag ensam, det fanns inte en tanke i världen på att jag skulle flytta ihop med någon. Inte på många år i alla fall. Idag sitter jag ensam i lägenheten, i VÅR lägenhet, och längtar efter min älskling. Saknar honom så jag blir tokig, har svårt att sova utan honom. Trots att han bara är borta några nätter så känns det konstigt, för jag vill inte vara här hemma utan honom. Sitter i soffan på kvällarna och väntar på att han ska komma hem! Men imorgon kommer han ju hem igen :)
Självklart är det skönt samtidigt, att vara ensam. Jag tror sannerligen inte att jag är en lätt människa att leva tillsammans med. Det har tagit tid för mig att vänja mig vid att inte längre vara ensam. På alla sätt. Först för ett år sedan var det konstigt att plötsligt dejta någon, sen konstigt att inte vara singel. Konstigt att ha någon annan att tänka på, anpassa sig till. Nu det senaste har det varit konstigt att ha ett hem tillsammans med någon. Där vi ska dela på varje del av lägenheten, där mitt plötsligt blir "vårt". Någon annan som ska bestämma hur jag ska ha det, i mitt hem. Men det är vårt hem, där vi båda ska trivas och må bra! Där vi måste lära oss att ge och ta, att kombinera, att kompromissa. Ju mer dagarna och veckorna går, desto mer lär vi oss. Vi anpassar oss till varandra. Men visst är det en stor omställning att plötsligt vara två. Och jag skulle ljuga om jag sa att allting går på räls och är tipptopp 24 timmar om dygnet. Som sagt, jag tror inte jag är alldeles lätt att leva med. Jag är en människa med mycket tankar och känslor, och mycket integritet. Jag behöver min ensamtid. Min egentid. Att bara få vara, tänka, känna. Därför är det guld värt att vi inte jobbar samma tider, utan att vi går om varandra ibland. Inte lever inpå varandra dagarna i ända. Det hade gjort mig tokig! För hur mycket jag än älskar M så måste jag få vara ifred ibland! Men, nu har jag varit ifred alldeles för länge och jag är hemskt glad att han kommer hem imorgon igen!
För det går tydligen väldigt snabbt att vänja sig vid att inte vara ensam, inte sova ensam. Och jag bara älskar livet som sambo! :)
Skev balans mellan positivt och negativt!
Hur kommer det sig att en negativ kommentar vinner över tio positiva? Är det inte ett konstigt fenomen egentligen? Att jag blir glad och tar åt mig, allt jag bara kan, av alla positiva kommentarer. Men så kommer det en enda negativ, och då kör den ner mig i botten? Jag tänker inte ljuga, jag låg sömnlös många timmar inatt och grubblade. Googlade, försökte reda ut oredan i mitt huvud. Försökte bestämma, komma på om jag gjort rätt eller fel. Jag kom ingen vart, jag litade inte på min egen känsla, det jag har lärt mig, för då hade jag vetat. Att jag gjorde rätt, jag gjorde det jag kunde. Ibland räcker det inte till, för ingenting varar ju för evigt. Jag fick det bekräftat idag. Och det gav mig ett lugn, en lättnad och lite av mitt självförtroende tillbaka.
Men jag kan ju inte hålla på såhär! Jag måste lita på att jag kan, och det jag är osäker på får jag lära mig. För jag kan inte veta allt, långt ifrån. Jag tror jag ställer många dumma frågor, läkarna får sig säkert många goa skratt av alla dumma kommentarer och frågor som jag har. Men vad spelar det för roll? Jag ser det mer som en styrka än som en svaghet att våga fråga. Det är dem som aldrig frågar som är dumma, det är då det kan gå riktigt galet. Om man tror sig behärska något och vara för stolt för att fråga, trots att man egentligen inte har kunskapen. Nej, jag sväljer min stolthet flera gånger om dagen. Och oj vad jag lär mig mycket! Och vad ofta jag tänker "nejmen vad dum du var nu Maria, det borde du förstått själv". Men ja, jag börjar lära mig att inte ta en massa skit av otrevliga kardiologer eller uppsnofsiga medicinjourer eller vad det nu kan vara. Man får lära sig hur de fungerar, och många av dem är fantastiska och mycket kompetenta så de kan lära ut.
Men om det är något jag måste lära mig i det här yrket, i den tuffa miljö vi arbetar i, så är det att inte ta vilken skit som helst. Jag måste lära mig att säga ifrån, att säga stopp när det inte går mer. Det finns så många människor som kan komma att försöka bryta ner mig, men det gäller att vara stark. Läkare, undersköterskor, andra sjuksköterskor, anhöriga. Ja tyvärr kommer vissa människor försöka. Men som tur är så är vi alla olika och de allra flesta är genuint goa människor. Jag måste bara lära mig att det positiva ska överväga det negativa. Jag har lite skev balans där för tillfället. Men idag är en betydligt bättre dag än igår. :)
Downdag
Ja, idag är nog min första riktiga downdag sedan jag började på jobbet. Ikväll känner jag mig faktiskt väldigt låg, down. Och mitt självförtroende ligger i botten nu. Varför? Dagen har ju ändå gått bra. Det har inte varit någon panik även om det varit mycket att göra. Men jag känner att det är så mycket jag inte kan, inte tänker på. Och det är så frustrerande! Sen hjälper det ju inte att bli dumförklarad heller.
Alla motgångar blir till bakslag för mig. Sänker mig, får mig att tvivla på mig själv. Och i de tillfällena önskar man hellre att någon lyfte upp mig, sa till mig att jag jobbat bra ändå men borde tänkt på "det" eller "det". Men det är klart - de kan ju inte höra hur jag tänker eller känna hur jag känner. Och istället för att säga ifrån så sväljer jag. Tar påönskar itten, går därifrån och känner mig värdelös. Ibland känner jag att jag får onödigt mycket skuld på mig för att jag är ny. Trots att jag kanske faktiskt gör så som någon annan har sagt åt mig eller att det är någon annan som missat eller glömt något. Men att jag ens tar åt mig av en sån sak visar enbart på att jag inte känner mig tillräckligt säker. Att jag tvivlar mycket på mig själv. För det gör jag. Jag önskar att jag vore ett levande uppslagsverk.
Men, efter jobbet hade vi iaf sjuksköterskemöte där det bland annat diskuterades jul och nyår. Inte så upplyftande eftersom jag som ny lär vara den som står där på julafton och sliter arslet av mig. Menmen. Det var ett bra möte och jag är glad att jag gick dit så jag hann få tankarna på annat! Som sagt, ingen bra dag... men imorgon blir nog bättre!
Nu myser jag ner mig med lite glass framför greys :):)
Vårkänslor!
Åh så underbart väder vi haft de senaste dagarna! Vårkänslorna börjar spira i mig! Den där underbara kkänslan av att vakna på morgonen och höra fåglarna kvittra utanför fönstret och kolla ut å se solen skina! Finns det något bättre?
Tog en joggingrunda uppe på galgberget i söndags efter jobbet! Det var så himla skönt, och utsikten var så vacker! Jag som inte ens gillar att springa? Jag tyckte det var skönt! Befriande på något vis! Det rensade även alla tankar som snurrar runt i huvudet på mig.
För det blir en del tankar och funderingar när man fått nytt jobb. Allra helst med det jobb jag skaffat mig, där jag dagligen, bokstavligt talat, har folks liv i mina händer. Där de är beroende av mig, att jag ger dem rätt medicin, tar upp rätt saker på ronden med läkarna, inte glömmer av någon av alla ordinationer jag fått. Alla undersökningar som ska göras. Alla prover som ska tas. Ja, jag börjar förstå vilket stort ansvar som vilar på våra axlar. På riktigt. Jag tror aldrig jag förstått det innan, det har inte varit så tydligt. Det har heller aldrig varit så tydligt för mig hur stora brister svensk sjukvård har. Det ser jag mer och mer av varje dag. Men det ska vi inte prata om nu!
För faktum är att jag trivs så otroligt bra på jobbet! Fantastiska kollegor som inte tvekar en sekund att hjälpa mig, hur stressade de än är! Det är guld värt! Och det är roligt att gå till jobbet!! Bara en sån sak! Och i torsdags hängde jag med på afterwork på mårtensson med några i gänget vilket var jättekul, och på torsdag väntar ytterligare en! Det känns kul att vara med och försöka komma in gänget!
Nåväl! Nog pratat om det! För övrigt i livet så funkar allting toppen! Att vara sambo blir bara mysigare och mysigare ju mer vi kommer in i det. Igår kväll sa jag till Marcus att det kändes som om vi var med i en romantisk kärleksfilm, för precis så underbart känns det att ligga i hans famn varje kväll! ♥
Och på tal om vårkänslor så har bästa Gzim idag hjälpt en gammal grå tjej att förvandlas till en pigg och glad färgklick! Tänk vad en sax och lite färg kan göra! TACK! :)
Känslan av att stå på egna ben
Det är en otroligt skön känsla ändå.
Den där känslan av att stå på helt egna ben, och kunna hantera det! Visserligen har det varit rätt så rörigt idag, men jag tog mig igenom det utan några katastrofer! Och nu har jag jobbat ensam i två dagar, en kväll och en dag.
När jag satt igår och skulle läsa på alla patienter så kändes allting väldigt övermäktigt. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna klara av kvällen, och förbannade mig själv för att jag inte bett om mer inskolningsdagar. Det gick kalla kårar genom hela mig, jag var nervös så jag var spyfärdig en stund. En väldigt otäck och konstig känsla! Men så fort jag hälsat på mina patienter och fått en bild av dem så lättade känslan och allting släppte. Kvällen flöt på, jag hann med allt även om det var precis på minuten. Och jag gick ändå hem med en bra känsla. Sen på vägen hem började tankarna snurra i huvudet och inatt har mina ögon inte fått många timmars sömn alls. Jag var klarpigg så somnade långt in på natten, och sedan har jag vaknat med magkramper och inte alls sovit bra. Men dagen idag har ändå gått förvånansvärt bra, om jag bara tar mig ur sängen på morgonen så blåser oftast tröttheten snabbt bort. Så även denna dag har faktiskt känts skönt, och det känns skönt att stå på egna ben. Att veta att jag kan stå på egna ben!
Det kommer vara rörigt ett tag framöver, otroligt rörigt. Det kommer antagligen alltid finnas dagar då det känns extra rörigt. Men nu vet jag att jag kan. Nu gäller det bara att ta med sig självförtroendet in i svåra situationer. Att komma ihåg någonstans där bak att jag faktiskt kan. Och att jag inte är ensam. För om det är något jag förstått på de här 3,5 veckorna på avdelning 41 så är det att jag har fantastiska kollegor som inte drar sig för att hjälpa till om det behövs. Det känns jätteskönt och jag är otroligt tacksam för det!
Chefen sa imorse åt mig att jag skulle gå hem och lägga mig i soffan ikväll, och det är precis vad jag tänker göra! Jag tänker inte lyfta ett finger mer än nödvändigt!
Och förresten - nu när jag är sambo så kan ju faktiskt min kära pojkvän ta hand om mig ibland, det är väl det som är meningen med att bo ihop? ;) Haha! Hursomhelst - samboskapet är urmysigt so far! Så skönt att somna och vakna bredvid min älskade! Och jag älskar vår lägenhet! Menmen, mer om det en annan dag! Nu kallar soffan :)
Pussåkram
Första veckan som sjuksköterska!
Jaha,
då var första veckan på nya jobbet avklarat. Första veckan som sjuksköterska! Och ja, känslorna är blandade. Det har varit många känslor inblandade under den här veckan. Kaos, läskigt, spännande, stressigt, mycket att tänka på, roligt, påfrestande, panik, intressant. Det har pendlat mycket, men i det stora hela så har det känts helt okej. Lite, lite bättre för varje dag som gått.
Och även om jag har sovit dåligt på nätterna, knappt sovit alls vissa nätter, så har känslan ändå varit helt okej eller bra alla dagarna när jag kommit hem från jobbet. Kanske inte helt som om jag haft 100% kontroll, men ändå okej. Tills igår, då det kändes lite olustigt. Och tills idag, då jag gick hem med en klump i magen.
Och även om jag har sovit dåligt på nätterna, knappt sovit alls vissa nätter, så har känslan ändå varit helt okej eller bra alla dagarna när jag kommit hem från jobbet. Kanske inte helt som om jag haft 100% kontroll, men ändå okej. Tills igår, då det kändes lite olustigt. Och tills idag, då jag gick hem med en klump i magen.
För vad gör man, när man har en dålig patient men inte får några ordinationer från läkaren? Trots att man ligger på och tjatar tills de slutligen blir otrevliga! Känslan av maktlöshet är enorm, och det känns som ett misslyckande när jag ingenting kan göra för att hjälpa. Det är ju därför jag är där - för att hjälpa! Och hur ska jag göra för att hinna med allt som förväntas av mig? Jag kan inte klyva mig, samtidigt som jag tycker det är otroligt viktigt att det görs rätt på en gång. Jag kanske har höga ambitioner och måste sänka dem, för att kunna hinna med. För tyvärr ser sjukvården ut som den gör idag - och man hinner inte ha ordentlig koll på sina patienter. Allting måste gå snabbt och effektivt annars finns det inte en chans i världen att hinna med. Och det är så frustrerande!
Samtidigt har jag höga krav på mig själv. Jag vill så mycket, så gärna! Kan inte acceptera att jag inte är tillräckligt snabb. Men det har ju bara gått en vecka... Som chefen säger "Rom byggdes inte på en dag" - jag måste förstå det!
Samtidigt har jag höga krav på mig själv. Jag vill så mycket, så gärna! Kan inte acceptera att jag inte är tillräckligt snabb. Men det har ju bara gått en vecka... Som chefen säger "Rom byggdes inte på en dag" - jag måste förstå det!
Men ett par värmande ord från en kollega som kom fram och sa att hon tyckte jag skötte mig jättebra och att det verkar gå kanon för mig, det gjorde verkligen gott för mitt självförtroende idag! Tack! <3
Och nu har jag en dag ledigt för att ladda om, och det behöver min överansträngda hjärna!!!
Slutet på resan och början på en ny!
Det ÄR på riktigt!
Det är nog först nu som det börjar sjunka in. Några dagar har gått, dagar av firande. Fortfarande kan jag inte förstå att jag inte ska träffa min klass mer, att jag inte ska gå i skolan mer. Men på något vis börjar det ändå sjunka in nu att det är på riktigt, att jag verkligen har tagit examen! Om inte annat så kändes det häftigt när examensbeviset damp ner i brevlådan idag!
För tre år sedan kunde jag inte alls se den här dagen framför mig. Att jag skulle sitta här och vara nervös inför imorgon, första dagen på jobbet. Så vad har då hänt på dem här tre åren? Ja, ojojoj. Vart ska jag börja? Mycket har hänt, otroligt mycket. Med mitt liv, med mig som person. Jag har utvecklats som människa otroligt mycket. Jag har alltid varit glad och social, utåtriktad. Men under de här tre åren har något hänt, som gör att jag blivit ännu mer utåtriktad. Jag är inte längre rädd för att prata inför folk, för att ta för mig, för att våga stå upp för mig själv. För tre år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att gå upp inför 250 personer och hålla ett tal. Men det var precis vad jag gjorde i fredags. Detta har utvecklats genom seminarier, redovisningar och framförallt genom nollningen, tror jag. Men mer har hänt, med mig. Jag har börjat våga tro på mig själv. Att jag kan, om jag bara vill! Jag kan äntligen säga att jag är lycklig! Så otroligt lycklig! Det var jag inte för tre år sedan, inte på långa vägar så lycklig som jag är idag. Och vad beror det på? Jo, jag har träffat fantastiska vänner, en fantastisk pojkvän, jag har skaffat mig en utbildning och en examen, jag har haft ett jobb som jag trivts toppenbra med och imorgon så börjar jag på mitt nya jobb, som jag också ser väldigt mycket fram emot. Samtidigt så är jag idag nästan 20 kilo lättare än jag var för tre år sedan, något som antagligen inverkat mycket på synen på mig själv och på min självkänsla. Helt enkelt så älskar jag mitt liv, och det här är slutet på en resa och början på en ny för mig. Det har varit en spännande resa, men nu ska det ändå bli otroligt roligt att påbörja en ny resa, på egna ben. Även fast det känns otroligt pirrigt och nervöst, såklart!
Och i fredags kanske ni undrar?
Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Började med champagnebrunch hos en klasskompis innan vi gick till skolan för avslutningen, där jag mötte upp min kära familj (mamma, pappa, mormor och syrrorna)! Och avslutningen var så härligt stämningsfull och vacker, och en och annan tår letade sig ner för min kind. Den innehöll fina tal och en fin/rolig egenskriven låt av en klasskompis. Allting avslutades med broschutdelning. Sen bar det av hem mot mig för fika med kära familjen som också överröste mig med vackra blommor och presenter - TACK! Sen bar det snabbt vidare iväg på förfest med klassen innan vi begav oss till Svarta Örnshuset för avslutningsmiddag. Det blev otroligt lyckat, och kvällen var fantastisk! Sen blev det lördag och då firade vi vidare med tårta här och sen middag på Verona. Faster med familj kom, och så även fina Hanna med pojkvän och min älskade Lisafisa!! <3
TACK alla ni som var med och förgyllde min helg!
Jag tror fortfarande inte det är sant, men imorgon börjar alltså mitt nya liv
- som SJUKSKÖTERSKA! :):):)
Examensdag!
Ja...
Då är dagen faktiskt här!! På riktigt!
Dagen som jag har väntat på i tre år. Och för tre år sedan kändes den här dagen väldigt långt borta. För två månader sedan kändes idag också fortfarande otroligt långt borta. Men, nu står vi här. Med fyra timmar kvar till självaste examen. Jag har fortfarande inte fattat. Två dagar har snart gått sen vi blev klara, men ändå känner jag en form av inre stress. Vad ska jag plugga på? Nu måste jag sätta igång och plugga! Men vänta... Det finns ju ingenting att plugga på! Jag är KLAR!! Och det känns jäkligt spännande men samtidigt jäkligt läskigt!
Igår var sista dagen på jobbet, vilket medförde blandade känslor. Jag har ju trivts jättebra, så självklart kommer jag sakna det. Men samtidigt kändes det skönt eftersom jag vet att det beror på att jag ska ge mig ut på nya äventyr. Prova mina vingar som sjuksköterska! Igår fick jag schema för kommande 5 veckor, och då plötsligt kändes det så himla nära. Så verkligt! För det är det ju! På tisdag börjar mitt nya jobb!
Så nu är det dags att hoppa in i duschen, torka och locka håret, sätta på sminket, på med klänning och smycken och allt annat. För idag ska jag riktigt stråla! Hela jag kommer att stråla av lycka och glädje (och paljetter på klänningen ;))! För idag är dagen som jag väntat på, drömt om och längtat efter i tre långa år! Och jag tänker ingenting låta förstöra den lyckan!!! :)
Allting är klart och godkänt!
2!! Två dagar kvar!
Idag gjordes sista redovisningen, och jag tycker verkligen att vi avslutade med flaggan i topp! Vi blev alla i gruppen godkända och läraren var mycket nöjd med vår insats, så det känns otroligt skönt! Och känslan efteråt? GALEN! Hormonpåslag? Ohja! Vi hade varsin öl med oss i bilen att fira med efteråt, bara för att! Och på den ölen blev vi fulla med den kicken och glädjen som fanns i kroppen!
Nu känns allting bara helt sjukt. Har jag haft min sista lektion? Gjort mitt sista seminarie? För den här utbildningen. Det har ju varit mitt liv i tre år, och som vi har kämpat och slitit. Allt slit har nu lönat sig. För nu är allting godkänd och teoretiskt sett så är jag alltså nu färdig sjuksköterska! Men det är fortfarande två dagar kvar till examen, eller egentligen bara en heldag ju. Men iaf, vi får hejda oss lite. Ikväll firar jag med Gyrling och Ronja på lite vin och tacos och förberedelser inför fredag, och sen på fredag blir det firande på riktigt!
Men nu är allting alltså klart... Och jag känner mig... TOM!
Vad ska jag göra nu? När jag inte behöver plugga mer på kvällarna? ;)
Nu börjar nedräkningen på riktigt!
Ja, nu är det på riktigt så himla nära!
TRE dagar kvar till examen!!
Sista uppgiften är klar och jäklar vad nöjd jag är över vårt arbete med den och vår fantastiska grupp! Så nu återstår bara att presentera det imorgon! Det känns så skönt att det är färdigt!
Vi har diskuterat det lite, det här med att ta examen. För när man tar studenten, då firar man ju så himla mycket och allting är så stort. Men vad betyder det att ta studenten, egentligen? Examen däremot är väldigt nedtonat och firas knappt alls. Trots att det är så mycket större!
Såå - vet ni vad? På fredag är det jag som kommer fira som aldrig förr! :)
TAGGA!!!
När oron tränger sig på...
Mitt huvud kokar över.
Jag måste skriva av mig, för huvudvärken spränger i mitt huvud och idag är inte alls en bra dag i mitt liv. Med en vecka kvar till examen så är det kaos här. Så mycket man ska tänka på och fixa med inför examen, nytt jobb och ett behov av ny lägenhet.
Det ligger så mycket oro och nervositet och gror i mig just nu. Oro över vad? Över allting! Över att glömma någonting inför examen, över att inte klara det sista på kursen, över att inte hitta en ny lägenhet att flytta in i, över att misslyckas på mitt nya jobb. Och mitt i all denna oro över allting som händer i mitt eget liv, så kommer samtidigt en massa oro över familj, nära och kära. Som inte mår bra, som gör helgalna saker. Oro över att dem ska må dåligt och en samtidig rädsla för att de ska försvinna. Ibland känner jag mig bara så hjälplös när jag sitter här i Halmstad, men frågan är om jag hade kunnat göra något mer även om jag vore hemma?
Med en vecka kvar till examen så är det så mycket som tynger mig att jag känner mig helt färdig. Helt slut. Legat vaken större delen av natten och grubblat på vad jag ska göra. Vad jag kan göra, OM jag kan göra något. Tre smällar på ett dygn blev för mycket för mig! Jag blir otroligt glad när nära och kära känner förtroende för mig och hör av sig när de mår dåligt eller har problem, så jag får chans att hjälpa. Men just idag har allting blivit för mycket, min hjärna har helt enkelt kokat över!
Och det finns ingenting jag kan göra åt det...
Varför kan allting inte bara få vara lätt och bra ibland?
Nytt år, nya möjligheter!
Jaha! Då välkomnar vi 2014!
Året då jag på allvar ska sättas på prov. Det är mycket spännande på gång nu och jag ser otroligt mycket fram emot detta året och allt vad det har att erbjuda. Till att börja med så börjar jag om mindre än två veckor mitt nya jobb!! Nu har jag nämligen skrivit på anställningsavtal för en tjänst på avdelning 41 på sjukhuset här i Halmstad. Det känns jättekul men samtidigt väldigt läskigt och skrämmande!
Vi säger också hejdå till 2013.
2013 var ett fantastiskt år, om inte till och med mitt bästa år hittills. Året startade med en underbar resa till Bad Gastein där jag också hade lyckan att finna mitt livs kärlek, som jag fått dela hela detta året med! Och jag hoppas att detta året bara var första av väldigt många år tillsammans, för jag älskar honom så otroligt mycket! Vidare så blev vi i år klara med en C-uppsats som jag idag kan känna mig otroligt stolt över! Det har tagit några månader att smälta den men nu är jag nöjd över vårt arbete, och för er som vill läsa finns den här ! Sen kom sommaren och en underbar resa till Österrike och Italien. Hela sommaren var superhärlig och så har även hösten varit. Hade en liten dipp i höstas, såsom så många andra höstar, men jag tycker att den var lindrigare och snabbare övergående än vanligt så även det är positivt! Året avslutades på bästa sätt med en underbar resa till Gran Canaria med de två fina tjejerna Lina och Therese! En underbar resa med sol, bad, fest, vattengympa och en massa lek med pensionärerna ;) Detta följdes av en supermysig jul i Kvarnabo och sedan ett härligt nyår här i Halmstad!
Så, nu väntar vi med spänning på att se hur 2014 blir, om möjligt ännu bättre än 2013!
Tack alla för ett underbart år, nu kör vi ett till!
Puss&Kram
39 dagar till självaste EXAMEN!
Nedräkningen har nu börjat på riktigt!
Det är inte klokt egentligen, men om ynka 39, trettionio dagar tar jag examen. Och om 42 dagar, det vill säga om exakt 6 veckor börjar jag på min nya arbetsplats. Det råkar nämligen vara så att alla prövningar och bedömningar är över! Tentan kändes tuff, och jag var inte alls nöjd efteråt, och när jag stod med kuvertet med resultatet i handen var jag så nervös att jag skakade, mådde illa, hade svårt att få luft. Det var bland det jobbigaste jag gjort att öppna det där kuvertet. Och känslan, lättnaden, som uppstod efter att jag fick se ett G, den går inte att beskriva! Tårarna kom, och frukosten var påväg upp den med! Jag klarade den - med god marginal!
Sen inför den stora bedömningen, den så kallade bedsiden, så var jag supernervös! Åkte såklart på feber och förkylning tre dagar innan, med den vanliga tur jag har! Så det fanns egentligen ingen ork att vara nervös de sista dagarna innan. Hur jag fann kraft och energi att med feberfrossa och en dunderförkylning orka ta mig upp till praktiken måndag, tisdag och sen till bedsiden på onsdagen, det har jag ingen aning om! Men det gick, antagligen på ren och skär vilja! Och visst gick det! Det gick hur bra som helst ju! Och även efterföljande slutbedömning gick grymt bra, jag fick så mycket fin kritik och fina ord att tårarna återigen var nära! Så nu är jag alltså klar! Jag har några timmar kvar att göra på praktiken innan jag kan skicka in ansökan om examen! Jag kan knappt tro det själv!
Och känslan som uppstår efter att jag fått bekräftat för mig själv, på riktigt, att jag kan... den är helt jävla fantastiskt obeskrivligt underbar! Jag är så duktig på att tvivla på mig själv, och så fort jag sätter foten på mitt nya jobb så kommer jag garanterat bli sådär liten igen, tro att jag inte kan någonting. Men just nu så känns det bara underbart! Jag vaknar och njuter varje morgon av att gå till praktiken, jag kommer hem och är så nöjd med mig själv och mina insatser. För nu efter alla bedömningar så har min kropp och hjärna äntligen börjat slappna av, och allting känns bara så otroligt bra och roligt! Jag kan ju faktiskt det här! :)
Varje gång jag ringt familjen eller Marcus och berättat att jag klarat tenta eller bedside så har de svarat "det var ju det jag sa, det visste jag väl hela tiden att du skulle klara det! Det har jag aldrig tvivlat på" och det är roligt att höra att de tror på mig, jag är så glad för dem! Men för mig har ingenting varit självklart. Jag har inte tagit någonting för givet. För ingen kunde ju veta att jag skulle klara det? Och det har verkligen varit några tuffa veckor, med hårda prövningar. Vilket är bra! Och nu när allt är i hamn så känns det superbra och jag är redo för nästa äventyr och prövning - att komma ut i verkliga livet och stå på egna ben....
...men innan dess ska jag, Lars-Olof (gyrling) och Lina åka iväg till solen och värmen på mitt kära Gran Canaria i en vecka och bara njuta och ladda batterierna!! Så nu får det gärna bli lördag! :)
Pussåkram
När luften går ur en...
Jaa. Nu var det alldeles för längesen igen - så mycket har hänt!
Mitt psyke är rejält påverkat för tillfället. Inte nog med att det är november och en massa höstmörka tankar och känslor att brottas med, nu är det dessutom en massa annat. Troligtvis är de kommande fyra veckorna mina mest intensivt nervösa och jobbiga hittills i mitt liv. Det är verkligen nu det gäller! Det är dessa veckor som jag då slutligen ska visa vad jag går för. Människor ska bedöma om jag är värd en sjuksköterskelegitimation eller inte. Ångesten och oron gnager i mig, jag sover lite sämre och grubblar lite mer. Magen den har redan gett upp och signalerar något jag antar är stress. För det finns så mycket att grubbla på ju! Återigen - det är så himla mycket som händer i mitt liv just nu. Redan på fredag kommer första stora prövningen. En tenta - på allting som jag lärt mig under dessa tre intensiva år. Jag har ingen aning om vad den kommer innehålla. Dessutom gäller "lagt ark ligger". Luften gick ur mig idag under kursintroduktionen. Sen, när vi tagit oss igenom denna stora prövning, då är det dags att ladda om för nästa. Den så kallade bedsiden. Där jag under tre timmar kommer bli bedömd på minsta lilla steg jag tar, minsta lilla ord jag säger. Jag har inte varit nervös över den innan, men efter idag. Hur ska jag klara detta???
Snälla ge mig den 14 december! Då sitter vi på planet mot varmare breddgrader och först då kommer jag att kunna andas ut igen.
Förutom allt tungt, så har mycket roligt hänt i mitt liv också! Har haft tre veckors praktik på Nyhems vårdcentral. Tre veckor som har varit väldigt givande och spännande! Äntligen har jag fått jobba självständigt en hel del, fått känna på hur det är att själv ansvara för att svara på patienters frågor och så vidare. Vidare så förstod jag i tisdags återigen varför jag började läsa till sjuksköterska när jag gjorde en dag på BVC!! Jag kände för första gången på länge återigen den där längtan efter att en vacker dag bli barnsjuksköterska! Dock ligger det inte i den närmsta framtiden utan jag ska nog ge det några år att jobba först.
I privatlivet då? Hade ju besök hemifrån först, vilket var supermysigt! Sen har jag också hunnit vara hemma en vända och hälsat på. Gjorde bland annat en nostaligtripp till kycklingcupen och hade en myskväll med mormor och en med min älskade Johanna!! Har också hunnit med en mycket rolig halloweenfest med 25-årsfirande!
Vidare så har jag ju en alldeles förträffligt vacker pojkvän, som av någon konstig anledning fortfarande står ut med alla mina galenskaper och utbrott. Vilket jag är otroligt tacksam över, då jag inte längre kan förstå hur jag skulle kunna leva utan honom? <3
Nåväl, det var en liten uppdatering från mitt liv och nu är det dags att återgå till pluggandet en stund. Känner på mig att det här kommer bli en tuff vecka på den punkten... Men, nu får vi ta en dag i taget och så ska nog även de här veckorna passera.
Pussåkram
Tänk så mycket några uppskattande ord kan göra!
En alldeles tom blick.
En tår som rann längs med kinden.
Det var vad jag möttes av när jag kom ur duschen och såg in i spegeln igår. Det var nästan overkligt, som om det tog en stund innan jag förstod att det var mig själv jag stirrade på. Och tom var precis vad jag kände mig. Alldeles tom, i hela kroppen. Och vad tåren gjorde på kinden det har jag ingen aning om. Vet inte om ni också har upplevt den där känslan någon gång? Men jag gjorde vad jag kunde för att komma tillbaka på banan, bakade en kladdkaka, käkade mat. Åkte till praktiken. Och så fort jag kom innanför dörrarna där så kände jag att min kropp fick liv och kraft igen. Min handledare mötte mig med ett leende på läpparna och sa: "Maria! Är det inte 41:an du ska jobba på tror du? Det tror jag!" Och några timmar senare hade jag slutbedömning, då komplimangerna haglade över mig. På lappen jag fick med mig stod det bland annat att min handledare tyckte jag visade ett genuint intresse för vårdande och kommer bli en mycket kompetent och duktig sjuksköterska, på grund av mitt intresse och min vilja. De orden gjorde min kväll! Tänk så mycket ett par få ord kan innebära? Jag känner fortfarande att jag inte är mig själv, att det är någonting som fattas. Men det känns ändå inte så hopplöst som det gjorde igår. För någonstans där inne i mig tändes åter ett ljus igår - jag kommer hitta ett bra jobb och jag kommer fixa det galant! Jag kommer bli en bra sjuksköterska. Det måste jag tro på!
För det är så mycket som cirkulerar i huvudet nu när jag snart är färdigutbildad. Inte nog med att jag måste skaffa jobb och ny bostad, jag måste också stå på egna ben. Först och främst har jag monstertentan att klara av. Den gör mig skitskraj! Och en bedside - ännu mer läskig! Sen ska jag jobba självständigt. Fatta egna beslut. Ett enormt ansvar kommer vila på mina axlar - människors liv på sätt och vis! Det finns mycket att vara nervös över, det är mycket jag är rädd för. Det är mycket som kan gå fel längs vägen jag nu ska börja vandra. Men jag kommer klara det! För det måste jag ju!
Och nu väntas finbesök hemifrån, så nu ska jag rycka upp mig och återfå ännu lite mer energi och livsglädje igen! Dessutom är det fint väder ute, och det gör väldigt gott det också! Hoppas det håller i sig nu så Halmstad visar upp sig från sin bästa sida! :)
Pussåkram
Höstmörkret kommer ikapp mig igen...
Hösten är som bekant inte min årstid.
Tänk om man bara kunde hoppa över oktober och november. November allra helst. Oktober har hittintills ändå gått riktigt bra, varit mysig. Härligt väder och en massa trevligheter såsom en härlig resa till Prag med jobbet och en underbar vistelse på spa med mamma å syskonen.
Men igår kom hösten ikapp mig igen. Slog emot mig som en fet smäll på käften. Varför måste det vara såhär varenda år. Att allting känns meningslöst, hopplöst och jobbigt. Att jag känner för att bara ligga kvar i sängen och inte gå upp förrän jag får sätta upp adventsljusstakarna och få in lite ljus i livet igen. Jag vill bara skrika, få ur mig alla tankar och känslor och allting som jag går och grubblar över. Men till vilken nytta? Precis - det ger mer skada än nytta det jag vill skrika ut. Man kan ju hoppas att detta är något snabbt övergående, en liten dipp i vardagen, även om jag tvivlar på det med tanke på tidigare erfarenheter av denna tid på året. Men min kropp säger i alla fall stopp, nej, jag vill inte, låt mig vara.
Jag har i alla fall lyckats skjuta undan alla svåra beslut ett tag, inte reflekterat över dem, men även dem kommer tillbaka nu. 3 månader kvar till examen idag. Vad fan ska jag göra? Jag sökte en tjänst och fick en intervju, vilket kändes bra, så jag kunde släppa det ett tag. Men så kom dagen för intervjun och då ringde jag och tackade nej, för det var inte vad jag ville. Men vad fan vill jag då? Det vet jag ju inte! Men jag kan liksom inte gå och vänta så mycket längre, för ett jobb måste jag ju skaffa mig. Jag har inte direkt tänkt flytta hem till mamma och börja jobba på bjärkegården igen. Så - vad ska jag göra?
Idag är sista dagen på PIVA - Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Och på måndag börjar jag på Nyhems vårdcentral. Det är blandade känslor. Piva har varit lugnt och rätt långsamt emellanåt, men nu har jag ju just börjat komma in i rutinerna, börjat få ihop arbetet. Och då är det dags att gå vidare. Helst av allt hade jag velat vara kvar på akuten bland hjärtstopp, hjärtinfarkter, trafikolyckor, akuta bukar och bröstsmärtor. För där trivdes jag som fisken i vattnet.
Men men. Det löser väl sig, allting löser väl sig. Tids nog.
Och nu är det dags att käka lite lunch och åka iväg på slutbedömning.
Ciao.
121 dagar till examen - vad gör jag nu?
Ja.
Vad ska jag göra med mitt liv?
Ångesten har börjat smyga sig in under min hud och jag känner mig helt lost i den här världen. Om 17 veckor tar jag examen. Om ynkliga 121 dagar är det meningen att jag ska stå på egna ben igen, om allt går som planerat. Då ska jag vara redo att ge mig ut i den stora vida världen av sjuka människor i behov av vård och stöd. Kommer jag att vara redo för det? Inte nog med att jag ska vara redo. Jag ska också ha fixat ett jobb att gå till, och dessutom en ny lägenhet att bo i. En panikkänsla smyger sig på eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra, vart jag ska bo, vart jag ska jobba. Vilket land? Vilken stad? Just nu är det bara kaos. Jag vet ingenting! Allra minst vet jag hur jag ska göra för att reda ut detta - vart ska jag börja? Tiden går ju så fruktansvärt fort - jag bara skjuter upp allting och tänker att det är lång tid kvar, men det är det inte. Jag kan inte skjuta upp de här besluten speciellt länge till...
Just nu är jag ute på praktik i alla fall. Har gjort tre dagar på akuten och två på operation. Om några timmar ska jag ge mig iväg till mitt fjärde pass på akuten - vilket jag ser fram emot! Akuten är en spännande plats att arbeta på. Ingen patient är den andra lik, ingen dag är den andra lik. Ena stunden står man på ett traumalarm med en bilolycka eller en överdos och i nästa sitter man i lab och tar prover på någon med smärtor i armen. Det händer mycket - och därmed är det mycket att ta in, mycket att bearbeta. Hjärnan går på högvarv hela tiden - även när jag sover så är jag på akutmottagningen. Därav känner jag mig rätt trött mest hela tiden, förutom när jag är där! För där är verkligen jätteroligt att vara, och jag vill egentligen inte ha praktik någon annanstans. Skulle kunna tänka mig 10 veckor på akuten istället ;) Men då tänker ni kanske - varför söker du inte jobb där? Men nej.
Det är alldeles för tufft att komma ut i den världen som nyutexaminerad. Där händer väldigt mycket och den kliniska blicken är väldigt viktig, så den måste jag jobba på. Men en vacker dag kanske jag hamnar på akuten, det är inte alls omöjligt! :)
Den största frågan är bara - vad gör jag nu?
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Precis fyllt i och räknat ihop augustis timlistor. I slutändan landade det sammanlagt på 191 timmar, med mina sjuktimmar och en semesterdag. Det har gått rätt smärtfritt tycker jag ändå, och jäklar vad goa pengar det blir!! Men med dessa timmar kom en spänningshuvudvärk som dyker upp varje eftermiddag och har så gjort i två veckor. Samtidigt har jag kommit in i en av mina sömnstörningsperioder. Jag förstår inte hur min hjärna fungerar, den är allergisk mot alla måsten och ständigt planerande. Jag behöver vara fri och spontan för att mitt liv ska fungera, men livet funkar inte alltid så.
Och med denna önskan om frihet och spontanitet, så kommer andra känslor upp. Känslan av att jag måste börja planera, känslan av att det finns en väg utstakad för mig, som jag bara kan följa. Som jag borde följa. Men jag gillar ju små stigar i skogen, att ramla ut på villovägar ibland. Jag får dåligt samvete när jag tänker att jag inte vill följa vägen, att jag vill gå min egen väg. Jag får dåligt samvete när jag inte kan glädjas med någon annan för att det inte är precis som jag vill ha det, som jag har tänkt mig. Men ibland så handlar ju livet om att kompromissa, att hitta ett nytt sätt. Att hitta en gemensam väg att gå på. För jag är inte så säker på att jag egentligen vill gå min egen väg.
Jag är bara rädd att tappa mig själv, att bli instängd, att kvävas.
Och det gör ont i mig att ens tänka dessa tankar.
Jag måste börja tänka om. Jag vet att jag måste börja planera för nästa år, för om 20 veckor tar jag examen och då är verkligheten ikapp mig igen, då börjar ju allvaret. Och jag måste leva här och nu, och följa vad mitt hjärta talar om för mig just nu. Det kommer garanterat skita sig flera gånger på vägen och jag kommer behöva planera om och om igen. Men visst är det så, att man måste våga satsa, man måste våga chansa för att vinna? För vad har jag att förlora? Ingenting... så, jag måste helt enkelt tänka ut vad som är viktigast för mig, just i detta nu. Och skita i det som kommer sen! Ingenting behöver ju vara "för evigt"...
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, det kan va så förfärligt, det kan va så bra...
Uppdatering från sjuklingen!
Kände mig något bättre i tisdags, och igår kände jag mig riktigt kry! Lite trött men annars helt okej! Stog och lagade till lite lunch för att käka och sedan åka till stranden med tjejerna. Gick på toaletten, och helt plötsligt på två sekunder så förändrades allt. Fick en panikartad smärta i magen och världens frossa. Kunde inte resa mig från toastolen. Fick tag i telefonen och ringde vårdcentralen, där jag fick meddelande om att de skulle ringa upp klockan 16.40!!! Och klockan var knappt 11!! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka upp till akuten, vilket jag gjorde. Fick sitta där och plågas och må dåligt i 2,5 timme innan läkaren slutligen satte diagnosen urinvägsinfektion ELLER njursten, troligtvis det förstnämnda. Sen skickades jag hem, med ett recept. Ingen som gav några tips, ingen som sa att jag kunde gå hem utan det fick jag själv fråga. Så ja, nu har jag provat på livet på andra sidan, men jag måste säga att jag trivs bättre på sjuksköterskesidan. Och jag hoppas att de bara var stressade och inte alltid skickar iväg sina patienter sådär. Jag kan väl reda mig själv, men det finns ju ingen chans i världen att de kunde veta att jag snart är utbildad sjuksköterska. Visst var de trevliga, jättetrevliga, men jag tycker nog man kan förvänta sig lite mer av dagens sjukvård... Det tar endast några sekunder att ge ett tips på vägen - det måste väl alla ha tid med?
Så, i alla fall, igår låg jag i säng/soffa hela dagen. Hade fruktansvärt ont. Marcus kom på kvällen och tog hand om mig, städade upp efter mig, diskade, handlade och lagade mat. Alldeles för snäll! Och jag får så dåligt samvete när jag bara ligger utslagen på soffan såhär. Idag kändes det lite bättre ändå, ända tills tabletterna gick ur kroppen. Då fick jag ont och blev trött/febrig igen. Man luras så lätt av det där! Jag försökte mig på att diska men kraften är som bortblåst så när jag slagit av örat på en kopp jag inte orkade hålla i så gav jag upp, tog en ipren och återgick till soffan :)
Men min aptit verkar smyga sig tillbaka och det är jag tacksam över så nu funderar jag på vad jag ska äta ikväll. Överväger att åka till Asian Cooking i min one piece och köpa mig något riktigt gott. Alternativet är makaroner och ketchup ;)
Men, på lördags ska vi ut på äventyr så tills dess ska jag vara frisk! Idag är en helt okej dag att ligga sjuk på eftersom det är regnigt och grått ute, men i övrigt klarar jag nog inte en dag till på soffan nu. Min kropp skriker efter att orka ut och göra något!!! :)
Ja, jag är din. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min!
Ingen bra dag idag.
Börjar från början. Jag vaknade i fredags morse på jobbet och mådde skit. Åkte hem, låg på soffan hela dagen totalt utmattad, frossig, febrig och med svullen hals och täppt näsa. På kvällen kom M och vi hade en riktig myskväll i soffan. Vaknade på lördagen och gick till jobbet igen, vilket blev en plåga. 31 grader i skuggan, feberfrossa, yrsel och 26 timmars jobb. Ingen skön kombination! Men det gick på nåt vis, lyckades ta mig hem till soffan igår förmiddag. M kom frampå dagen, lurade ut mig på en promenad till stan, köpte glass till mig (jätteskönt och gott!!). Sen gick vi och handlade på vägen hem, jag låg utslagen på soffan medan han pysslade om mig. Hade en jobbig natt med frossa, hemsk hosta och allmänt svårt att sova. Efter många om och men var jag slutligen tvungen att sjukanmäla mig idag, vilket var skönt eftersom jag inte hade orkat, men ni vet hur jag är. Jag hatar att sjukskriva mig och fick ångest över det. Lovade mig själv igår att göra en speciell grej idag om jag fortfarande kände mig likadan. Utan att gå in på detaljer så höll jag mitt löfte, och det blev väldigt jobbigt. Rev upp en massa minnen, jobbiga minnen. Ja - ni vet hur jag är när jag är sjuk. Det som var jobbigt redan innan känns hundra gånger värre pga att kroppen är helt slutkörd, utmattad. Hjärnan har gått på högvarv under dagen, i vågor. Nu ligger jag på soffan, läste min lillasysters blogg och fick mig en tankeställare. Vi har ju alla ett förflutet, och visst är det helt okej? Vi kan ju inte förändra det som en gång hänt, vad man en gång gjort, eller hur? Så varför ska delar av mitt liv vara tabu? För att jag är rädd att förlora något? Det är ju bara löjligt. Jag har bara allt att vinna på att lära mig prata om det och acceptera. Äh, nu låter jag sådär konstig och dum igen, babblar om detta uttjatade ämne. Fan, alla är trötta på det här snacket nu. Så även jag själv! Skärpning!!
Den här sommaren är och har varit helt fantastisk! Vädret är toppen, resan var kanonbra. Jag har världens underbaraste, finaste och vackraste pojkvän! Som tog med mig på en helt fantastisk kväll i Varberg på Håkan Hellström! Kändes som en magisk kväll som jag aldrig kommer glömma. När jag stog där mitt i publiken med min underbaras armar runt mig, med Håkans "Valborg" ur högtalarna... Wow! Jag har aldrig känt så starkt för någon som jag gjorde där och då. Jag var så lycklig, ÄR så lycklig! Kan inte tro att jag haft sån tur som jag haft, det känns för bra för att vara sant?
Det har även varit fantastiska dagar med underbara vänner, härliga picknickar ute på Tylösand med Petra Marklund, Labyrint och Hoffmaestro. Sommaren har hittills varit underbar och jag tror att den ännu har mycket kvar att ge! Nu måste jag bara se till att bli frisk, så att livet kan känns bra och lätt igen! :)
Pussåkram
