6 veckor
Tänk att det redan gått 6 veckor pappa, sedan du försvann från oss! Vart har dessa sex veckor tagit vägen? Samtidigt säger dem ju att det blir lättare med tiden, så då får tiden gärna gå snabbt. För det får gärna bli lite lättare att leva igen.
Just nu är jag i fasen av en fruktansvärd tomhet. Varje dag, varje minut är du med mig i mina tankar. På ett eller annat vis. Tomheten är så fruktansvärt påtaglig, och jag kommer på mig själv med att tänka konstiga tankar om dig hela tiden. Det är som om jag skjuter bort att du är död, inbillar mig att du snart är tillbaka hos oss! Till och med på jobbet, när jag egentligen inte har tid att tänka på dig, så kommer jag på mig själv med att jag gör det. Inte så att jag är ledsen, utan mer "det här kunde varit pappa" eller "undra om pappas värden såg ut såhär" eller "denna historien hade pappa tyckt var rolig". Och av någon anledning så har alla patienter på jobbet just nu hjärtinfarkter. Är inte det konstigt? Som om ödet spelar mig ett spratt...
Nåt annat jag grubblat över är hur orättvist och konstigt livet är. Vart är världen påväg?
Du, vår fina pappa och make, mitt i livet i dina bästa år, du fick inte lov att leva längre. Du som hade livslust och glädje omkring dig, som spred kärlek omkring dig varje dag. Samtidigt går jag till ICA i Sollebrunn och handlar, möter på byns alkis utanför, som sitter där varje dag och är ohyfsad, med sin hund som alla är rädda för. Han super bort sitt liv, men HAN får leva. Dagen innan sitter jag på tåget när en ung kille SJÄLV väljer att avsluta sitt liv, för att han inte vill leva mer. Och några timmar senare sitter jag bakom några ungdomar på ett annat tåg, garanterat en bra bit under 18-årsstrecket, som snackar gräs å röka på å allt vad de nu snackade om, helt öppet. Som vilken naturlig grej i världen som helst. För hur många människor finns det inte som slänger bort sitt liv på droger, röker sig höga för att glömma allting runt omkring. Som inte alls kan vara nöjda med det liv de lever eftersom de bara vill bort från det. Varför får DEM leva?
Varför får dem leva när vår älskade pappa var tvungen att dö? ♡
En månad...
Tänk att det redan har gått en månad.
En månad sen du så hastigt försvann från oss pappa.
Jag har fortfarande inte kunnat finna meningen med att leva vidare utan dig. Jag går till jobbet och det går bra, även om det känns helt meningslöst att gå dit. På jobbet känns allting nästan normalt. Men resten av dygnets timmar och dagar så känns ingenting normalt. För det finns ingenting som är normalt längre. Eller som vanligt. Varje vaken sekund är du med mig, vad jag än gör. Du ligger där bak i tankarna hela tiden. Och allting runt omkring är bara bagateller. Ingenting annat än att vara med min återstående familj har någon som helst mening eller värde just nu...
Imorgon är det måndag. En måndag då vi alla tvingas återgå till alla måsten som finns i livet. Första dagen då alla kommer att åka till jobb/skola och mamma kommer att vakna helt ensam. Hur ska det gå? Jo, det kommer gå. Klart det kommer gå. För oss alla. För att vi har varandra, och för att vi har alla underbara vänner! För att jag har världens finaste, bästa, underbaraste mamma. Och hon har världens finaste, underbaraste barn. Och för att hon har världens bästa mamma, och därmed jag världens bästa mormor. Och för att vi har världens finaste människor omkring oss som ser efter oss varje dag.
Det måste ju gå. Vi har ju inget val.
Att stänga in sig själv i ett rum och sörja resten av livet är ju tyvärr inget val, även om det ibland känns som det lättaste alternativet.
Jag vet att du vill att vi ska vara glada och lyckliga pappa. Och jag förstår ju att vi kommer fortsätta vara glada och lyckliga, och att vi kommer minnas alla fina minnen av dig med glädje. Men våra hjärtan kommer aldrig att sluta sakna dig. Mitt hjärta kommer aldrig sluta gråta över att du är borta. För jag älskar dig så ♡
Verkligheten närmar sig...
Med blandade känslor lämnade jag familjen idag och åkte tillbaka till Halmstad. Det var egentligen inte så jobbigt att säga hejdå till dem, för om bara två dagar får jag ju träffa dem igen! ♡
Men däremot var känslan av att livet nu måste gå vidare, att det är dags att återgå till den bistra verkligheten igen, börja jobba, det kändes tyngre. Kändes jobbigt att lämna den trygga bubblan vi skapat tillsammans hemma i Kvarnabo. Samtidigt så saknar jag mina fina kollegor på jobbet väldigt mycket. Och av deras vackra ord att döma så saknar dem mig med, i alla fall några av dem! :) Så visst känns det jättekul att komma tillbaka till dem igen!
Men den där ångesten, den ligger på lur. Tårarna hotar att tränga upp ur ögonen helt plötsligt utan förvarning. De bara kommer. När jag minst anar det. Det går verkligen upp och ner hela tiden... men en timme, en dag i taget. Sakta men säkert...
Så mycket tankar och känslor...
Sedan begravningen i fredags så har vi haft ett par relativt lugna dagar. Visst är det tungt, tomt, lite jobbigt hela tiden. Men det har varit lite lättare ändå. Det har gått att uthärda. Solen har värmt oss och hjälpt till på traven, och att vara här hemma med familjen samlad är verkligen som balsam för själen!
Men nu ikväll när vi gick och lade oss så slog ångesten emot mig igen. Som en smäll på käften! Så många tankar och känslor på en och samma gång...
Imorgon ska jag åka hem till Halmstad.
Pappa är borta. För alltid.
Varför har några av dem jag trodde stod mig närmast inte hört av sig?
Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet.
Vad har jag för lösenord på jobbet?
Jag vill inte åka hem till Halmstad.
Halmstad är inte hem.
Orkar jag verkligen börja jobba?
Och hur var den där drömmen jag drömde i torsdags-fredags nu igen? Jo. Den handlade om min pappa. Världens finaste pappa! ♡ Jag drömde att han kom tillbaka, och jag frågade honom hur han kunde vara tillbaka, han är ju död och vi är påväg till begravningen. Han hade sin blåa, fina kavaj på sig. Skjortan som han hade på sig när han trillade ihop och dog, den blårutiga. Han var sååå vacker! Lite stressad över att hinna i tid till sin egen begravning. Han ville bara komma och säga hejdå först, ville ge mig en sista kram. Och vi kramades, så länge så länge. Det var den finaste, bästa kramen någonsin. Sen vaknade jag. Och när jag vaknade kändes drömmen så verklig.
Jag måste bara tro på att det var sant. Att du kom tillbaka för att säga hejdå pappa. Att jag fick krama dig en sista gång. Jag måste bara tro att du sitter där uppe och vakar över varje steg vi tar. Att du sitter där uppe för att se till så att vi är lyckliga och kan gå vidare med alla fina minnen av dig. Jag måste tro på att vi en vacker dag kommer att ses igen. Jag bara måste det, annars går jag itu.
Pappa, hjälp oss igenom detta! ♡
Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting...
"Stack iväg från ingenting, sökte mig ett mål, klädd i skjorta jacka och ett par jeans"
Jag säger som Mats, kunde inte sagt det bättre själv. Idag har varit en vedervärdig dag. Fruktansvärd. Så mycket sorg, smärta och tårar. Sådär i efterhand så önskade vi en kort stund att vi hade valt andra låtar. Skitlåtar som ingen behövde relatera till pappa. Så vi slapp några tårar. Så det blev mindre avskalat.
Men hur jobbigt det än var och hur sjukligt ont det än gjorde så var det pappas dag, och den blev så otroligt genomsyrad av honom. Hans favoritmusik, hans favoritvänner och arbetskamrater. Hans favoritmat grillat och en herrans massa öl. Hans älskade "Anna och mej".
Hur vedervärdig denna dag än varit så är jag säker på att jag en vacker dag kommer kunna se tillbaka på denna dag som ett otroligt vacker minne. Även om jag just nu mest är glad att den är över...
Men, "Allt kommer ordna sig" som pappa hade sagt! ♡
Som i ett vakuum
Hur förbereder man sig inför sitt livs värsta dag?
Hur förbereder man sig för att begrava en av de absolut viktigaste människorna i sitt liv? Allting känns som ett vakuum. Det är alldeles tomt inuti mig. Kroppen bär på en alldeles tung, konstig känsla. Hur ska jag kunna sova inatt?
Att stå och prova klänning inför en begravning som inte skulle varit förrän om 30 år. Hur absurt är inte det? Jag vill ju vara fin, vill vara vacker för dig världens bästa pappa. Men samtidigt vill jag ju inte ens gå dit, vill ju inte att det här ska behöva ske. Men det är som det är, det måste ske. Imorgon ska vi begrava en av världens finaste, underbaraste människor. Och jag ska vara fin för dig pappa! Lika fin som du alltid var ♡
Hjärnan förstår att kroppen inte klarar att ta in vad som hänt
Nitton dagar.
Idag har det gått nitton tunga dagar sen du lämnade oss pappa. Eller, lämnade är fel ord. För jag är säker på att det inte var ditt val. Hade du fått välja så hade du stannat.
Idag har vi i alla fall tagit ännu ett stort, tungt steg. Att åka ut till Lysekil, starta upp inför sommaren. Det var med vemod i kroppen. Å ena sidan så lugnt, så tryggt. Jag blir alltid så lugn när jag är där ute. Vid havet. På min trygga plats sedan många år tillbaka. Men samtidigt - så konstigt. Allting är så annorlunda utan dig pappa. Vi måste måla vagnen - hur gör vi? "Fråga pappa!" Vi ska sätta upp förtältet - hur gör vi? "Fråga pappa!" Boden behöver ny dörr - hur har ni tänkt er? "Fråga pappa." Men vi kan ju inte fråga pappa. Men vi kanske kan vänta tills han kommer tillbaka tänker jag då. Men så kommer jag på, att han kommer ju inte tillbaka. Det är som att vi går och väntar på att han ska komma hem från en av alla sina resor. Som att han snart kommer igen, att han bara är borta ett litet tag. Det är som om hjärnan förstår att kroppen inte klarar av att ta in sanningen. Som om hjärnan vet att han är borta för alltid men vägrar att ta in och reflektera över vad det innebär. Som om ifall jag somnar tillräckligt många kvällar så vaknar jag en morgon och allt är som vanligt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad vi ska ta oss till. Det enda jag vet är att ingenting, absolut ingenting, någonsin kommer bli sig likt igen...
