Ja, det var precis så jag kände mig, levande!
Några timmar i måndags kväll/natt så fick livet vara precis så himla bra som det så många gånger varit.
Det var Maria som var tillbaka. Det var längesen jag kände mig så befriad, så lycklig. Precis allting var hur rätt och hur lätt som helst. Underbar familj och vänner runt omkring mig. Haaks på scenen som körde en riktigt bra show. Sen in på Havsbadet. Bara skratta åt människor, dricka öl, dricka fireball. Dansa. Utan att tänka på någonting. Ingenting annat än att vara där och då. Komplimangerna haglade över mig. Gick ut från havsbadet och babblade och pratade, bubblade av skratt och lycka. Flamsade och tramsade. Så som jag gör. Sån som jag är!
Det var längesen jag kände den känslan. Komplimangerna haglade över mig. Det slår mig nu i efterhand att jag inte kan minnas senast jag fick höra hur jävla snygg jag är. Hur rolig jag är. Jo, naturligtvis från vänner och familj. Men ja, ni förstår vad jag menar. Kan inte minnas när jag kände mig uppskattad och uppvaktad senast. Det spelar ingen roll vem det var som sa det, huvudsaken är att jag kände det ända in i hjärtat. Det värmde, och det gjorde att den gamla vanliga Maria kom fram. Hon som för det allra mesta skrattar och ler, skämtar, flamsar och tramsar. Hon som ingen kan förstå att hon kan vara grinig, sur eller arg. Varför har jag inte sett det själv? Hur har jag inte kunnat se hur jag förändrats de senaste åren...?
Hur ont det än gör att bli lämnad, framförallt att bli lämnad på det viset som jag blev, så tror jag ändå att det var det rätta. Jag är glad att det blev som det blev. Även om det gör ont. Även om jag känner mig ensam, tom, lurad och utnyttjad. Även om den där lyckan i måndags bara höll i sig i några timmar innan nästa bakslag kom, så fanns den ändå där. Jag vet att jag kan ta mig dit. Jag vet att min tid kommer. Jag bara önskar att vägen dit kunde vara lite rakare. Jag önskar att människor i den här världen kunde vara lite mer humana, lite mindre giriga. För när blev pengar viktigare än välbefinnande? När blev det okej att krossa någon för pengar? När försvann vår medmänsklighet? Jag skiter i alla pengar i hela världen. Det enda som är viktigt för mig just nu är att få stanna i min lägenhet, som är den största tryggheten jag känner att jag har kvar just nu. Innan jag kommer på benen igen, tar mig upp på banan. För en så stor förändring som att packa ihop sitt liv och flytta just nu det orkar jag inte. Det blir för mycket för mig. Om jag så ska leva på knäckebröd, nudlar och vatten några år framöver får det vara värt det. För pengar kommer inte att göra mig lycklig. Det enda jag vill är att hitta tillbaka till mig, Maria, på heltid!
Sitter på bussen hemåt, med en stor klump i magen. Vet ju inte vad som väntar där hemma. Är lägenheten halvtom? Har jag någon soffa, tv? Är M där eller är han tillräckligt smart för att hålla sig borta? Visst jag kunde skicka och fråga. Men jag orkar inte.
Har liksom stängt av de senaste dagarna, det har blivit alldeles för mycket för mig att hantera. För mycket känslor och tankar att kontrollera. Så därför har det varit lättare att stänga av. Att åka ut till Lysekil med min fantastiska, fina familj och underbara vänner till familjen!
Levt som om ingenting annat existerar. Men nu är det nog dags att ta tag i livet, komma tillbaka till den bistra verkligheten...
Och nu då? Nu är det så mycket som jag måste ta itu med, så mycket att ordna med... vet ju inte ens om jag kan/får behålla lägenheten. Tänk så står jag här utan tak över huvudet snart... vet inte om jag verkligen klarar av ytterligare en sån stor förändring just nu. Det känns som om det är tillräckligt, som om lägenheten är den enda trygga plats jag har kvar mitt i allt detta. Även om jag kanske helst av allt hade packat mina väskor och stuckit hem till Alingsås så vet jag att det inte är hållbart. Jag måste känna in mig och se hur jag vill ha det över tid.
Jag måste gå vidare. Jag har tagit stora steg mot att gå vidare och trots den där klumpen i magen inför vad som komma skall så känns det jävligt gött samtidigt! Mitt liv bara måste bli så sjukt mycket bättre nu. Jag känner det på mig. Efter igår förstår jag också att det finns stor potential.
Först ska jag bara reda ut allt som måste redas ut! Första steget blir att återvända till lägenheten nu!
Som om det inte var nog. Någon högre makt på den här jorden verkar ha bestämt sig för att testa mig, se hur mycket jag klarar...
Återigen faller allting isär, hela min värld rasar samman. Det känns som om allting bara var en lögn. Det som vi byggt upp i 3,5 år har på ett par sekunder raserat. Mer än allting i världen önskar jag att det inte var sant, att vi kunde dra tillbaka tiden och fortsätta bygga. Att vi kunde prata, och hitta ett sätt att bygga vidare på som skulle bli till det bättre. Men det är försent nu, det inser jag själv också. När vissa ord är sagda så är dem svåra att ta tillbaka.
Precis som att det inte räckte med att vi i måndags för sista gången sa farväl till pappa. Satte ner hans urna i marken bland fina vänner och bekanta. Det gjorde så ont i mig. Så fruktansvärt ont. Jag kan fortfarande inte ta in att det har hänt. Kan inte för mitt liv föreställa mig att jag aldrig får se min kära pappa igen. Jag måste intala mig själv att det kommer ett liv efter detta där vi möts igen, för om jag inte tänker så, så orkar jag inte resa mig ur sängen.
Just nu orkar jag inte resa mig ur sängen ändå. Vet inte hur jag ska orka resa mig igen. Hur ska jag orka bygga mig ett helt nytt liv just nu?
