Att ta vara på livet och ta hand om dem som står oss nära...
Nu var det ett tag sen jag skrev sist. Ett par mysiga dagar med systrar har sprungit förbi. Även ett par hemska dagar av förkylning, som fortfarande sitter i. Men rösten har i alla fall kommit tillbaka någorlunda till mig! Även en underbar påskhelg har flugit förbi, och oj så fort den gick! Alldeles på tok för fort!
Firades med familj och vänner, nära och kära. Gamla traditionen påskäggsletande togs upp, Mats fick i uppdrag att gömma, som vanligt, men detta år hemma hos Ida och Daniel med familj. Bus med barn och hundar på påskaftons eftermiddag ute i solskenet. Underbart! Även ett par dagar på jobbet har det blivit, så det ramlar in ett par tusenlappar extra i maj, kommer sitta fint!
Men, efter sådana här underbara helger är det så svårt att skiljas igen. Jag vill inte åka tillbaka till Halmstad. Jag vill stanna här. Här som jag känner mig hemma. Tog en dag ledigt från skolan idag, mest för att försöka bli fri från min hemska förkylning istället för att förvärra den, men även för att få ett par extra dagar med familjen. Och det har på sitt vis även varit en jobbig helg, med mammas barndomskompis/pappas anställd som gick bort. Känslan av tomhet från de som gått bort på mitt jobb. Den jobbiga känslan av att se min kära tant så tom, nollställd. Känslan av att se mina vänner sårade. Varför är det alltid de bästa som blir så fruktansvärt sårade? Varför ska alltid ni mina underbara vänner hamna så fel? Jag kan inte ro för att jag blir orolig.
Helger som denna inser man hur kort och sårbart livet är. Att vi måste ta vara på det. Ta vara på alla lyckliga stunder och ta hand om dem vi älskar. Och lika mycket som jag saknar familj och vänner när jag är i Halmstad, lika mycket saknar jag naturligtvis mina underbara, omtänksamma, nyfunna vänner i Halmstad när jag är här hemma.
På torsdag morgon bär det av "hemåt" igen, än är inte Halmstad riktigt hemma, och det ser jag fram emot! Imorgon ska jag väl åka med little sister till Överby en sväng, om jag orkar, och sen lär jag väl få åka med och kika på hennes match nu när hon ska stå och jag är hemma och allt! :) Imorgon kväll hejar vi på AHK för fulla muggar och sen drar det mot torsdag morgon och tåget neråt...
Vi hörs snart igen, tills dess: Ta hand om er!
Puss&Kram
Halmstad dansar!
Weeiiooie :)
Inatt har vi gjort det igen, det vi älskar. Leva livet, njuta av allt och bara fullkomligt totalt tokiga! Det som började som en fruktansvärd dumhet slutade i totalsuccé med limbo, gatumusikanter, dans, sång och en hel massa galna skratt! Dum som jag är, när jag skulle rädda mobilen från att skicka iväg fler sex-sms till stackars människor ute i världen, så stängde jag av mobilen och kom på liiite försent att jag visst inte hade någon pin-kod, eftersom jag nyss bytt sim-kort och operatör... Och gå ut i Halmstad, utan mobil, tillsammans med en lika galen Malin som jag själv är, det kändes inte alls bra. Maria hade PANIK! Var nära på att springa hem och hämta pin-koden men de lyckades övertala mig att låta bli... Hahah :) Till slut kom i alla fall Mina på att hon kunde knyta ihop mig och henne, för hon hade ju mobil och Malins nummer.. Haha! Såå, vi gick ut med hopbundna armar, sprallade runt på caféet och ut, in på caféet igen, kom på idén att vi kunde fånga in ett par killar med våra rep, succé på vissa håll, mindre lyckat på andra. Sen plötsligt kläckte någon av oss idén att man kunde gå limbo. Och plötsligt så var vi igång. Hamnade mitt på gatan i Halmstad med limbotävling...
Galna som vi är, galna som många i den här stan verkar vara. Alla ville prova och alla ville lyckas, utom en liten mesig sur kille som var så himla rolig att han drog sönder Minas stackars armband. Grrr, illa! Men jaa, jag vet inte vad vi höll på med inatt men en sak är helt säker, vi hade sjukligt roligt! TACK för en fantastisk kväll, för en fantastiskt mysig helg med kära syster yster!
Imorgon kommer nästa kära syster, vilket ska bli jättemysigt! :)
Nu sitter jag och kollar på "Det blir bättre". Har gåshud ända upp i hårbotten. Jag beundrar människor som är så starka och tar sig igen allt som dessa människor gjort. Det är galet hur livet fungerar, hur olika vi människor är och hur olika bakgrund vi har. Att kunna ta sig vidare i livet och lyckas så bra som Morgan Alling gjort. Han är min nya stjärna, min nya idol. Så orättvist livet kan vara, men någonstans måste man väl få sin del av kakan också. Vi i Sverige är pinsamt dåliga på att ta hand om varandra. Det är sjukt hur det går till. Jag beundrar styrkan att gå vidare, efter alla dessa svek.
Jag nästan gråter emellanåt.
Samtidigt som jag sitter här i soffan och hostar upp mina lungor mer eller mindre, spottar slem och slem och slem. Ont i bröstet, kände att det pep lite i andningen inatt. Jag som trodde jag klarat mig. Tji fick jag! Hoppas bara att detta är nåt kortvarigt som imorgon är borta! Då ska jag och Mathilda ge oss ut på jakt efter avslutningsklänning och ha det mysigt! :)
Kan också meddela att jag KLARAT MIN FÖRSTA TENTA, är godkänd i första kursen.... WIHOOO!
Nu taggar jag vidare i Human Biomedicin!
Puss&Kram
Efterlängtad sovmorgon!
jag är SÅ trött.
Känner mig totalt utmattad. Efter att knappt ha sovit någonting natten mellan lördag-söndag och sedan söndag-måndag så kände jag mig redan igår helt färdig. Svårt att koncentrera mig på lektionerna och förstod egentligen ingenting om vad läraren svamlade om. Meen, igår var ju så strålande vackert vårväder, vilket förmodligen höll mig på benen. Jättemysig eftermiddag ute hos en underbar familjen Berggren i Vilshärad! Tack Annie, det behövde jag verkligen!
Och inatt så fick jag sova mina vanliga 6-7 timmar. Men sömnbristen sätter ju sina spår och jag har ju X antal timmar att sova igen, så idag har jag varit heelt väck. Inte orkat med mig själv för fem öre! När jag kom hem från skolan så kände jag mig helt utmattad. Skulle äta min matlåda fiskbullar som jag inte var sugen på men som var så lätt att värma. Men nej, de smakade inte gott. Så jag bara la mig på köksgolvet och orkade inte! Kände bara för att börja gråta! Meen, det blev lite köttbullar och makaroner iaf innan jag slocknade totalt i soffan. Nu sitter jag här och är frusen, trött. Ett huvud som dunkar och dunkar. Usch.
Imorgon är det sovmorgon, EFTERLÄNGTAD, behövlig sådan!
Så förhoppningsvis är jag pigg och glad imorgon igen!
Annars så,
tack för en UNDERBAR lördag! Åh. Jag inser verkligen hur mycket jag saknar mina kära vänner hemma. Jättesorgligt att åka ifrån er igen för det är så underbart att vara med er! Att bara vara, lyssna, prata, skratta. Allting är så lätt. Ni är så vackra vänner! Jag ville verkligen inte lämna er igen, men det är ju bara en och en halv vecka kvar tills vi ses igen! Men TACK i alla fall :)
Och en underbar stund med min underbaraste Johanna i söndags var också guld värt !
Nu lägger jag mig igen, imorgon är jag pigg och glad!
(Tack alla kära klasskompisar som står ut med mig, era stackare! You rock my world ;))
Puss&Kram
Mörhjärnan...
Du förvirrar mig.
Jag kan inte sätta fingret på dig, jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka. Jag blir så trött på dig! Det är sjukligt vad en människa kan påverka en. Att man inte själv kan styra. Känner det nästan som att jag tappar kontrollen. Fast det gör jag ju inte. Men jag gillar att tänka klart och tydligt, och nu är jag trött på att leva i denna eviga fundersamhet. Du har mig snurrad kring ditt lillfinger och du vet det så väl, det blir slut på det.
Det är inte värt det.
Vill börja med att berätta hur otroligt stolt och lycklig jag var i torsdags kväll, då de glatta endoplasmatiska retiklarna (som på quizen var vi) tog hem en tredjeplats!! Såå grymt! Trodde inte det var möjligt men åh jo, vi grymma Sjk:are är icke att förglömma! Vi kan vi med! Grattis till oss! Best team ever! :)
Och fortsatt så.
För över en vecka sen, efter fyra dagar på nya kursen, sa jag att jag var fullproppad av information och inte visste hur jag skulle få in mer. Nu, en vecka, 5 fullproppade skoldagar senare, är jag helt färdig. Hjärnan är helt mör, den är mättad på alla dessa ventriklar, vestibulocochlearis, medulla oblongata blablabla... Alla dessa hjärnlober och dess funktioner, endokrina körtlar och dess hormoner... Hur ska vi orka hålla detta tempo i ytterligare 4 veckor, innan det "lugnar ner sig" inför skriftliga och muntliga tentor. I don´t get it.
Känns hopplöst.
Och idag, efter en urtrevlig kväll i fantastiskt sällskap, så är man heeelt jäkla färdig. Helt slut rakt igenom. Klockan var halv 10 när vi började gäspa och gå in i dvala. Nu är klockan 11 en fredagkväll och jag funderar ärlig på att bara lägga mig och sova 16 timmar eller nåt. Såå mycket intryck...
Och grejen är att jag känner att jag måste hänga med från början, kommer jag efter redan nu så kommer jag aldrig klara denna kursen....
Meen, jag ska inte bara gnälla. Det ÄR roligt, intressant. Absolut. Så naturligtvis har jag gett mig sjutton på att klara kursen och sedan få ett välbehövligt sommarlov. Men vägen dit är lång.
Och någonstans där emellan måste man hinna med att leva också, för att orka. Imorgon har jag lovat att åka upp till Göteborg och träffa mina härliga, underbara vänner. Men just nu känner jag mig bara så otaggad, trött, matt, osugen. Som om jag kommer att dämpa stämningen om jag åker dit, och därför borde stanna hemma. Men samtidigt vet jag att när jag väl kommer dit så kommer jag ha så mysigt och vara så nöjd, och om jag inte åker så kommer jag ångra mig. Så jo, jag får ta mig i kragen och åka. Frågan är bara om jag borde göra det, det är ändå två pluggdagar som kommer att påverkas....
Menmen. Allra först ska jag sätta mig med mitt pussel en stund innan jag ramlar ner i sängen och förhoppningsvis sover en lång, underbar natt. Först imorgon bitti kommer mitt beslut att fattas. Nattinatti för mig! :)
Puss&Kram
