Livet går vidare...
Det är fortfarande svårt att ta in.
Svårt att förstå.
Men samtidigt någonstans inuti mig så är det något som säger mig att man ska lära av det här. Jag kan inte se någonting positivt med det här och det var jobbigt att höra lilla Fimpen ringa och gråtandes undra vad som hänt. Det har blivit en chock för oss alla. Som sagt, finns ingenting positivt med att en så ung och underbar killes liv skulle slockna så hastigt. Men däremot känner jag att det finns något att lära av det här.
Det visar hur snabbt ett liv kan ta slut, att man aldrig kan förutse vad som kommer hända med livet. Det gäller helt enkelt att ta vara på livets stunder. Just nu känner jag att jag inte har någon ork till att göra ett skit och lusten finns inte. Men samtidigt så. Det är vännerna och familjen som betyder i princip allt i livet. Det gäller att ta vara på det. För vi kan aldrig förutse när det hemska inträffar.
Jag måste lära mig att ta vara på livet, ta vara på alla underbara stunder. Men dagar som dessa är det så svårt. Svårt att se positivt. Jag är så glad att jag har er alla. Jag är så underbart glad. Tacksam. Pratade med min lilla gullunge Lisa på telefonen idag. Höra hur hon hade det uppe i Åre. Det var glädjande att få höra hur bra hon har det där uppe.
Ta nu vara på er kära vänner och familj.
Jag har inte kraft nog att förlora någon av er!
Livet är fan inte rättvist!
Vila i Frid Dani!
Jag sitter här.
Kan inte förstå riktigt, kan inte ta in.
Det är för mycket att ta in.
Motgång efter motgång.
Slag efter slag.
Har varit en lång, tung vecka.
Och inte gjorde det här livet lättare.
Jag orkar inte mer motgångar nu.
Hur ska jag orka bära allting?
Först farmor, sen hundarna.
Nu kommer nästa chock, nästa smäll. Att denna underbara kille, som lyste upp våra två månader på Gran Canaria, plötsligt försvunnit från denna jord. Hur kan det vara möjligt? Är det någon sorts löjligt skämt det här?
Där stog vi, min första vecka på ön, och pratade. Pratade om tatueringen på din arm, om hur din bästa vän gått bort. Om att han var i himlen nu. Om hur mycket du saknade honom. Nu plötsligt så är du där, hos honom.
23 ynkliga år. Hela livet framför dig. Du hade ju så många planer, så mycket du skulle göra. Du skulle resa jorden runt. Du skulle leva livet.
Har aldrig träffat en människa med så mycket energi och livslust. Som spred så mycket glädje runt sig. Som en solstråle. Alltid nära till skratt, alltid ett leende på läpparna. En spontan kille. Som levde livet som mest.
Och plötsligt så tog det slut. Bara sådär. Hastigt lustigt...
Mina tankar går till alla er som är kvar där nere och tvingades uppleva denna sjuka händelse. Jag hoppas Dani, att du funnit din vän igen. Att du har det bra där du är. Tack för alla kramar och skratt, alla solstrålar du skänkt under våra två månader på GC.
Kanske hade vi aldrig pratat med varandra igen ändå.
Men det gör så ont i mig.
Att det skulle hända någon så glad och underbar som du.
Att du dessutom skulle tvingas lida.
Du kommer att saknas av många på den här jorden!
Men jag känner på mig att du åtminstone dog lycklig, kanske kan det vara en tröst. Du hade redan hunnit med mycket i ditt liv. Du var älskad av många.
Livet är inte rättvist någonstans.
Jag sitter här.
Kan inte förstå riktigt, kan inte ta in.
Det är för mycket att ta in.
Motgång efter motgång.
Slag efter slag.
Har varit en lång, tung vecka.
Och inte gjorde det här livet lättare.
Jag orkar inte mer motgångar nu.
Hur ska jag orka bära allting?
Först farmor, sen hundarna.
Nu kommer nästa chock, nästa smäll. Att denna underbara kille, som lyste upp våra två månader på Gran Canaria, plötsligt försvunnit från denna jord. Hur kan det vara möjligt? Är det någon sorts löjligt skämt det här?
Där stog vi, min första vecka på ön, och pratade. Pratade om tatueringen på din arm, om hur din bästa vän gått bort. Om att han var i himlen nu. Om hur mycket du saknade honom. Nu plötsligt så är du där, hos honom.
23 ynkliga år. Hela livet framför dig. Du hade ju så många planer, så mycket du skulle göra. Du skulle resa jorden runt. Du skulle leva livet.
Har aldrig träffat en människa med så mycket energi och livslust. Som spred så mycket glädje runt sig. Som en solstråle. Alltid nära till skratt, alltid ett leende på läpparna. En spontan kille. Som levde livet som mest.
Och plötsligt så tog det slut. Bara sådär. Hastigt lustigt...
Mina tankar går till alla er som är kvar där nere och tvingades uppleva denna sjuka händelse. Jag hoppas Dani, att du funnit din vän igen. Att du har det bra där du är. Tack för alla kramar och skratt, alla solstrålar du skänkt under våra två månader på GC.
Kanske hade vi aldrig pratat med varandra igen ändå.
Men det gör så ont i mig.
Att det skulle hända någon så glad och underbar som du.
Att du dessutom skulle tvingas lida.
Du kommer att saknas av många på den här jorden!
Men jag känner på mig att du åtminstone dog lycklig, kanske kan det vara en tröst. Du hade redan hunnit med mycket i ditt liv. Du var älskad av många.
Livet är inte rättvist någonstans.
Mardrömskväll...
Usch,
vilken mardrömsdag. Eller kväll.
Det var som att gå in i en av ens värsta mardrömar. Och nu när chocken lagt sig och jag sitter här ett par timmar senare så. Fan, tur i oturen. Det kunde gått så mycket värre, men ändå. Man är skärrad.
Borde insett redan imorse att det var för bra för att vara sant. Efter en underbar helg vakna upp av att jobbet ringer, solen som lyser in genom fönstret och känna sig pigg.
Såklart händer något då. Som vanligt. Idag lite värre än andra dagar. Jag är skärrad. Chockad. Trött. Ledsen. Har ont. Jag vet inte vart jag ska sluta. Orolig. Rädd.
Rädd efter att ha blivit attackerad av två stora hundar när jag var ute på min kvällsrunda på jobbet. Trots hundens antar jag ägare bredvid. Hundar som de borde inte få finnas. Hundar som de borde avlivas på stört. Nu fick jag "bara" ett bett i armen, och det tackar jag gudarna för. Tackar för att min rörelseförmåga, eller kanske skyddsinstink, slog till när hunden bet till i armen så jag trodde den skulle gå av. De där h*vetes hundarna. Jagade mig. Bet mig. Skällde. Kvinnan gapade och skrek på dem. Putte på dem. Inte lyssnade de. Jagade mig runt bilen. Usch. Och där stog jag. Fipplade med nycklarna, för chockad för att få upp bildörren. Till slut lyckades jag, samtidigt som en bil kom och tog hundarna, kvinnan bara försvann. Och där satt jag kvar, i bilen. Livrädd, chockad och med ett bett i armen.
Som sagt börjar chocken lägga sig.
Men usch, fy vilken obehaglig upplevelse. Skräckupplevelse. Hur ska jag nu kunna beundra dessa vackra djur? Hundar? Hur kan man släppa sina hundar lösa när man inte har kontroll över dem?
Här sitter jag nu. Med en värkande arm. Fått penicillin, fått armen omlagd, fått en stelkrampsspruta. Sjukskriven veckan ut, åtminstone. Ska tillbaka till läkaren för att kolla upp jacken, som var oroväckande djupa. Usch. Jag sitter här och darrar fortfarande, 6 timmar senare. Fattar inte hur fort allting gick, vad som hände. Vilken tur jag hade att det gick så bra som det gick. Jag vet inte vad jag ska säga.
Livet skrämmer mig.
vilken mardrömsdag. Eller kväll.
Det var som att gå in i en av ens värsta mardrömar. Och nu när chocken lagt sig och jag sitter här ett par timmar senare så. Fan, tur i oturen. Det kunde gått så mycket värre, men ändå. Man är skärrad.
Borde insett redan imorse att det var för bra för att vara sant. Efter en underbar helg vakna upp av att jobbet ringer, solen som lyser in genom fönstret och känna sig pigg.
Såklart händer något då. Som vanligt. Idag lite värre än andra dagar. Jag är skärrad. Chockad. Trött. Ledsen. Har ont. Jag vet inte vart jag ska sluta. Orolig. Rädd.
Rädd efter att ha blivit attackerad av två stora hundar när jag var ute på min kvällsrunda på jobbet. Trots hundens antar jag ägare bredvid. Hundar som de borde inte få finnas. Hundar som de borde avlivas på stört. Nu fick jag "bara" ett bett i armen, och det tackar jag gudarna för. Tackar för att min rörelseförmåga, eller kanske skyddsinstink, slog till när hunden bet till i armen så jag trodde den skulle gå av. De där h*vetes hundarna. Jagade mig. Bet mig. Skällde. Kvinnan gapade och skrek på dem. Putte på dem. Inte lyssnade de. Jagade mig runt bilen. Usch. Och där stog jag. Fipplade med nycklarna, för chockad för att få upp bildörren. Till slut lyckades jag, samtidigt som en bil kom och tog hundarna, kvinnan bara försvann. Och där satt jag kvar, i bilen. Livrädd, chockad och med ett bett i armen.
Som sagt börjar chocken lägga sig.
Men usch, fy vilken obehaglig upplevelse. Skräckupplevelse. Hur ska jag nu kunna beundra dessa vackra djur? Hundar? Hur kan man släppa sina hundar lösa när man inte har kontroll över dem?
Här sitter jag nu. Med en värkande arm. Fått penicillin, fått armen omlagd, fått en stelkrampsspruta. Sjukskriven veckan ut, åtminstone. Ska tillbaka till läkaren för att kolla upp jacken, som var oroväckande djupa. Usch. Jag sitter här och darrar fortfarande, 6 timmar senare. Fattar inte hur fort allting gick, vad som hände. Vilken tur jag hade att det gick så bra som det gick. Jag vet inte vad jag ska säga.
Livet skrämmer mig.
Minnen..
Jaa, sitter här och kikar på bilder från GC..
Tagit tid att lägga upp ett par på Facebook nu, såhär ett par månader senare.. Och oj vad jag saknar alla när jag kikar på bilderna, minns alla underbara människor och stunder. Stunder som är guld värda, som man aldrig kommer glömma. Människor som är guld värda, som man aldrig kommer glömma.
Saknar det.
Saknar inte livet där, inte så mycket i alla fall, utan alla underbara personer och allt kul vi gjorde tillsammans..
Minnen som lyser upp mörka kvällar som denna.
Tack igen för alla minnen och en underbar tid!
Annars så, flyter det på.
Har lite bekymmer igen, men antagligen bara mig själv att skylla...
Igår var underbara Löwenberg här i ett par timmar, bara snackade och hade det mysigt. Och oj vad jag saknar dessa stunder med dig. Då vi bara pratar och lyssnar och mår bra tillsammans!
Och ikväll kommer Majs hem, har fått prata med henne på telefon idag och åååå! Allting är så bra! Så himla roligt! Vi bestämde oss för ett par glas vin på lördag kväll i nära vänners sällskap. Ska bli urmysigt! Nästa helg planeras det för en helkväll med förfest hos Jullebulle och sen ut och röja på Sticky. Ska bli najs! ASNAJS!
Som sagt, livet rullar på!
Puss&Kram
Tagit tid att lägga upp ett par på Facebook nu, såhär ett par månader senare.. Och oj vad jag saknar alla när jag kikar på bilderna, minns alla underbara människor och stunder. Stunder som är guld värda, som man aldrig kommer glömma. Människor som är guld värda, som man aldrig kommer glömma.
Saknar det.
Saknar inte livet där, inte så mycket i alla fall, utan alla underbara personer och allt kul vi gjorde tillsammans..
Minnen som lyser upp mörka kvällar som denna.
Tack igen för alla minnen och en underbar tid!
Annars så, flyter det på.
Har lite bekymmer igen, men antagligen bara mig själv att skylla...
Igår var underbara Löwenberg här i ett par timmar, bara snackade och hade det mysigt. Och oj vad jag saknar dessa stunder med dig. Då vi bara pratar och lyssnar och mår bra tillsammans!
Och ikväll kommer Majs hem, har fått prata med henne på telefon idag och åååå! Allting är så bra! Så himla roligt! Vi bestämde oss för ett par glas vin på lördag kväll i nära vänners sällskap. Ska bli urmysigt! Nästa helg planeras det för en helkväll med förfest hos Jullebulle och sen ut och röja på Sticky. Ska bli najs! ASNAJS!
Som sagt, livet rullar på!
Puss&Kram
När ni behövs som mest...
Åh!
Idag rinner nästan tårarna av glädje istället, tacksamhet.
Tänk att när man behöver er som mest så finns ni alltid där, ni vet precis vilka ni är! Vissa finns där omedvetet och andra bara är så underbara som bara ni kan. Förlåt för att jag är alldeles för dålig på att visa er hur mycket ni betyder för mig. Och tack för att ni alltid finns där, ändå. Utan att man behöver be om det.
Ni är guld värda allihopa!
Och mycket riktigt så är det lätt att fastna i det dåliga och bara se det negativa. Det är också lätt att bara visa folk sin negativa inställning. Och det var väl precis så det blev i helgen. Det var en tung natt för mig och ett antal tårar rann nerför mina kinder. Men alla har vi väl våra dåliga dagar. Och i den här familjen är fortfarande inte allting som det ska efter farmors bortgång och begravning. I alla fall inte från min sida, och jag anar en del andra lättretade sorgsna känslor.
Som tur är, för min del, så finns andra underbara nära och kära som uppmuntrar när det blir tungt. Och utan er vet jag inte vad som skulle kunna göra mig lycklig stunder som de. Bortser jag från allt negativt som jag skrev sist och verkligen bara fokuserar på det positiva så var det en bra dag. Roligt att få träffa Jennie på jobbet igen och höra hur hon har det, roligt att spela Wii, få skratta en del. Ett gott skratt från ett sms frampå natten.
I det stora hela så har jag det bra, jag borde inte klaga. Men ibland blir det för mycket även för mig. För mycket negativa ord och för lite sömn är ingen bra kombination. Idag så känns det bättre. Fått sova ut ordentligt, även om jag sovit oroligt, drömt konstigt (råkat sparka ner min stackars dator i golvet) och idag har jag varit iväg på näl för femte omgången sprutor. Trodde inte jag skulle få komma därifrån när jag mitt i allt, 10 minuter efter jag fått sprutorna råkade nysa. Vilken kalabalik!
Så typiskt mig va?
Blev dock ingenting värre än så, ingen allergichock. Ska tillbaka på torsdag igen och då är det bäst att försöka hålla ihop näsan! haha! Annars har livet inte varit mycket roligare idag. Ville testat mina längdskidor men får ju inte anstränga mig samma dag som sprutorna så får spara det till onsdag, då pappa lovat att vi ska ta en tur!
Har kanske förresten glömt tala om att jag varit och köpt ett par längdskidor, men det har jag i alla fall, så nu vet ni det! Nu ska jag krypa ner i sängen med en bok och gosa in mig i mitt täcke, vänta på att en ny dag full med jobb ska ta fart!
Tack än en gång till er som alltid finns där!
Är ganska säker på att ni vet vilka ni är!
Puss&Kram
Idag rinner nästan tårarna av glädje istället, tacksamhet.
Tänk att när man behöver er som mest så finns ni alltid där, ni vet precis vilka ni är! Vissa finns där omedvetet och andra bara är så underbara som bara ni kan. Förlåt för att jag är alldeles för dålig på att visa er hur mycket ni betyder för mig. Och tack för att ni alltid finns där, ändå. Utan att man behöver be om det.
Ni är guld värda allihopa!
Och mycket riktigt så är det lätt att fastna i det dåliga och bara se det negativa. Det är också lätt att bara visa folk sin negativa inställning. Och det var väl precis så det blev i helgen. Det var en tung natt för mig och ett antal tårar rann nerför mina kinder. Men alla har vi väl våra dåliga dagar. Och i den här familjen är fortfarande inte allting som det ska efter farmors bortgång och begravning. I alla fall inte från min sida, och jag anar en del andra lättretade sorgsna känslor.
Som tur är, för min del, så finns andra underbara nära och kära som uppmuntrar när det blir tungt. Och utan er vet jag inte vad som skulle kunna göra mig lycklig stunder som de. Bortser jag från allt negativt som jag skrev sist och verkligen bara fokuserar på det positiva så var det en bra dag. Roligt att få träffa Jennie på jobbet igen och höra hur hon har det, roligt att spela Wii, få skratta en del. Ett gott skratt från ett sms frampå natten.
I det stora hela så har jag det bra, jag borde inte klaga. Men ibland blir det för mycket även för mig. För mycket negativa ord och för lite sömn är ingen bra kombination. Idag så känns det bättre. Fått sova ut ordentligt, även om jag sovit oroligt, drömt konstigt (råkat sparka ner min stackars dator i golvet) och idag har jag varit iväg på näl för femte omgången sprutor. Trodde inte jag skulle få komma därifrån när jag mitt i allt, 10 minuter efter jag fått sprutorna råkade nysa. Vilken kalabalik!
Så typiskt mig va?
Blev dock ingenting värre än så, ingen allergichock. Ska tillbaka på torsdag igen och då är det bäst att försöka hålla ihop näsan! haha! Annars har livet inte varit mycket roligare idag. Ville testat mina längdskidor men får ju inte anstränga mig samma dag som sprutorna så får spara det till onsdag, då pappa lovat att vi ska ta en tur!
Har kanske förresten glömt tala om att jag varit och köpt ett par längdskidor, men det har jag i alla fall, så nu vet ni det! Nu ska jag krypa ner i sängen med en bok och gosa in mig i mitt täcke, vänta på att en ny dag full med jobb ska ta fart!
Tack än en gång till er som alltid finns där!
Är ganska säker på att ni vet vilka ni är!
Puss&Kram
Ett sista farväl...
"Du finns för alltid i våra hjärtan!"
Var de sista orden, orden som står på den vackra blomman, som nu ligger på farmors grav. Blomman från oss barnbarn. Blommorna viskar en sista hälsning stod det på någon annan blomma, och visst är det så. Det var men vår lilla vackra ros som vi slutligen skulle ta farväl av dig, underbara farmor.
Och det var en tung dag. Det gjorde så ont i mig att se alla andra lida så mycket, se alla gråta. Samtidigt som jag var en av de som sörjde. Det gjorde ont i mig att lägga blomman på kistan, att ta farväl. Att se och höra alla andra ta farväl.
Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist.
Än kan jag inte förstå att det är sant. Att jag för mindre än 4 veckor sedan satt bredvid farmor där på akuten. Och alla de där bilderna från den dagen förföljer mig. Har förföljt mig. Men nu är det svåraste över. Nu har vi alla tagit farväl av farmor en sista gång, och även om tårar kommer att fällas ibland och det kommer kännas fel, så känns det ändå på något sätt bra idag. För prästen gjorde det så bra, allting var så fint. Vi fick ett behövligt och vackert avsked. Tack farmor för alla underbara år och minnen med dig!
Och annars. Med livet?
Just nu så känns allting väldigt tomt. Jag känner mig helt tom.
Inget lust till någonting.
Och när jag gått och lagt mig igår kväll så kunde jag inte låta bli att undra. Att undra, vart är den där kärleken som alla pratar om? Vart är min räddare i nöden? Han som skulle varit med mig igår, hållt mig i handen när det var som jobbigast. Hållt om mig inatt när tomheten kröp sig på? Självklart behöver jag också den där närheten som alla andra. Det är inte bara andra som saknar och längtar. Ni har i alla fall någon att längta till, men vem har jag? Vem har jag att sakna att hålla om, att längta efter? På det sätt som kallas kärlek.
Jag ska inte vara bitter och gnälla, någon gång ska väl jag också finna den som jag behöver. Men jag tycker inte att det är rättvist av alla andra att längta och sakna, att inför mig klaga över att det går ett par dagar emellan. För den där närheten ni inte kan leva utan den tvingas jag leva utan, dag efter dag.
Jag klandrar ingen för att längta eller sakna och jag är så stolt och glad över alla som har funnit varandra. Det enda jag undrar är när jag ska ha den turen? Visst skulle det inte vara svårt att hitta någon att krama lite på, någon att få vara nära. Men det är inte längre det jag vill ha.
Jag är ju alldeles själv här. Älskade Maja i Jönköping, Lisa i Åre, Malin i Helsingborg. Alla har vi farit åt olika håll och kvar här blir jag. Kvar med den här tomheten. Som tar över mitt liv.
Jag ska inte klaga, jag har det bra.
Jag mår bra.
Vissa dagar är bara lite jobbigare än andra.
Imorgon känns det säkert bättre igen...
Var de sista orden, orden som står på den vackra blomman, som nu ligger på farmors grav. Blomman från oss barnbarn. Blommorna viskar en sista hälsning stod det på någon annan blomma, och visst är det så. Det var men vår lilla vackra ros som vi slutligen skulle ta farväl av dig, underbara farmor.
Och det var en tung dag. Det gjorde så ont i mig att se alla andra lida så mycket, se alla gråta. Samtidigt som jag var en av de som sörjde. Det gjorde ont i mig att lägga blomman på kistan, att ta farväl. Att se och höra alla andra ta farväl.
Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist.
Än kan jag inte förstå att det är sant. Att jag för mindre än 4 veckor sedan satt bredvid farmor där på akuten. Och alla de där bilderna från den dagen förföljer mig. Har förföljt mig. Men nu är det svåraste över. Nu har vi alla tagit farväl av farmor en sista gång, och även om tårar kommer att fällas ibland och det kommer kännas fel, så känns det ändå på något sätt bra idag. För prästen gjorde det så bra, allting var så fint. Vi fick ett behövligt och vackert avsked. Tack farmor för alla underbara år och minnen med dig!
Och annars. Med livet?
Just nu så känns allting väldigt tomt. Jag känner mig helt tom.
Inget lust till någonting.
Och när jag gått och lagt mig igår kväll så kunde jag inte låta bli att undra. Att undra, vart är den där kärleken som alla pratar om? Vart är min räddare i nöden? Han som skulle varit med mig igår, hållt mig i handen när det var som jobbigast. Hållt om mig inatt när tomheten kröp sig på? Självklart behöver jag också den där närheten som alla andra. Det är inte bara andra som saknar och längtar. Ni har i alla fall någon att längta till, men vem har jag? Vem har jag att sakna att hålla om, att längta efter? På det sätt som kallas kärlek.
Jag ska inte vara bitter och gnälla, någon gång ska väl jag också finna den som jag behöver. Men jag tycker inte att det är rättvist av alla andra att längta och sakna, att inför mig klaga över att det går ett par dagar emellan. För den där närheten ni inte kan leva utan den tvingas jag leva utan, dag efter dag.
Jag klandrar ingen för att längta eller sakna och jag är så stolt och glad över alla som har funnit varandra. Det enda jag undrar är när jag ska ha den turen? Visst skulle det inte vara svårt att hitta någon att krama lite på, någon att få vara nära. Men det är inte längre det jag vill ha.
Jag är ju alldeles själv här. Älskade Maja i Jönköping, Lisa i Åre, Malin i Helsingborg. Alla har vi farit åt olika håll och kvar här blir jag. Kvar med den här tomheten. Som tar över mitt liv.
Jag ska inte klaga, jag har det bra.
Jag mår bra.
Vissa dagar är bara lite jobbigare än andra.
Imorgon känns det säkert bättre igen...
Bra start på det nya året!
Oj, vad tiden går...
Så sitter jag nu här, två veckor senare.
Tänker tillbaka.
Tänker långt tillbaka...
Ett år går himla fort, samtidigt som det känns som en evighet sen som vi firade nyår på Kungsgatan i Göteborg. Men tänk det var bara ett år sen. Så samtidigt som tiden går fort så hinner så mycket hända att det känns som ett år är en evighet.
Och nog har det varit ett bra år. Jodå, det har det verkligen.
Och det finns mycket roligt att tänka tillbaka på.
Som att fylla 20.
Pappa som fyllde 50.
Bjöd med familjen på en solig resa.
Min och pappas fest, som vi aldrig glömmer.
Alla vänner som också fyllt 20.
Att äntligen få gå på systemet.
Ett underbart äventyr, två månader med Lisa.
Två månader med värme och fest.
En merit som utbildad bartender.
Tidigare på året var vi iväg på en underbar skidresa.
En mysig helg i vänners sällskap.
Och oändligt många fler underbara kvällar!
Men som alla andra år så har även tråkiga saker hänt.
Och 2009 var det ett oväntat dödsfall som tog vår lycka ifrån oss för ett tag.
Lilla farmor som lämnade oss en vecka innan jul.
Det var jobbigt och det var tungt, en hemsk chock.
Men såhär två veckor senare så har det fått sjunka in.
Julen var väldigt tom men ändå fylld av lycka.
För vi vet att det var vad farmor hade velat.
Och livet går vidare.
Så även om tårar fortfarande fälls så känns det lättare.
Lyckan i våra liv har fått komma tillbaka!
Faktum är att det är det enda negativa jag kan komma på med året som gått.
Och trots att julen var tom utan både farmor och mormor(som var sjuk) så var det en mysig dag. En av de mysigaste julaftonar jag haft. För i år kändes det på något sätt extra viktigt att visa all kärlek man känner för alla nära och kära. Det blev en massa skratt och kramar, spel och lustigheter.
Och även juldagen fylldes med skratt och kramar. Kära (och även mindre kära) återföreningar. En del alkohol och dans och allt möjligt mysigt, på en underbar juldag på hotellet!
Annandagen var tredje och sista dagens julfirande med Mats och Uffe, och familjen Sjöö. Vilket också blev en kanonkväll. Så i det stora hela var julen helt fantastisk!
Och så nyårsafton.
Så mysig, så underbar, så perfekt!
Ingenting kändes på något vis fel eller konstigt. Alla var bara fulla och glada, skrattade och skojade. Busade och skojbråkade. Killarna fixade god mat och trevligt sällskap. Tolvslaget fylldes med raketer och champagne då vi ramlade runt på isen på sjön Gerdsken och skålade. Fanns en massa Bambi på hal is. Sen så blev det ännumer fest, dans, musik. Klockan fyra bar det av hemåt till Kroken där jag och Maja lagade makaroner med ketchup som fyllemat, MUMS! :D
En helt enkelt underbar kväll! Tack till er alla som hjälpte mig att få en bästa möjliga start på året som nu har startats. Hoppas detta år får bli lika, eller om möjligt ännu bättre än det som gått.
Det har varit en vit jul, en vit nyår. Det är underbart vackert ute. Det finns ingenting att klaga på i mitt liv just nu, förutom att min mage skriker efter lite mat! :)
Så, jag önskar er alla ett Gott Nytt År, och hoppas att ert år startade lika fint som mitt!
Puss&Kram
Så sitter jag nu här, två veckor senare.
Tänker tillbaka.
Tänker långt tillbaka...
Ett år går himla fort, samtidigt som det känns som en evighet sen som vi firade nyår på Kungsgatan i Göteborg. Men tänk det var bara ett år sen. Så samtidigt som tiden går fort så hinner så mycket hända att det känns som ett år är en evighet.
Och nog har det varit ett bra år. Jodå, det har det verkligen.
Och det finns mycket roligt att tänka tillbaka på.
Som att fylla 20.
Pappa som fyllde 50.
Bjöd med familjen på en solig resa.
Min och pappas fest, som vi aldrig glömmer.
Alla vänner som också fyllt 20.
Att äntligen få gå på systemet.
Ett underbart äventyr, två månader med Lisa.
Två månader med värme och fest.
En merit som utbildad bartender.
Tidigare på året var vi iväg på en underbar skidresa.
En mysig helg i vänners sällskap.
Och oändligt många fler underbara kvällar!
Men som alla andra år så har även tråkiga saker hänt.
Och 2009 var det ett oväntat dödsfall som tog vår lycka ifrån oss för ett tag.
Lilla farmor som lämnade oss en vecka innan jul.
Det var jobbigt och det var tungt, en hemsk chock.
Men såhär två veckor senare så har det fått sjunka in.
Julen var väldigt tom men ändå fylld av lycka.
För vi vet att det var vad farmor hade velat.
Och livet går vidare.
Så även om tårar fortfarande fälls så känns det lättare.
Lyckan i våra liv har fått komma tillbaka!
Faktum är att det är det enda negativa jag kan komma på med året som gått.
Och trots att julen var tom utan både farmor och mormor(som var sjuk) så var det en mysig dag. En av de mysigaste julaftonar jag haft. För i år kändes det på något sätt extra viktigt att visa all kärlek man känner för alla nära och kära. Det blev en massa skratt och kramar, spel och lustigheter.
Och även juldagen fylldes med skratt och kramar. Kära (och även mindre kära) återföreningar. En del alkohol och dans och allt möjligt mysigt, på en underbar juldag på hotellet!
Annandagen var tredje och sista dagens julfirande med Mats och Uffe, och familjen Sjöö. Vilket också blev en kanonkväll. Så i det stora hela var julen helt fantastisk!
Och så nyårsafton.
Så mysig, så underbar, så perfekt!
Ingenting kändes på något vis fel eller konstigt. Alla var bara fulla och glada, skrattade och skojade. Busade och skojbråkade. Killarna fixade god mat och trevligt sällskap. Tolvslaget fylldes med raketer och champagne då vi ramlade runt på isen på sjön Gerdsken och skålade. Fanns en massa Bambi på hal is. Sen så blev det ännumer fest, dans, musik. Klockan fyra bar det av hemåt till Kroken där jag och Maja lagade makaroner med ketchup som fyllemat, MUMS! :D
En helt enkelt underbar kväll! Tack till er alla som hjälpte mig att få en bästa möjliga start på året som nu har startats. Hoppas detta år får bli lika, eller om möjligt ännu bättre än det som gått.
Det har varit en vit jul, en vit nyår. Det är underbart vackert ute. Det finns ingenting att klaga på i mitt liv just nu, förutom att min mage skriker efter lite mat! :)
Så, jag önskar er alla ett Gott Nytt År, och hoppas att ert år startade lika fint som mitt!
Puss&Kram
