Gräsänka!
Är inte vi människor och våra liv bra knepiga ibland?
Tänk för bara drygt ett år sedan. Då levde jag ensam, det fanns inte en tanke i världen på att jag skulle flytta ihop med någon. Inte på många år i alla fall. Idag sitter jag ensam i lägenheten, i VÅR lägenhet, och längtar efter min älskling. Saknar honom så jag blir tokig, har svårt att sova utan honom. Trots att han bara är borta några nätter så känns det konstigt, för jag vill inte vara här hemma utan honom. Sitter i soffan på kvällarna och väntar på att han ska komma hem! Men imorgon kommer han ju hem igen :)
Självklart är det skönt samtidigt, att vara ensam. Jag tror sannerligen inte att jag är en lätt människa att leva tillsammans med. Det har tagit tid för mig att vänja mig vid att inte längre vara ensam. På alla sätt. Först för ett år sedan var det konstigt att plötsligt dejta någon, sen konstigt att inte vara singel. Konstigt att ha någon annan att tänka på, anpassa sig till. Nu det senaste har det varit konstigt att ha ett hem tillsammans med någon. Där vi ska dela på varje del av lägenheten, där mitt plötsligt blir "vårt". Någon annan som ska bestämma hur jag ska ha det, i mitt hem. Men det är vårt hem, där vi båda ska trivas och må bra! Där vi måste lära oss att ge och ta, att kombinera, att kompromissa. Ju mer dagarna och veckorna går, desto mer lär vi oss. Vi anpassar oss till varandra. Men visst är det en stor omställning att plötsligt vara två. Och jag skulle ljuga om jag sa att allting går på räls och är tipptopp 24 timmar om dygnet. Som sagt, jag tror inte jag är alldeles lätt att leva med. Jag är en människa med mycket tankar och känslor, och mycket integritet. Jag behöver min ensamtid. Min egentid. Att bara få vara, tänka, känna. Därför är det guld värt att vi inte jobbar samma tider, utan att vi går om varandra ibland. Inte lever inpå varandra dagarna i ända. Det hade gjort mig tokig! För hur mycket jag än älskar M så måste jag få vara ifred ibland! Men, nu har jag varit ifred alldeles för länge och jag är hemskt glad att han kommer hem imorgon igen!
För det går tydligen väldigt snabbt att vänja sig vid att inte vara ensam, inte sova ensam. Och jag bara älskar livet som sambo! :)
Skev balans mellan positivt och negativt!
Hur kommer det sig att en negativ kommentar vinner över tio positiva? Är det inte ett konstigt fenomen egentligen? Att jag blir glad och tar åt mig, allt jag bara kan, av alla positiva kommentarer. Men så kommer det en enda negativ, och då kör den ner mig i botten? Jag tänker inte ljuga, jag låg sömnlös många timmar inatt och grubblade. Googlade, försökte reda ut oredan i mitt huvud. Försökte bestämma, komma på om jag gjort rätt eller fel. Jag kom ingen vart, jag litade inte på min egen känsla, det jag har lärt mig, för då hade jag vetat. Att jag gjorde rätt, jag gjorde det jag kunde. Ibland räcker det inte till, för ingenting varar ju för evigt. Jag fick det bekräftat idag. Och det gav mig ett lugn, en lättnad och lite av mitt självförtroende tillbaka.
Men jag kan ju inte hålla på såhär! Jag måste lita på att jag kan, och det jag är osäker på får jag lära mig. För jag kan inte veta allt, långt ifrån. Jag tror jag ställer många dumma frågor, läkarna får sig säkert många goa skratt av alla dumma kommentarer och frågor som jag har. Men vad spelar det för roll? Jag ser det mer som en styrka än som en svaghet att våga fråga. Det är dem som aldrig frågar som är dumma, det är då det kan gå riktigt galet. Om man tror sig behärska något och vara för stolt för att fråga, trots att man egentligen inte har kunskapen. Nej, jag sväljer min stolthet flera gånger om dagen. Och oj vad jag lär mig mycket! Och vad ofta jag tänker "nejmen vad dum du var nu Maria, det borde du förstått själv". Men ja, jag börjar lära mig att inte ta en massa skit av otrevliga kardiologer eller uppsnofsiga medicinjourer eller vad det nu kan vara. Man får lära sig hur de fungerar, och många av dem är fantastiska och mycket kompetenta så de kan lära ut.
Men om det är något jag måste lära mig i det här yrket, i den tuffa miljö vi arbetar i, så är det att inte ta vilken skit som helst. Jag måste lära mig att säga ifrån, att säga stopp när det inte går mer. Det finns så många människor som kan komma att försöka bryta ner mig, men det gäller att vara stark. Läkare, undersköterskor, andra sjuksköterskor, anhöriga. Ja tyvärr kommer vissa människor försöka. Men som tur är så är vi alla olika och de allra flesta är genuint goa människor. Jag måste bara lära mig att det positiva ska överväga det negativa. Jag har lite skev balans där för tillfället. Men idag är en betydligt bättre dag än igår. :)
Downdag
Ja, idag är nog min första riktiga downdag sedan jag började på jobbet. Ikväll känner jag mig faktiskt väldigt låg, down. Och mitt självförtroende ligger i botten nu. Varför? Dagen har ju ändå gått bra. Det har inte varit någon panik även om det varit mycket att göra. Men jag känner att det är så mycket jag inte kan, inte tänker på. Och det är så frustrerande! Sen hjälper det ju inte att bli dumförklarad heller.
Alla motgångar blir till bakslag för mig. Sänker mig, får mig att tvivla på mig själv. Och i de tillfällena önskar man hellre att någon lyfte upp mig, sa till mig att jag jobbat bra ändå men borde tänkt på "det" eller "det". Men det är klart - de kan ju inte höra hur jag tänker eller känna hur jag känner. Och istället för att säga ifrån så sväljer jag. Tar påönskar itten, går därifrån och känner mig värdelös. Ibland känner jag att jag får onödigt mycket skuld på mig för att jag är ny. Trots att jag kanske faktiskt gör så som någon annan har sagt åt mig eller att det är någon annan som missat eller glömt något. Men att jag ens tar åt mig av en sån sak visar enbart på att jag inte känner mig tillräckligt säker. Att jag tvivlar mycket på mig själv. För det gör jag. Jag önskar att jag vore ett levande uppslagsverk.
Men, efter jobbet hade vi iaf sjuksköterskemöte där det bland annat diskuterades jul och nyår. Inte så upplyftande eftersom jag som ny lär vara den som står där på julafton och sliter arslet av mig. Menmen. Det var ett bra möte och jag är glad att jag gick dit så jag hann få tankarna på annat! Som sagt, ingen bra dag... men imorgon blir nog bättre!
Nu myser jag ner mig med lite glass framför greys :):)
