Blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet - allt är för bra nu!
Nyss hemkommen från Norrköping och årets Bråvalla-festival. Efter 7 timmar i bil med köande ut från parkeringar och köande pga trafikolyckor så har jag nu äntligen landat hemma i soffan, efter en lång varm och skön skrubb-dusch. Som en ny människa! Och vad har jag att säga om festivalen? Jo, att den var allt jag någonsin önskat - och lite till! Regn, åska, blixtnedslag var kanske inte vad jag önskade mig i förväg, men det gick över förväntan ändå. Vi var väl förberedda med regnponchos och gummistövlar, och vad är egentligen en festival utan lera och regn? Tänkte jag skulle sammanfatta festivalen lite för er som inte kunde (eller av någon sjuk anledning inte ville) vara där!
Festivalens magiskamoment- helt klart när allas vår älskade Håkan ramlade in på scenen under Maggios konsert. En konsert som för övrigt var bland de bästa. Hade det på känn innan att denna överraskning skulle dyka upp, och trots att han bara var på scenen i någon minut stal han hela showen. Det var allt folk pratade om.
Festivalens tragiska moment - Lana del Reys patetiska tuggummituggande, lama framträdande. Eller kanske Kanye Wests egostund, som vi inte ens brydde oss om att ödsla tid på att titta på.
Bästa konserten? Svårt. Det fanns många bra. Men Kings of Leon får nog ändå klassas som min favorit tror jag.
Festivalens överraskning - Imagine Dragons helt klart. Det är frågan om inte deras show var bland topp 3. Helt klart var den överraskande bra i alla fall.
Konserten med mest drag i publiken vinner nog faktiskt Panda da Panda! En helt galen publik framför en minst lika galen artist. Jag vet inte men det finns någonting i den mannen som jag bara älskar. Och snygg är han också till råga på allt.
Mest musikaliska artisten tävlar Laleh och Melissa Horn hårt om. Wow vilka röster dom tjejerna har. Dessutom är de ödmjuka och hur söta som helst på scenen. Laleh hoppade runt och skrattade och log och levde verkligen där uppe på scen.
Festivalens mest minnesvärda låt - kan ha varit när The Offspring drog igång sina riktiga godingar. Från att ha varit en ganska lam konsert i mina öron (som egentligen inte har lyssnat mkt på dem) så bara small det till och blev världens fest på de tre sista låtarna. Wow!
Största besvikelsen måste jag nog ändå säga var Mando Diao. Jag rös i hela kroppen när de sjöng för Kristian Gidlund, men i övrigt så var det faktiskt ganska trist konsert. Förstod inte riktigt konceptet.
Måste även nämna fantastiska Daniel Adams Ray, hans show var galant, gamla godingar från Snook blandat med hans egna låtar. Och mitt i alltihopa bjöd han även upp Petter på scenen för en duett som var riktigt grym!
Och slutligen undrar ni nog nu över festivalens kanske största namn Iron Maiden? Ja. De var som förväntat. De var bra, de hade en bra show. Men nja. De lyckades inte sälja in sig hos mig som ett nytt stort fan. Men visst lyckades de gamla gubbarna hålla igång och göra en riktigt bra show - absolut :)
Ja, jag vet inte hur många konserter vi har hunnit med men detta var ett urval av dem bästa. Det fanns många fler, och jag är mer än nöjd över den här helgen. Så mycket glädje, kärlek och fantastisk musik vi har fått uppleva. Har garanterat förlängt mitt liv ett par år, och jag har absolut fått mersmak för festivaler igen!! :)
Ibland är en dröm det finaste man har...
Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade
Jag drömde att jag kunde sjunga, men det kan jag inte
Jag gick ut en kväll, för att känna lukten av våren
För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte
Universum är ett monster, men det har sparat dig och mig
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
Ibland är en dröm det finaste man har...
Ja, som en dröm. Ungefär så kändes det när vi stod där på Ullevi. 69348 personer, och jag. Någon gång i början av konserten när de filmade publiken och visade på storbildsskärmarna så frågade jag Maja "kan du fatta att vi står där mitt i smeten? Kan du fatta att vi faktiskt är här?" Det kunde nog inte riktigt jag, i alla fall inte i början. Många har frågat hur det var, vad som var bäst. Jag kan knappt beskriva med ord - hur det var? Det var som en dröm. Det var allt jag hade önskat och mer därtill. Hela Ullevi kokade under 3 timmar, och jag bara njöt. Och vad som var bäst - det kan jag inte svara på. Kanske "en midsommarnattsdröm", eller kanske "det kommer aldrig va över för mig". Jag vet inte - för ingenting var dåligt. När kapten röd kom in på scen blev jag förvånad, när Håkan pratade om sin son skrattade jag, när han sjöng Valborg så var jag nära till tårarna. När han sjöng "försent för Edelweiss" och större delen av arenan lystes upp av mobiltelefoner så stod jag mållös och log. När han sjöng "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" så rös jag i hela kroppen. Det var så mycket känslor, allting var så äkta och så enkelt och så avskalat. Så Håkan.
SÅ. BRA.
När ryktesvägarna kommer för nära inpå...
Ikväll är en sån där kväll...
En sån kväll då en massa tankar gnager i mig. Efter att idag, återigen ryktesvägen, fått höra en massa saker om en nära vän till mig. Saker som hon valt att inte dela med sig av till oss närmaste utan som jag får höra ryktesvägen, på jobbet. Att sitta där häpen framför kollegorna och få det slängt i ansiktet. Ja, vad säger man då? Hur gör man då? Givetvis är jag glad att kollegan berättar, jag vill ju veta allt! Men samtidigt är det jobbigt. Andra kollegor börjar fråga... och hur förklarar man något man själv inte förstår? Känner återigen den där stenen byggas på, tynga mig ännu mer.
Hur kunde det bli såhär? Vad hände? Varför valde du att stänga ute oss, lämna hela ditt liv med alla oss vänner och familj? Det gör så ont i mig ibland, för jag saknar dig så mycket. VI saknar dig så mycket och önskar att du kunde komma hem och hälsa på. För vi vill träffa dig, höra allt om ditt liv. Från DIG.
