Tänk så mycket några uppskattande ord kan göra!
En alldeles tom blick.
En tår som rann längs med kinden.
Det var vad jag möttes av när jag kom ur duschen och såg in i spegeln igår. Det var nästan overkligt, som om det tog en stund innan jag förstod att det var mig själv jag stirrade på. Och tom var precis vad jag kände mig. Alldeles tom, i hela kroppen. Och vad tåren gjorde på kinden det har jag ingen aning om. Vet inte om ni också har upplevt den där känslan någon gång? Men jag gjorde vad jag kunde för att komma tillbaka på banan, bakade en kladdkaka, käkade mat. Åkte till praktiken. Och så fort jag kom innanför dörrarna där så kände jag att min kropp fick liv och kraft igen. Min handledare mötte mig med ett leende på läpparna och sa: "Maria! Är det inte 41:an du ska jobba på tror du? Det tror jag!" Och några timmar senare hade jag slutbedömning, då komplimangerna haglade över mig. På lappen jag fick med mig stod det bland annat att min handledare tyckte jag visade ett genuint intresse för vårdande och kommer bli en mycket kompetent och duktig sjuksköterska, på grund av mitt intresse och min vilja. De orden gjorde min kväll! Tänk så mycket ett par få ord kan innebära? Jag känner fortfarande att jag inte är mig själv, att det är någonting som fattas. Men det känns ändå inte så hopplöst som det gjorde igår. För någonstans där inne i mig tändes åter ett ljus igår - jag kommer hitta ett bra jobb och jag kommer fixa det galant! Jag kommer bli en bra sjuksköterska. Det måste jag tro på!
För det är så mycket som cirkulerar i huvudet nu när jag snart är färdigutbildad. Inte nog med att jag måste skaffa jobb och ny bostad, jag måste också stå på egna ben. Först och främst har jag monstertentan att klara av. Den gör mig skitskraj! Och en bedside - ännu mer läskig! Sen ska jag jobba självständigt. Fatta egna beslut. Ett enormt ansvar kommer vila på mina axlar - människors liv på sätt och vis! Det finns mycket att vara nervös över, det är mycket jag är rädd för. Det är mycket som kan gå fel längs vägen jag nu ska börja vandra. Men jag kommer klara det! För det måste jag ju!
Och nu väntas finbesök hemifrån, så nu ska jag rycka upp mig och återfå ännu lite mer energi och livsglädje igen! Dessutom är det fint väder ute, och det gör väldigt gott det också! Hoppas det håller i sig nu så Halmstad visar upp sig från sin bästa sida! :)
Pussåkram
Höstmörkret kommer ikapp mig igen...
Hösten är som bekant inte min årstid.
Tänk om man bara kunde hoppa över oktober och november. November allra helst. Oktober har hittintills ändå gått riktigt bra, varit mysig. Härligt väder och en massa trevligheter såsom en härlig resa till Prag med jobbet och en underbar vistelse på spa med mamma å syskonen.
Men igår kom hösten ikapp mig igen. Slog emot mig som en fet smäll på käften. Varför måste det vara såhär varenda år. Att allting känns meningslöst, hopplöst och jobbigt. Att jag känner för att bara ligga kvar i sängen och inte gå upp förrän jag får sätta upp adventsljusstakarna och få in lite ljus i livet igen. Jag vill bara skrika, få ur mig alla tankar och känslor och allting som jag går och grubblar över. Men till vilken nytta? Precis - det ger mer skada än nytta det jag vill skrika ut. Man kan ju hoppas att detta är något snabbt övergående, en liten dipp i vardagen, även om jag tvivlar på det med tanke på tidigare erfarenheter av denna tid på året. Men min kropp säger i alla fall stopp, nej, jag vill inte, låt mig vara.
Jag har i alla fall lyckats skjuta undan alla svåra beslut ett tag, inte reflekterat över dem, men även dem kommer tillbaka nu. 3 månader kvar till examen idag. Vad fan ska jag göra? Jag sökte en tjänst och fick en intervju, vilket kändes bra, så jag kunde släppa det ett tag. Men så kom dagen för intervjun och då ringde jag och tackade nej, för det var inte vad jag ville. Men vad fan vill jag då? Det vet jag ju inte! Men jag kan liksom inte gå och vänta så mycket längre, för ett jobb måste jag ju skaffa mig. Jag har inte direkt tänkt flytta hem till mamma och börja jobba på bjärkegården igen. Så - vad ska jag göra?
Idag är sista dagen på PIVA - Psykiatriska intensivvårdsavdelningen. Och på måndag börjar jag på Nyhems vårdcentral. Det är blandade känslor. Piva har varit lugnt och rätt långsamt emellanåt, men nu har jag ju just börjat komma in i rutinerna, börjat få ihop arbetet. Och då är det dags att gå vidare. Helst av allt hade jag velat vara kvar på akuten bland hjärtstopp, hjärtinfarkter, trafikolyckor, akuta bukar och bröstsmärtor. För där trivdes jag som fisken i vattnet.
Men men. Det löser väl sig, allting löser väl sig. Tids nog.
Och nu är det dags att käka lite lunch och åka iväg på slutbedömning.
Ciao.
