Sjukvårdens charmiga sida!
Ja, jag har verkligen ingenting negativt att säga om starten på den här veckan på jobbet!
Det är dagar som dessa som jag sökte in till sjuksköterskeprogrammet för från första början. Dagar då jag känner att jag har kontroll, full koll. Dagar när jag har att göra, men jag känner att jag hinner med. Jag hinner stanna upp och tänka, jag hinner ta hand om alla mina patienter, kolla upp alla provsvar och undersökningar de har varit på. Dagar då jag slipper lämna över en hel hop av arbete till den som kommer efter mig, och hinner färdigt gott och väl i tid.
Dagar som dessa då jag kortare stunder hinner sätta mig ner på en stol bredvid en orolig patient och lyssna på vad denne har att säga, vad som bekymrar just den personen. Samtidigt hinner jag stanna upp hos en annan orolig patient och svara på hens frågor, och om så för ett litet uns lindra ångesten och oron som gnager. Samtidigt som jag känner att jag KAN svara på frågorna. Att jag har tillräckligt med kunskap att reda ut frågorna som kommer upp. Jag vet inte vad jag ska säga - mer än att jag älskar dessa dagar. När allting har funkat! Underbara kollegor, fantastiska läkare. Allting flyter på, ingen tvekar att hjälpa till och ställa upp. Ja, nog är dessa dagar ovanliga nuförtiden i mitt liv, men de finns alltså. Nu har jag haft två sådana i rad. Tänk om alla dagar kunde vara som dessa två, kanske inte ens såhär bra men om ens i närheten. Då hade jag haft världens bästa jobb!
Jag har världens roligaste, mest spännande och omväxlande jobb. Så fruktansvärt lärorikt och utvecklande. Jag känner hur jag själv utvecklas och blir en bättre människa. Men samtidigt är det ett av de stressigaste, mest fysiskt och psykiskt påfrestande jobben. Därav är dagar som dessa guld värda, nödvändiga. För att fortsätta älska mitt jobb och mitt val av yrke.
AVA - hets deluxe!
Utskälld efter noter, av en så kallad "kollega". Inför en patient. På grund av något som min överläkare sagt åt mig att göra. Det var inte direkt vad jag behövde efter tre tunga, stressiga dagar på AVA. Nej tack vet du vad kära sköterska, nästa gång kan du väl gå direkt till den som ordinerat när det är något du inte gillar. För inte nog med att jag fick en massa obefogad skit så skrämdes min stackars patient upp rejält samtidigt, helt utan anledning.
För det allra mesta är mitt jobb helt fantastiskt. Och trots att det har varit tre väldigt hektiska dagar med många och tunga patienter så har det varit roligt. Det har funnits flera utmaningar på vägen och jag har lärt mig otroligt mycket. Men ibland så blir det bara för mycket! Och varför ska det då vara så inom sjukvården att folk kastar skit över varandra. Behandlar mig som om jag vore en liten barnunge bara för att jag råkar vara ung och nyexad. Vad kommer all denna hets ifrån? Folk som ständigt ska tala om på diverse olika vis att de är bättre än mig. Ja, ni är garanterat bättre än mig allihopa, men det här är väl för sjutton ingen tävling! Och jag är inte allsmäktig eller fullärd efter 3,5 mån som sjuksköterska. Jag lyder det min doktor säger åt mig, ibland ifrågasätter jag när jag har tillräcklig kunskap. Annars litar jag på att deras kunskap och kompetens stämmer!
Samtidigt är det en ständig hets och högt tryck från alla håll på oss sjuksköterskor. Det är undersköterskor, det är läkare, det är samordnare, det är vårdplatskoordinatorn, det är anhöriga. Och nånstans i mitten står jag som patientansvarig sjuksköterska och ska försöka göra det bästa för patienten. För det är ju för patientens skull vi är där! Annars kunde vi ju lika gärna vara hemma, om det inte vore för att vi ville våra patienters bästa! Men mitt i allt detta glömmer vi ibland bort patienten. Det hetsas om att patienterna ska gå hem, helst ska vi tömma hela AVA varje dag. Men snälla nån ibland går inte det! Vi kan inte bara skicka hem patienter hit och dit, de har ju kommit till oss av en anledning. Och bara för att trycket är högt från akuten så blir inte mina patienter friskare.
Och att ständigt behöva försvara mina patienter, försvara läkarnas beslut om att patienterna ska kvarstanna, det tar så otroligt mycket energi och kraft. Den här veckan har varit extrem. Pressen, ljudnivån, stressen, hetsen på att skriva ut patienter, det har gjort att jag kommit hem med sprängande huvudvärk varje dag. Och det gör att mitt jobb känns lite mindre roligt. Lite mer tungt. Som om jag borde ha lite mer betalt för det arbete, den tid och kraft jag lägger ner.
Och att ständigt behöva försvara mina patienter, försvara läkarnas beslut om att patienterna ska kvarstanna, det tar så otroligt mycket energi och kraft. Den här veckan har varit extrem. Pressen, ljudnivån, stressen, hetsen på att skriva ut patienter, det har gjort att jag kommit hem med sprängande huvudvärk varje dag. Och det gör att mitt jobb känns lite mindre roligt. Lite mer tungt. Som om jag borde ha lite mer betalt för det arbete, den tid och kraft jag lägger ner.
Missförstå mig inte, jag älskar mitt jobb! Jag tycker det är kul att gå till jobbet. Men ibland så vill jag bara stanna upp och skrika rakt ut. För jag brinner för att hjälpa mina patienter, och jag blir frustrerad och arg när det inte känns möjligt.
Men imorgon är en ny dag, nya möjligheter.
Imorgon hoppas jag att lugnet har lagt sig på AVA,
så att vi får ett harmoniskt slut på veckan!
