Ett stort grattis till min vackra vän - Therese! ♡
Jösses...
För 10 år sedan satt vi på varsin sida av en gungbräda, på en lekplats alldeles intill Magras kyrkogård. Där kunde vi sitta i flera timmar och bara prata, om allt mellan himmel och jord. Mest om killar, alla sommarromanser och flirtar vi hade åt alla håll och kanter. Fjorton år gamla trodde vi att vi var världens coolaste brudar! Och visst var vi väl det?
På den tiden pratade vi mycket om framtiden, planerade och försökte komma på hur vi ville att våra liv skulle bli, hur våra balklänningar skulle se ut, vilka vi skulle gifta oss med osv osv. När dagen för balen kom så hade vi glidit ifrån varandra en del under gymnasietiden. Men trots allt så stod vi bredvid varandra - hon i blå klänning och jag i rosa - precis som vi drömt om i alla år!
Vi drömde även oss långt, långt fram i tiden då vi båda skulle skaffa barn. Naturligtvis samtidigt, eftersom vi gjorde allting tillsammans!
Fortfarande idag ser jag henne som en av mina bästa vänner - trots att åren gått och vi har glidit isär, ses väldigt sällan. För att vu bor i olika städer, lever olila liv. Är på helt olika platser i livet. Men när vi ses så är allt som det alltid varit, vi pratar om allt. Trots att livet inte blev som vi trodde för 10 år sedan. För det jag vill komma fram till, den otroligt stora gratulationen jag vill skicka till henne idag - den beror på att jag nyss fick veta att finaste Therese, en av mina bästa vänner, idag blev mamma till en fantastisk liten flicka! Det känns helt overkligt för mig, jag kan inte ens tänka mig hur hon känner sig just nu! Men jag vet att hon är lycklig och att hon kommer bli världens bästa mamma! ♥
Och för min del, så känner jag att livet börjar gå fort. Vi börjar visst växa upp, helt plötsligt har vi blivit vuxna. Vad hände där? Många av våra gemensamma drömmar har slagit in, men drömmen om att våra barn ska leka ihop får nog ändras till att hennes barn får leka barnvakt åt mina ;)
Anyway, nu känner jag mig gammal så jag nöjer mig här! Grattis igen underbaring! ♡
Så många tankar och känslor på en gång.
Att komma till Lysekil gjorde det lite lättare att andas igen. Familjen, lugnet som på något vis alltid finns där. Doften av hav och havsutsikten. Att vandra på bergen och blicka ut över det underbart vackra havet. Det ger mig lugn och ro i själen.
Men inatt fick jag en märklig känsla av panik. Jag stog mitt inne på dansgolvet på havsbadet och dansade med några randomfolk. Plötsligt så bara slog paniken som ett slag i magen. Vad håller jag på med? Vad vill jag? Vart är jag på väg i livet?
Jag vet egentligen inte vart alla dessa tankar kommer ifrån, eller varför dem kom. Kanske var det allt prat igår om att flytta till Göteborg. Jag råkade kläcka ur mig att jag ville flytta dit, en tanke som bara poppade upp i huvudet just där och då. En magkänsla som sa mig att det är det jag vill. Även Malin sa att hon funderade på det. Så kom pappa - började prata om lägenhetspriser och vart man ska bo. Nyheten spred sig som en löpeld och alla blev så väldigt lyckliga över att vi sa det.
Och nu då? Nu sitter jag på en buss och åker genom Göteborg. Och klumpen i min mage finns kvar. För vad ska jag göra nu? Vad vill jag? Om exakt ett halvår tar jag examen. Legitimerad sjuksköterska, om allt går enligt planen. Jag börjar förstå att det är dags att börja fundera på allvar. Nu kanske ni tänker "men vad funderar du på" eller "det är väl bara att flytta". Men nu är det ju så att det har kommit in en person till i mitt liv, som betyder otroligt mycket för mig, i detta nu. Som jag inte kan se mig själv lämna för att flytta ännu längre ifrån. Man vet aldrig vad som händer, livet tar så många vändningar. Jag hatar att planera framåt - men hur länge vågar jag vänta med att göra det?
Så många tankar och känslor på en gång.
Ännu en dipp i vardagen...
Idag är det den 15 juli, alltså mitt i sommaren. Min favoritårstid! Inte nog med det så har jag allting jag någonsin önskat mig, och lite till.
Ändå är det som om någonting är fel. Jag har känt mig allmänt trött och deppig i ett par dagar. En gnagande, orolig och olustig känsla ligger i min mage hela tiden och jag känner inte för att göra någonting annat än att stänga in mig i min lägenhet i mörkret och inte gå upp ur sängen. Det är förmodligen bara ännu en av dessa dippar i vardagen. Det är precis som om någonting saknas, eller är helt fel, men att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Och ni känner mig - ni vet att jag hatar att känna såhär. För när jag är såhär så grubblar jag för mycket, tänker på och överanalyserar allt... tvivlar på allt och alla. Varför måste jag få såna här dippar när allting är så otroligt underbart och bra? Finns det verkligen inget sätt att slippa dem?
Jag har helt enkelt tappat gnistan, för stunden. Som tur är så är jag ledig några dagar så jag sätter mig på tåget och bussen mot Lysekil och familjen - vilket brukar vara den bästa medicinen. Jag hoppas finna livsgnistan tillbaka snabbt så att jag kommer tillbaka till Halmstad med nya friska krafter!
Pussåkram
Att släppa taget om den man älskar
En sång för Martin - Filmen som berör långt in i själen.
Att älska någon med hela sitt hjärta. Vilken underbar känsla - att lova någon att leva tillsammans med den för resten av livet, så vackert. Men vad händer när den världen man lever i faller samman, slås sönder? När det inte blir som man har tänkt sig? När en sjukdom eller något annat kommer emellan. Hur gör man för att släppa taget om den man älskar? Och hur gör man för att inte gå sönder och stryka med själv, när den man älskar faller isär och slås sönder? Alzheimers är en hemsk sjukdom, liksom så många andra sjukdomar och olyckor som kan drabba oss människor. Och filmen, den får en verkligen att tänka ett steg längre. Människor lever verkligen precis såhär, alldeles för många människor. Så många fler än man någonsin kan ana. Jag har sett det på nära håll, inom jobbet, en familj som slogs samman då mamman fick alzheimers redan innan normal pensionsålder. Det gjorde ont att se, även om jag inte kunde förstå på långa vägar hur dom hade det. När jag ser filmen "en sång för Martin" så känns det nästan som att det är jag som känner - den berör mig så djupt. Den ger en djupare förståelse för hur svårt, jobbigt, frustrerande det är att leva i den situationen. Vilka känslor som upplevs. Jag kan inte annat än hoppas att jag aldrig själv behöver ställas inför den situationen med någon jag älskar - eller ännu värre - att det är jag själv som hamnar där och mina kära som får lida!
Vad gäller mitt liv i övrigt så har vi varit iväg på en helt underbar semester med familjen Annorlunda. Vi startade med färjan från Ystad till Polen och tog oss genom Tyskland ner till Saalbach i Österrike, som bjöd på massor av vandring i de fantastiskt vackra alperna, klättring i höghöjdsbanor och en massa goda öl och underbara Wienerschnitzlar. Vidare gick sedan färden till Caorle och sol, bad, 50-årsfirande, Venedigutflykt och en massa sköna stunder med härliga människor stod på programmet. På hemvägen stannade vi till i Tyskland och tog en tur till Örnnästet och en saltgruva innan vi gav oss hemåt igen! En resa med många härliga upplevelser och äventyr!
Sen när vi kom hem blev det ett par lugna dagar och nu i helgen har jag spenderat i Falkenberg med en fin pojkvän och sedan i Varberg med några av mina absoluta favorittjejer hos en av dem - Lisa! <3 Underbar helg!
Pussåkram
