Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Precis fyllt i och räknat ihop augustis timlistor. I slutändan landade det sammanlagt på 191 timmar, med mina sjuktimmar och en semesterdag. Det har gått rätt smärtfritt tycker jag ändå, och jäklar vad goa pengar det blir!! Men med dessa timmar kom en spänningshuvudvärk som dyker upp varje eftermiddag och har så gjort i två veckor. Samtidigt har jag kommit in i en av mina sömnstörningsperioder. Jag förstår inte hur min hjärna fungerar, den är allergisk mot alla måsten och ständigt planerande. Jag behöver vara fri och spontan för att mitt liv ska fungera, men livet funkar inte alltid så.
Och med denna önskan om frihet och spontanitet, så kommer andra känslor upp. Känslan av att jag måste börja planera, känslan av att det finns en väg utstakad för mig, som jag bara kan följa. Som jag borde följa. Men jag gillar ju små stigar i skogen, att ramla ut på villovägar ibland. Jag får dåligt samvete när jag tänker att jag inte vill följa vägen, att jag vill gå min egen väg. Jag får dåligt samvete när jag inte kan glädjas med någon annan för att det inte är precis som jag vill ha det, som jag har tänkt mig. Men ibland så handlar ju livet om att kompromissa, att hitta ett nytt sätt. Att hitta en gemensam väg att gå på. För jag är inte så säker på att jag egentligen vill gå min egen väg.
Jag är bara rädd att tappa mig själv, att bli instängd, att kvävas.
Och det gör ont i mig att ens tänka dessa tankar.
Jag måste börja tänka om. Jag vet att jag måste börja planera för nästa år, för om 20 veckor tar jag examen och då är verkligheten ikapp mig igen, då börjar ju allvaret. Och jag måste leva här och nu, och följa vad mitt hjärta talar om för mig just nu. Det kommer garanterat skita sig flera gånger på vägen och jag kommer behöva planera om och om igen. Men visst är det så, att man måste våga satsa, man måste våga chansa för att vinna? För vad har jag att förlora? Ingenting... så, jag måste helt enkelt tänka ut vad som är viktigast för mig, just i detta nu. Och skita i det som kommer sen! Ingenting behöver ju vara "för evigt"...
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, det kan va så förfärligt, det kan va så bra...
Uppdatering från sjuklingen!
Kände mig något bättre i tisdags, och igår kände jag mig riktigt kry! Lite trött men annars helt okej! Stog och lagade till lite lunch för att käka och sedan åka till stranden med tjejerna. Gick på toaletten, och helt plötsligt på två sekunder så förändrades allt. Fick en panikartad smärta i magen och världens frossa. Kunde inte resa mig från toastolen. Fick tag i telefonen och ringde vårdcentralen, där jag fick meddelande om att de skulle ringa upp klockan 16.40!!! Och klockan var knappt 11!! Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka upp till akuten, vilket jag gjorde. Fick sitta där och plågas och må dåligt i 2,5 timme innan läkaren slutligen satte diagnosen urinvägsinfektion ELLER njursten, troligtvis det förstnämnda. Sen skickades jag hem, med ett recept. Ingen som gav några tips, ingen som sa att jag kunde gå hem utan det fick jag själv fråga. Så ja, nu har jag provat på livet på andra sidan, men jag måste säga att jag trivs bättre på sjuksköterskesidan. Och jag hoppas att de bara var stressade och inte alltid skickar iväg sina patienter sådär. Jag kan väl reda mig själv, men det finns ju ingen chans i världen att de kunde veta att jag snart är utbildad sjuksköterska. Visst var de trevliga, jättetrevliga, men jag tycker nog man kan förvänta sig lite mer av dagens sjukvård... Det tar endast några sekunder att ge ett tips på vägen - det måste väl alla ha tid med?
Så, i alla fall, igår låg jag i säng/soffa hela dagen. Hade fruktansvärt ont. Marcus kom på kvällen och tog hand om mig, städade upp efter mig, diskade, handlade och lagade mat. Alldeles för snäll! Och jag får så dåligt samvete när jag bara ligger utslagen på soffan såhär. Idag kändes det lite bättre ändå, ända tills tabletterna gick ur kroppen. Då fick jag ont och blev trött/febrig igen. Man luras så lätt av det där! Jag försökte mig på att diska men kraften är som bortblåst så när jag slagit av örat på en kopp jag inte orkade hålla i så gav jag upp, tog en ipren och återgick till soffan :)
Men min aptit verkar smyga sig tillbaka och det är jag tacksam över så nu funderar jag på vad jag ska äta ikväll. Överväger att åka till Asian Cooking i min one piece och köpa mig något riktigt gott. Alternativet är makaroner och ketchup ;)
Men, på lördags ska vi ut på äventyr så tills dess ska jag vara frisk! Idag är en helt okej dag att ligga sjuk på eftersom det är regnigt och grått ute, men i övrigt klarar jag nog inte en dag till på soffan nu. Min kropp skriker efter att orka ut och göra något!!! :)
Ja, jag är din. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min!
Ingen bra dag idag.
Börjar från början. Jag vaknade i fredags morse på jobbet och mådde skit. Åkte hem, låg på soffan hela dagen totalt utmattad, frossig, febrig och med svullen hals och täppt näsa. På kvällen kom M och vi hade en riktig myskväll i soffan. Vaknade på lördagen och gick till jobbet igen, vilket blev en plåga. 31 grader i skuggan, feberfrossa, yrsel och 26 timmars jobb. Ingen skön kombination! Men det gick på nåt vis, lyckades ta mig hem till soffan igår förmiddag. M kom frampå dagen, lurade ut mig på en promenad till stan, köpte glass till mig (jätteskönt och gott!!). Sen gick vi och handlade på vägen hem, jag låg utslagen på soffan medan han pysslade om mig. Hade en jobbig natt med frossa, hemsk hosta och allmänt svårt att sova. Efter många om och men var jag slutligen tvungen att sjukanmäla mig idag, vilket var skönt eftersom jag inte hade orkat, men ni vet hur jag är. Jag hatar att sjukskriva mig och fick ångest över det. Lovade mig själv igår att göra en speciell grej idag om jag fortfarande kände mig likadan. Utan att gå in på detaljer så höll jag mitt löfte, och det blev väldigt jobbigt. Rev upp en massa minnen, jobbiga minnen. Ja - ni vet hur jag är när jag är sjuk. Det som var jobbigt redan innan känns hundra gånger värre pga att kroppen är helt slutkörd, utmattad. Hjärnan har gått på högvarv under dagen, i vågor. Nu ligger jag på soffan, läste min lillasysters blogg och fick mig en tankeställare. Vi har ju alla ett förflutet, och visst är det helt okej? Vi kan ju inte förändra det som en gång hänt, vad man en gång gjort, eller hur? Så varför ska delar av mitt liv vara tabu? För att jag är rädd att förlora något? Det är ju bara löjligt. Jag har bara allt att vinna på att lära mig prata om det och acceptera. Äh, nu låter jag sådär konstig och dum igen, babblar om detta uttjatade ämne. Fan, alla är trötta på det här snacket nu. Så även jag själv! Skärpning!!
Den här sommaren är och har varit helt fantastisk! Vädret är toppen, resan var kanonbra. Jag har världens underbaraste, finaste och vackraste pojkvän! Som tog med mig på en helt fantastisk kväll i Varberg på Håkan Hellström! Kändes som en magisk kväll som jag aldrig kommer glömma. När jag stog där mitt i publiken med min underbaras armar runt mig, med Håkans "Valborg" ur högtalarna... Wow! Jag har aldrig känt så starkt för någon som jag gjorde där och då. Jag var så lycklig, ÄR så lycklig! Kan inte tro att jag haft sån tur som jag haft, det känns för bra för att vara sant?
Det har även varit fantastiska dagar med underbara vänner, härliga picknickar ute på Tylösand med Petra Marklund, Labyrint och Hoffmaestro. Sommaren har hittills varit underbar och jag tror att den ännu har mycket kvar att ge! Nu måste jag bara se till att bli frisk, så att livet kan känns bra och lätt igen! :)
Pussåkram
