Mardrömskväll...
Usch,
vilken mardrömsdag. Eller kväll.
Det var som att gå in i en av ens värsta mardrömar. Och nu när chocken lagt sig och jag sitter här ett par timmar senare så. Fan, tur i oturen. Det kunde gått så mycket värre, men ändå. Man är skärrad.
Borde insett redan imorse att det var för bra för att vara sant. Efter en underbar helg vakna upp av att jobbet ringer, solen som lyser in genom fönstret och känna sig pigg.
Såklart händer något då. Som vanligt. Idag lite värre än andra dagar. Jag är skärrad. Chockad. Trött. Ledsen. Har ont. Jag vet inte vart jag ska sluta. Orolig. Rädd.
Rädd efter att ha blivit attackerad av två stora hundar när jag var ute på min kvällsrunda på jobbet. Trots hundens antar jag ägare bredvid. Hundar som de borde inte få finnas. Hundar som de borde avlivas på stört. Nu fick jag "bara" ett bett i armen, och det tackar jag gudarna för. Tackar för att min rörelseförmåga, eller kanske skyddsinstink, slog till när hunden bet till i armen så jag trodde den skulle gå av. De där h*vetes hundarna. Jagade mig. Bet mig. Skällde. Kvinnan gapade och skrek på dem. Putte på dem. Inte lyssnade de. Jagade mig runt bilen. Usch. Och där stog jag. Fipplade med nycklarna, för chockad för att få upp bildörren. Till slut lyckades jag, samtidigt som en bil kom och tog hundarna, kvinnan bara försvann. Och där satt jag kvar, i bilen. Livrädd, chockad och med ett bett i armen.
Som sagt börjar chocken lägga sig.
Men usch, fy vilken obehaglig upplevelse. Skräckupplevelse. Hur ska jag nu kunna beundra dessa vackra djur? Hundar? Hur kan man släppa sina hundar lösa när man inte har kontroll över dem?
Här sitter jag nu. Med en värkande arm. Fått penicillin, fått armen omlagd, fått en stelkrampsspruta. Sjukskriven veckan ut, åtminstone. Ska tillbaka till läkaren för att kolla upp jacken, som var oroväckande djupa. Usch. Jag sitter här och darrar fortfarande, 6 timmar senare. Fattar inte hur fort allting gick, vad som hände. Vilken tur jag hade att det gick så bra som det gick. Jag vet inte vad jag ska säga.
Livet skrämmer mig.
vilken mardrömsdag. Eller kväll.
Det var som att gå in i en av ens värsta mardrömar. Och nu när chocken lagt sig och jag sitter här ett par timmar senare så. Fan, tur i oturen. Det kunde gått så mycket värre, men ändå. Man är skärrad.
Borde insett redan imorse att det var för bra för att vara sant. Efter en underbar helg vakna upp av att jobbet ringer, solen som lyser in genom fönstret och känna sig pigg.
Såklart händer något då. Som vanligt. Idag lite värre än andra dagar. Jag är skärrad. Chockad. Trött. Ledsen. Har ont. Jag vet inte vart jag ska sluta. Orolig. Rädd.
Rädd efter att ha blivit attackerad av två stora hundar när jag var ute på min kvällsrunda på jobbet. Trots hundens antar jag ägare bredvid. Hundar som de borde inte få finnas. Hundar som de borde avlivas på stört. Nu fick jag "bara" ett bett i armen, och det tackar jag gudarna för. Tackar för att min rörelseförmåga, eller kanske skyddsinstink, slog till när hunden bet till i armen så jag trodde den skulle gå av. De där h*vetes hundarna. Jagade mig. Bet mig. Skällde. Kvinnan gapade och skrek på dem. Putte på dem. Inte lyssnade de. Jagade mig runt bilen. Usch. Och där stog jag. Fipplade med nycklarna, för chockad för att få upp bildörren. Till slut lyckades jag, samtidigt som en bil kom och tog hundarna, kvinnan bara försvann. Och där satt jag kvar, i bilen. Livrädd, chockad och med ett bett i armen.
Som sagt börjar chocken lägga sig.
Men usch, fy vilken obehaglig upplevelse. Skräckupplevelse. Hur ska jag nu kunna beundra dessa vackra djur? Hundar? Hur kan man släppa sina hundar lösa när man inte har kontroll över dem?
Här sitter jag nu. Med en värkande arm. Fått penicillin, fått armen omlagd, fått en stelkrampsspruta. Sjukskriven veckan ut, åtminstone. Ska tillbaka till läkaren för att kolla upp jacken, som var oroväckande djupa. Usch. Jag sitter här och darrar fortfarande, 6 timmar senare. Fattar inte hur fort allting gick, vad som hände. Vilken tur jag hade att det gick så bra som det gick. Jag vet inte vad jag ska säga.
Livet skrämmer mig.
Kommentarer
Carina Persson
Hej Maria. Det måste varit hemskt det som hände Dig. Det måste väl hända något med hundarna eller ägarna. Detta är illa nog med Din arm, det kunde allt gått rikigt galet. Kram.
Carina Persson
Hej Maria. Grattis till examen, jobbet, pojkvännen och viktminskningen. Känns väl skönt att det är klart nu. Ha de nu så bra. Många kramar från mig.
Trackback
