Den frågan ställer nog vi alla oss fortfarande. Jag gör det mer eller mindre varje dag. Varför min pappa? Min fina, underbara och älskvärda pappa...

Du som ville alla väl, som gjorde allt för oss. Du som fick alla runt omkring dig att skratta, alltid, även när det var som tyngst. Varför du? 

 

Det sägs att första året är det värsta. Innan vi har passerat alla årsdagar och "första gången utan honom". Jag undrar jag. För tänk, idag har ett år redan gått. Och sorgen och saknaden är knappast mindre nu än den var för ett år sedan. Tvärtom. Fortfarande så väntar och längtar jag efter nästa gång jag får träffa dig igen, och varje gång jag påminns om att det inte blir någon nästa gång så värker hela kroppen, hela själen av smärta. Och för varje dag som går utan dig så inser jag ju det mer och mer. Och det har ingenting med årsdagar eller speciella minnen att göra utan de känslorna dyker upp helt plötsligt, från ingenstans. Det sägs också att tiden läker alla sår. Så fan heller. Sorgen och saknaden efter dig pappa kommer alltid att finnas kvar hos oss.

 

Ett år utan dig är ett år för mycket, men tyvärr måste vi bara vänja oss vid det. Vi måste gå vidare, hitta nya banor i livet och klara oss utan dig. Och det kommer vi att göra, just för att vi är säkra på att du finns där uppe och vakar över oss. Och för att vi är säkra på att det kommer en dag, i ett annat liv, då vi ses igen. 

Tills dess så lovar jag att leva, och ta vara på livet. Tillsammans med den fantastiska familj jag har kvar, som är precis lika bra som du var pappa! Och vi avslutar detta första, förjävliga år, på det enda sättet du hade velat - genom att hylla dig och fira livet med en fest tillsammans med våra underbara vänner!

 

GLAD PÅSK älskade, underbara pappa! Du finns med oss varje dag. Alltid älskad, aldrig glömd. JAG SAKNAR DIG!