Meningen med just mitt liv...
Känslan av trötthet.
Den där känslan, när man kommer hem efter en lång, tung dag på sjukhuset. När man bara vill lägga sig ner i soffan i ett alldeles mörkt och tyst rum - och bara få vara ifred. Den känslan känner jag igen alltför väl, den är svår att beskriva. Den måste upplevas. Det har varit alldeles för mycket av den varan den senaste tiden. Varje dag har känts så lång, kroppen har protesterat mot varje steg jag tar. På jobbet kallar vi det virus. Vi är flera som drabbats. Och nog har det varit något galet med kroppen; yrsel, huvudvärk, kallsvettighet. Men tack och lov, efter 4 veckor är det äntligen borta.
Men det har varit något mer. Det är något mer. Javisst, det är den här tiden på året. Jag har nog varit lite down, är kanske lite down. Men det är ju inget konstigt egentligen, min kropp reagerar ju såhär varje år.
Men det positiva är att det redan börjat vända, formkurvan går uppåt. Kanske för att jag ser ljuset i tunneln, semestern är bara 10 dagar bort! Åh, så väl jag behöver det nu. Men, lusten den finns där åter. Lusten att träna, lusten att umgås, lusten att hitta på saker! Och med den lusten kommer rastlösheten, och med rastlösheten kommer en viss del av frustration då dagarna är så korta och kvällarna så långa. För vad gör man på kvällarna? Med all ledig tid så kommer också tankarna.
Funderar mycket på det här med meningen. Vad är egentligen meningen med just mitt liv? Inte på något vis så att jag inte vill leva, att jag inte tycker om mitt liv, tvärtom!! Men vad vill jag egentligen? Det känns som att jag står och stampar, att jag inte kommer framåt. Jag har lovat mig själv att aldrig känna att jag står och stampar utan att göra något åt det, för det är ju därför jag blir rastlös. Men vad vill jag? Vad är nästa steg?
Missförstå mig inte. Jag trivs, jag älskar mitt liv, mitt jobb. Men jag börjar bli rastlös. Jag vill fortsätta utvecklas. Som människa och som sjuksköterska. Det är dags för mig att ta nästa steg - men vad är nästa steg? Vad vill jag? Jag har väldigt svårt att föreställa mig min egen framtid. Vart vill jag vara om fem år? Tänk om någon kunde svara på det åt mig. Eller ännu bättre, tänk om jag själv visste.
Det gäller väl att bara fortsätta som jag gör. Leva i nuet. Det som sker det sker.
Kanske är nästa steg bara att ta sig igenom ännu en mörk höst...
Hursom. Det blir som det blir, och det blir säkert bra hur det än blir!
