I Love Living Life. I Am Happy.
"Along the way you might fall down like this...
So what do you do when you fall down?
Get back up, everybody knows you get back up
because if you start walking, you´re not gonna get anyway
I´m gonna tell you, there are sometimes in life when you fall down
and you feel like you don´t have the strength to get back up
Do you think you have hope?
Because I tell you, I´m down here
Face down
And I have no arms and no legs
It should be impossible for me to get back up
but it´s not
You see, I will try 100 times to get up
And if I fail 100 times
If I fail, and don´t get up
Do you think I´m gonna give up?
NO!
But if I fail I´ll try again
and again
and again
But I just want you to know that it´s not the end
It matters how you gonna finish
Are you gonna finish strong?
And you will find that strength to get back up
Like this...
¤ ¤ ¤
I Love Living Life. I Am Happy!"
http://www.youtube.com/watch?v=H8ZuKF3dxCY
Var bara tvungen att dela med mig av det här till er där ute som läser...
Fick den här länken av min underbara syster. Och om du någon gång tvivlar på att du ska orka vidare. Om livet är hårt, om världen är hård mot dig. Kolla på den här mannen, lyssna på hans styrka och ta åt dig av den. Få energi av honom. För det är helt fantastisk att man orkar bli så positiv och glädjande när man lever utan armar och ben. När man FÖDS utan armar och ben. Ibland är livet orättvist. Ibland är man nere på botten. Men man kommer alltid att orka ta sig upp. Man kan helt enkelt inte ge upp. Kom ihåg det!
(I Övrigt. Skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att killarna blir värre och värre, att det blir mer påtagligt. Höstrusk eller ej, inte okej!)
Puss&Kram
So what do you do when you fall down?
Get back up, everybody knows you get back up
because if you start walking, you´re not gonna get anyway
I´m gonna tell you, there are sometimes in life when you fall down
and you feel like you don´t have the strength to get back up
Do you think you have hope?
Because I tell you, I´m down here
Face down
And I have no arms and no legs
It should be impossible for me to get back up
but it´s not
You see, I will try 100 times to get up
And if I fail 100 times
If I fail, and don´t get up
Do you think I´m gonna give up?
NO!
But if I fail I´ll try again
and again
and again
But I just want you to know that it´s not the end
It matters how you gonna finish
Are you gonna finish strong?
And you will find that strength to get back up
Like this...
¤ ¤ ¤
I Love Living Life. I Am Happy!"
http://www.youtube.com/watch?v=H8ZuKF3dxCY
Var bara tvungen att dela med mig av det här till er där ute som läser...
Fick den här länken av min underbara syster. Och om du någon gång tvivlar på att du ska orka vidare. Om livet är hårt, om världen är hård mot dig. Kolla på den här mannen, lyssna på hans styrka och ta åt dig av den. Få energi av honom. För det är helt fantastisk att man orkar bli så positiv och glädjande när man lever utan armar och ben. När man FÖDS utan armar och ben. Ibland är livet orättvist. Ibland är man nere på botten. Men man kommer alltid att orka ta sig upp. Man kan helt enkelt inte ge upp. Kom ihåg det!
(I Övrigt. Skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att killarna blir värre och värre, att det blir mer påtagligt. Höstrusk eller ej, inte okej!)
Puss&Kram
Otrohet?
Än en gång!
Vad har hänt sen jag åkte från Sverige?
Har alla killar i denna värld blivit upptagna och svin? Upptagna svin? Kan det vara all hysteri om denna svininfluensa som härjar i världen. Har det gått så långt att killar börjar agera som om man blev svin av den? Inte vet jag, men något galet har inträffat. Två utekvällar, två gånger har jag gett mig ut på stan bara för att skoja och flumma, dansa loss och bara leva livet. Känna känslan av Gran Canaria samtidigt som man känner skillnaden, känner av vilket skönt land Sverige egentligen är. Det är dyrt visst, men det är sån klasskillnad på Sverige och Gran Canaria, och det märks så tydligt. Skit samma, det är inte vad jag ska prata om nu.
Det jag vill komma till är att på två festkvällar, på båda dessa tillfällen har det kommit fram störtsköna killar, DE har kommit fram till MIG. Pratat, kramats och bara varit mysiga. Jag har pratat på som vanligt, skojat och stimmat som jag alltid gör. Utan någon som helst tanke på något annat än att det är roligt med trevliga människor. Och efter det så har det spårat.
Första utekvällen spårade det verkligen. Lite bus och lite mys, fick sett hur ett hotellrum ser ut på hotellet och jaa. Mitt i alltihopa framkommer det att oj, jag har ju visst en FLICKVÄN! JAHA, så VAD gör jag här? Med dig? På ditt hotellrum? Och busar? Gick därifrån av ren ilska för så gör man fan inte.. Okej, jag kunde skitit i vilket men jag hoppas att den dagen jag har en pojkvän och om det någonsin inträffar samma sak så skulle jag önskat att den tjejen gick därifrån, precis som jag gjorde. Hur tänker man?
Igår, utekväll nummer två sen jag kom hem, kom det återigen fram en trevlig kille, urmysig faktiskt. Pratade med mig, hjälpte mig bort från ett antal läskiga killar med kommentarer om att jag var upptagen?!!, bjöd på shots och öl och ja, gud vet vad. Blev smågrinig när jag gav bort halva min andra shot, för den var ju min. Kramade på mig, höll om mig. Gud vet vad. Det var som en killkompis man känt hela livet. Plötsligt, som en blixt från klar himmel när vi står och dansar säger han "Hoppas jag inte har gett dig några förhoppningar nu för jag har flickvän" Och fine, spelade mig ingen roll, jag ville inget mer än ha en trevlig kväll och sätta mig på tåget och åka hem med Lisa. Så vi fortsatte prata och skratta, dansa och skoja. Sen när det var dags för oss att gå, då börjas det. IGEN. Samma sak som senast. "jag vill ha dig" och "när ses vi nästa gång? då ska vi..."
HUR TÄNKER MAN? Nej, vi gjorde ingenting. Men hur skulle man känna om man fick höra sin pojkvän säga såna ord till en annan tjej? En sån mysig och trevlig kille. Varför gör man så? Människans natur är något jag aldrig kommer förstå mig på. Hur en hjärna fungerar. Ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag över att vara singel.
Killar: Det är inte okej, inte någonstans. Har man en flickvän så har man. Prata, skratta, skoja, kramas, dansa. Fine, det tycker jag är helt okej. Mer än okej. Det är inget galet med det. Men när det kommer till pussar, och börjar utforskas, när det kommer ord ur en mun, löften om något mer "nästa gång", DÅ är det inte okej! Jag blir tokig på det. Bete er som folk eller håll er singlar!
Jag tackar gudarna för att jag älskar singellivet så mycket. Den dag jag verkligen behöver närhet så kommer en kramkompis att vara mitt första tjing.
Skärpning på folket!
Nu så, nu har jag fått ur mig detta. Hoppas någon läser och tar åt sig! Själv ska jag nu ta nya tag och ikväll ge mig ut på en fest bland (förhoppningsvis) enbart vänner där man är lugn, safe. Där jag kan vara mig själv och ändå inte hamna i någon jobbig situation.
Jäkla parfym säger jag, kanske var ett dumt drag att köpa med sig den hem? :D
Nu äre fest! :D
Puss&Kram
Vad har hänt sen jag åkte från Sverige?
Har alla killar i denna värld blivit upptagna och svin? Upptagna svin? Kan det vara all hysteri om denna svininfluensa som härjar i världen. Har det gått så långt att killar börjar agera som om man blev svin av den? Inte vet jag, men något galet har inträffat. Två utekvällar, två gånger har jag gett mig ut på stan bara för att skoja och flumma, dansa loss och bara leva livet. Känna känslan av Gran Canaria samtidigt som man känner skillnaden, känner av vilket skönt land Sverige egentligen är. Det är dyrt visst, men det är sån klasskillnad på Sverige och Gran Canaria, och det märks så tydligt. Skit samma, det är inte vad jag ska prata om nu.
Det jag vill komma till är att på två festkvällar, på båda dessa tillfällen har det kommit fram störtsköna killar, DE har kommit fram till MIG. Pratat, kramats och bara varit mysiga. Jag har pratat på som vanligt, skojat och stimmat som jag alltid gör. Utan någon som helst tanke på något annat än att det är roligt med trevliga människor. Och efter det så har det spårat.
Första utekvällen spårade det verkligen. Lite bus och lite mys, fick sett hur ett hotellrum ser ut på hotellet och jaa. Mitt i alltihopa framkommer det att oj, jag har ju visst en FLICKVÄN! JAHA, så VAD gör jag här? Med dig? På ditt hotellrum? Och busar? Gick därifrån av ren ilska för så gör man fan inte.. Okej, jag kunde skitit i vilket men jag hoppas att den dagen jag har en pojkvän och om det någonsin inträffar samma sak så skulle jag önskat att den tjejen gick därifrån, precis som jag gjorde. Hur tänker man?
Igår, utekväll nummer två sen jag kom hem, kom det återigen fram en trevlig kille, urmysig faktiskt. Pratade med mig, hjälpte mig bort från ett antal läskiga killar med kommentarer om att jag var upptagen?!!, bjöd på shots och öl och ja, gud vet vad. Blev smågrinig när jag gav bort halva min andra shot, för den var ju min. Kramade på mig, höll om mig. Gud vet vad. Det var som en killkompis man känt hela livet. Plötsligt, som en blixt från klar himmel när vi står och dansar säger han "Hoppas jag inte har gett dig några förhoppningar nu för jag har flickvän" Och fine, spelade mig ingen roll, jag ville inget mer än ha en trevlig kväll och sätta mig på tåget och åka hem med Lisa. Så vi fortsatte prata och skratta, dansa och skoja. Sen när det var dags för oss att gå, då börjas det. IGEN. Samma sak som senast. "jag vill ha dig" och "när ses vi nästa gång? då ska vi..."
HUR TÄNKER MAN? Nej, vi gjorde ingenting. Men hur skulle man känna om man fick höra sin pojkvän säga såna ord till en annan tjej? En sån mysig och trevlig kille. Varför gör man så? Människans natur är något jag aldrig kommer förstå mig på. Hur en hjärna fungerar. Ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag över att vara singel.
Killar: Det är inte okej, inte någonstans. Har man en flickvän så har man. Prata, skratta, skoja, kramas, dansa. Fine, det tycker jag är helt okej. Mer än okej. Det är inget galet med det. Men när det kommer till pussar, och börjar utforskas, när det kommer ord ur en mun, löften om något mer "nästa gång", DÅ är det inte okej! Jag blir tokig på det. Bete er som folk eller håll er singlar!
Jag tackar gudarna för att jag älskar singellivet så mycket. Den dag jag verkligen behöver närhet så kommer en kramkompis att vara mitt första tjing.
Skärpning på folket!
Nu så, nu har jag fått ur mig detta. Hoppas någon läser och tar åt sig! Själv ska jag nu ta nya tag och ikväll ge mig ut på en fest bland (förhoppningsvis) enbart vänner där man är lugn, safe. Där jag kan vara mig själv och ändå inte hamna i någon jobbig situation.
Jäkla parfym säger jag, kanske var ett dumt drag att köpa med sig den hem? :D
Nu äre fest! :D
Puss&Kram
