Prövningar vi stöta på, som vi ofta ej förstå...
Ja, varför?
Den frågan ställer nog vi alla oss fortfarande. Jag gör det mer eller mindre varje dag. Varför min pappa? Min fina, underbara och älskvärda pappa...
Du som ville alla väl, som gjorde allt för oss. Du som fick alla runt omkring dig att skratta, alltid, även när det var som tyngst. Varför du?
Det sägs att första året är det värsta. Innan vi har passerat alla årsdagar och "första gången utan honom". Jag undrar jag. För tänk, idag har ett år redan gått. Och sorgen och saknaden är knappast mindre nu än den var för ett år sedan. Tvärtom. Fortfarande så väntar och längtar jag efter nästa gång jag får träffa dig igen, och varje gång jag påminns om att det inte blir någon nästa gång så värker hela kroppen, hela själen av smärta. Och för varje dag som går utan dig så inser jag ju det mer och mer. Och det har ingenting med årsdagar eller speciella minnen att göra utan de känslorna dyker upp helt plötsligt, från ingenstans. Det sägs också att tiden läker alla sår. Så fan heller. Sorgen och saknaden efter dig pappa kommer alltid att finnas kvar hos oss.
Ett år utan dig är ett år för mycket, men tyvärr måste vi bara vänja oss vid det. Vi måste gå vidare, hitta nya banor i livet och klara oss utan dig. Och det kommer vi att göra, just för att vi är säkra på att du finns där uppe och vakar över oss. Och för att vi är säkra på att det kommer en dag, i ett annat liv, då vi ses igen.
Tills dess så lovar jag att leva, och ta vara på livet. Tillsammans med den fantastiska familj jag har kvar, som är precis lika bra som du var pappa! Och vi avslutar detta första, förjävliga år, på det enda sättet du hade velat - genom att hylla dig och fira livet med en fest tillsammans med våra underbara vänner!
GLAD PÅSK älskade, underbara pappa! Du finns med oss varje dag. Alltid älskad, aldrig glömd. JAG SAKNAR DIG!
Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont, fortsätt...
2017 - Nytt år innebär nya möjligheter
Äntligen.
Aldrig har väl orden varit så sanna som i år; Nytt år innebär nya möjligheter. Och aldrig har jag längtat så mycket efter att klockan ska slå 00.00, klockorna ska ringa in det nya året.
Jocke Berg, Malmö Arena. Kents avskedsturné. Mellansnack "Vi kan sammanfatta det som såhär, att 2016 har varit ett riktigt skitår. Men det fina är att vi tagit oss igenom det tillsammans". Kunde inte sagt det bättre själv. Och det kändes som om han pratade rakt till mig...
2016. Startade i ensamhet i min lägenhet, jag jobbade när alla andra festade. Redan där kanske jag borde förstått att det skulle bli ett sånt år? Sen sprang syrran stenhårt rakt in i väggen, vilket var tufft för oss alla, allra helst för henne. Cancerdiagnoser börjar rulla in hos folk i vår närhet. Pappa led hela början av året av bråk på sitt företag och jag såg sorgen och tröttheten i hans ögon, hörde dem i hans röst. Sen löste sig allt och man tror det ska vända men då plötsligt lämnar han oss hastigt och lustigt, utan någon förvarning. Begravning, sorg, smärta och allt vad det innebär. Sen hamnar jag på sjukhus. Piggnar till, urnsättning av pappa. Då lämnar min sambo mig helt hastigt och lustigt mitt i natten. Sticker utan förklaring. Där väntar månader av bråk och tjafs. Men jag tar mig igenom även det. Året går vidare men ju mer tiden går, desto mer sjunker alla händelser in i ens huvud. Mer och mer förstår jag att pappa faktiskt är borta för alltid, aldrig kommer tillbaka. Samtidigt säljs huset. Hösten har varit ett känlomässigt helvete... Dagarna då jag inte har gråtit är lätträknade, så många gånger som jag vandrat mot jobbet kämpandes mot tankar och tårar.
2016 har för vår del kantats av fysisk och psykisk ohälsa, dödsfall.
Och dessa livskriser har inneburit en del andra uppenbarelser för mig. I samband med trauman och kriser så inser man vilka det är man har i sin närhet. Vilka som verkligen betyder något. Vilka som finns där när man verkligen, verkligen behöver det. För mig har det blivit en chock i vissa fall att inse att dem jag trodde stod nära helt plötsligt är som bortsprungna. Medans det har varit positivt för att jag mer än någonsin inser vilka underbara, vackra människor jag har omkring mig. Tydligare än någonsin så inser jag vilka som tillhör nära vänner och familj. Och fördelen är att jag slipper lägga energi på dem som inte funnits där. Tillsammans har vi familj och vänner kämpat, slitit, tagit oss igenom detta helvetesår. Och vi står fortfarande på benen. Julen var så tung, så tung, men samtidigt så mysig och vacker. Tillsammans!❤
2017 startade med tårar. Alla grät. Grät för att världens finaste människa inte fick vara med oss och fira nyår. För att han aldrig mer kommer att vara med och fira med oss. Till och med dem som knappt kände honom fällde en eller annan tår. För att de är så delaktiga i vår sorg och smärta. För att vi betyder så mycket för varandra. Och det är det vi tar med oss in i 2017. Att vi har så fantastiska människor ibland oss, och tillsammans med dem så klarar vi allt, och vi ska se till att 2017 blir så mycket bättre än 2016. Tillsammans.❤ Och någonting positivt jag tar med mig är att jag inte längre är rädd för att dö. För den dagen det är min tur är jag säker på att jag äntligen får träffa min kära pappa igen. Det finns inget annat...
Fem månader...
Fem månader av tomhet...
Fem månader av kamp...
Kamp mot sorgen, kamp mot denna ständiga smärta. Kamp för att orka ta sig upp på morgonen, orka andas, orka gå vidare. Kamp för att orka ta in, orka börja bearbeta.
"Du är så stark" "Trots allt du gått igenom är du ändå så glad" Ja, det är inte direkt så jag har så mycket val. För att orka gå vidare med livet så måste jag vara glad. Jag måste lägga tankarna på hyllan varje morgon när jag stiger upp. Måste lämna dem hemma när jag går till jobbet. Det är min överlevnadstaktik. Trots att min ryggsäck ständigt är fylld av en sorg och smärta som inte går att beskriva. Ingen sorg eller smärta jag tidigare upplevt kan på långa vägar beskriva den som jag känner nu. Ja, jag är glad. Varje dag är jag glad. Och varje dag är jag ledsen. Det är min variant av terapi för min själ. Att tillåta mig själv att vara glad. För pappas skull.
I fem månader har jag pendlat fram och tillbaka mellan chock-och reaktionsfasen. Jag tror att först nu har min kropp börjat ta in, hantera vad som hänt. Så smått börjat bearbeta. Jag har inte varit mottaglig innan, inte redo att ta in sanningen. Det är jag nog fortfarande inte, kommer antagligen aldrig att bli. Det gäller bara lära sig hantera det. Lära sig leva på nytt. Våga vända blad och blicka framåt. Mest för att jag vet att det är vad pappa hade velat. Ingen tackar mig om jag gräver ner mig i min sorg. Allra minst pappa.
Men det är svårt. Det är så jävla svårt. För det gör ju så förbannat ont. Tomheten är snudd på outhärdlig vissa stunder. Och mitt försvar är att le. Och vara glad. Att lägga det på hyllan en stund och tillåta mig att vara lycklig. Det är min terapi. Det är ingen förnekelse, det är mitt sätt att orka leva vidare. Att inte få skuldkänslor för att jag stundtals mår bra, för att jag skrattar och ler. För jag gråter också. Varje dag mer eller mindre. Men likaväl som jag måste tillåta mig att sörja så måste jag också tillåta mig att vara glad och lycklig. Att fortsätta leva. Att våga se framåt och tro på en vackrare framtid. För jag har ju fortfarande flera av universums vackraste och underbaraste människor runt mig. Jag måste fortsätta leva, bygga det liv som jag vill leva. Måste tänka på mig själv i första hand.
Och jag gör det för din skull, finaste pappa! ♡
Känslan av att vara levande igen...
Ja, det var precis så jag kände mig, levande!
Några timmar i måndags kväll/natt så fick livet vara precis så himla bra som det så många gånger varit.
Det var Maria som var tillbaka. Det var längesen jag kände mig så befriad, så lycklig. Precis allting var hur rätt och hur lätt som helst. Underbar familj och vänner runt omkring mig. Haaks på scenen som körde en riktigt bra show. Sen in på Havsbadet. Bara skratta åt människor, dricka öl, dricka fireball. Dansa. Utan att tänka på någonting. Ingenting annat än att vara där och då. Komplimangerna haglade över mig. Gick ut från havsbadet och babblade och pratade, bubblade av skratt och lycka. Flamsade och tramsade. Så som jag gör. Sån som jag är!
Det var längesen jag kände den känslan. Komplimangerna haglade över mig. Det slår mig nu i efterhand att jag inte kan minnas senast jag fick höra hur jävla snygg jag är. Hur rolig jag är. Jo, naturligtvis från vänner och familj. Men ja, ni förstår vad jag menar. Kan inte minnas när jag kände mig uppskattad och uppvaktad senast. Det spelar ingen roll vem det var som sa det, huvudsaken är att jag kände det ända in i hjärtat. Det värmde, och det gjorde att den gamla vanliga Maria kom fram. Hon som för det allra mesta skrattar och ler, skämtar, flamsar och tramsar. Hon som ingen kan förstå att hon kan vara grinig, sur eller arg. Varför har jag inte sett det själv? Hur har jag inte kunnat se hur jag förändrats de senaste åren...?
Hur ont det än gör att bli lämnad, framförallt att bli lämnad på det viset som jag blev, så tror jag ändå att det var det rätta. Jag är glad att det blev som det blev. Även om det gör ont. Även om jag känner mig ensam, tom, lurad och utnyttjad. Även om den där lyckan i måndags bara höll i sig i några timmar innan nästa bakslag kom, så fanns den ändå där. Jag vet att jag kan ta mig dit. Jag vet att min tid kommer. Jag bara önskar att vägen dit kunde vara lite rakare. Jag önskar att människor i den här världen kunde vara lite mer humana, lite mindre giriga. För när blev pengar viktigare än välbefinnande? När blev det okej att krossa någon för pengar? När försvann vår medmänsklighet? Jag skiter i alla pengar i hela världen. Det enda som är viktigt för mig just nu är att få stanna i min lägenhet, som är den största tryggheten jag känner att jag har kvar just nu. Innan jag kommer på benen igen, tar mig upp på banan. För en så stor förändring som att packa ihop sitt liv och flytta just nu det orkar jag inte. Det blir för mycket för mig. Om jag så ska leva på knäckebröd, nudlar och vatten några år framöver får det vara värt det. För pengar kommer inte att göra mig lycklig. Det enda jag vill är att hitta tillbaka till mig, Maria, på heltid!
Klump i magen...
Sitter på bussen hemåt, med en stor klump i magen. Vet ju inte vad som väntar där hemma. Är lägenheten halvtom? Har jag någon soffa, tv? Är M där eller är han tillräckligt smart för att hålla sig borta? Visst jag kunde skicka och fråga. Men jag orkar inte.
Har liksom stängt av de senaste dagarna, det har blivit alldeles för mycket för mig att hantera. För mycket känslor och tankar att kontrollera. Så därför har det varit lättare att stänga av. Att åka ut till Lysekil med min fantastiska, fina familj och underbara vänner till familjen!
Levt som om ingenting annat existerar. Men nu är det nog dags att ta tag i livet, komma tillbaka till den bistra verkligheten...
Och nu då? Nu är det så mycket som jag måste ta itu med, så mycket att ordna med... vet ju inte ens om jag kan/får behålla lägenheten. Tänk så står jag här utan tak över huvudet snart... vet inte om jag verkligen klarar av ytterligare en sån stor förändring just nu. Det känns som om det är tillräckligt, som om lägenheten är den enda trygga plats jag har kvar mitt i allt detta. Även om jag kanske helst av allt hade packat mina väskor och stuckit hem till Alingsås så vet jag att det inte är hållbart. Jag måste känna in mig och se hur jag vill ha det över tid.
Jag måste gå vidare. Jag har tagit stora steg mot att gå vidare och trots den där klumpen i magen inför vad som komma skall så känns det jävligt gött samtidigt! Mitt liv bara måste bli så sjukt mycket bättre nu. Jag känner det på mig. Efter igår förstår jag också att det finns stor potential.
Först ska jag bara reda ut allt som måste redas ut! Första steget blir att återvända till lägenheten nu!
Gång på gång rasar min värld samman...
Som om det inte var nog. Någon högre makt på den här jorden verkar ha bestämt sig för att testa mig, se hur mycket jag klarar...
Återigen faller allting isär, hela min värld rasar samman. Det känns som om allting bara var en lögn. Det som vi byggt upp i 3,5 år har på ett par sekunder raserat. Mer än allting i världen önskar jag att det inte var sant, att vi kunde dra tillbaka tiden och fortsätta bygga. Att vi kunde prata, och hitta ett sätt att bygga vidare på som skulle bli till det bättre. Men det är försent nu, det inser jag själv också. När vissa ord är sagda så är dem svåra att ta tillbaka.
Precis som att det inte räckte med att vi i måndags för sista gången sa farväl till pappa. Satte ner hans urna i marken bland fina vänner och bekanta. Det gjorde så ont i mig. Så fruktansvärt ont. Jag kan fortfarande inte ta in att det har hänt. Kan inte för mitt liv föreställa mig att jag aldrig får se min kära pappa igen. Jag måste intala mig själv att det kommer ett liv efter detta där vi möts igen, för om jag inte tänker så, så orkar jag inte resa mig ur sängen.
Just nu orkar jag inte resa mig ur sängen ändå. Vet inte hur jag ska orka resa mig igen. Hur ska jag orka bygga mig ett helt nytt liv just nu?
Livet från den andra sidan...
"Det här har garanterat varit det längsta dygnet hittills i mitt liv. Klockan är kvart i tre på natten och här ligger jag. Klarvaken. Har knappt sovit alls på två dygn. För hur ska jag kunna sova med dessa smärtor?
Om jag ligger blickstilla och andas korta små andetag, ja då kan jag slumra till lite. Då är värken helt okej. Jamen Maria, din blindtarm är ju hel. Då är det inget fel på dig. Infektionsvärdena är höga, du har grumlig vätska i buken som ingen kan förklara. Din urinsticka har på 16 timmar gått från normal till bananas. Men frågar man den ena uskan, ja då är jag bara ute efter morfinet. Så på ett par timmar har jag gått från att aldrig ha tagit morfin till att vara beroende, på en dos, tydligen. Smärtan hade sin kulmen inatt klockan ett. Då orkade jag bara inte mer utan bad om smärtlindring, för att jag är totalt utmattad av smärta och sömnbrist. Ja då togs kontroller. Blodtrycket hade gått från 115/70 till 150/100, pulsen från 70 till 115. Tempen var 37,8 trots Alvedon två timmar tidigare. Aja, vi ger henne en oxynorm och en kudde att hålla mot magen för att dämpa smärtan vid hostningar. Sen går vi ut och stänger dörren, lämnar henne gråtandes där utan att kolla till henne igen. Ett problem löst. För vi har så mycket annat att göra.
Och som den människa jag är, så uthärdar jag. Vill inte be om hjälp, vill inte vara en belastning. Jag vet ju hur mycket dem har att göra. Jag vet ju att hade rollerna varit ombytta så hade jag smugit in vid nästa lediga tid för att kolla till min patient. Så kanske kommer sköterskan när hon har tid, det har ju ändå bara gått två timmar...
Kan inte låta bli att undra om det är så jag uppfattas av mina patienter? Verkar jag och mina kollegor så oengagerade och ointresserade? Så ignoranta och skeptiska? Om vi gör det, på grund av att vi har för mycket att göra, ja då vill jag inte vara med mer. Det är ingen vård som jag vill bedriva eller vara en del av...
Och just nu, nu vill jag bara få sova..."
Ja, det var dem tankar jag skrev ner som jag kände inatt när jag hade som mest ont. Vården har verkligen mer att önska...
Och jag för min del åkte in med svåra buksmärtor och kom hem med nästan lika svåra smärtor plus smärtor efter operation i buken, halsen och ryggen! Men det är ju gött å veta att allt såg fint ut därinne, om vi nu ska försöka vara lite positiva. Fick inte direkt någon diagnos men troligen en njurbäckeninflammation och en "snuvig" blindtarm som läkt av sig själv! Lite antibiotika och smärtlindring så är jag på benen igen, och jag är tacksam för den hjälp jag fick! 😆
6 veckor
Tänk att det redan gått 6 veckor pappa, sedan du försvann från oss! Vart har dessa sex veckor tagit vägen? Samtidigt säger dem ju att det blir lättare med tiden, så då får tiden gärna gå snabbt. För det får gärna bli lite lättare att leva igen.
Just nu är jag i fasen av en fruktansvärd tomhet. Varje dag, varje minut är du med mig i mina tankar. På ett eller annat vis. Tomheten är så fruktansvärt påtaglig, och jag kommer på mig själv med att tänka konstiga tankar om dig hela tiden. Det är som om jag skjuter bort att du är död, inbillar mig att du snart är tillbaka hos oss! Till och med på jobbet, när jag egentligen inte har tid att tänka på dig, så kommer jag på mig själv med att jag gör det. Inte så att jag är ledsen, utan mer "det här kunde varit pappa" eller "undra om pappas värden såg ut såhär" eller "denna historien hade pappa tyckt var rolig". Och av någon anledning så har alla patienter på jobbet just nu hjärtinfarkter. Är inte det konstigt? Som om ödet spelar mig ett spratt...
Nåt annat jag grubblat över är hur orättvist och konstigt livet är. Vart är världen påväg?
Du, vår fina pappa och make, mitt i livet i dina bästa år, du fick inte lov att leva längre. Du som hade livslust och glädje omkring dig, som spred kärlek omkring dig varje dag. Samtidigt går jag till ICA i Sollebrunn och handlar, möter på byns alkis utanför, som sitter där varje dag och är ohyfsad, med sin hund som alla är rädda för. Han super bort sitt liv, men HAN får leva. Dagen innan sitter jag på tåget när en ung kille SJÄLV väljer att avsluta sitt liv, för att han inte vill leva mer. Och några timmar senare sitter jag bakom några ungdomar på ett annat tåg, garanterat en bra bit under 18-årsstrecket, som snackar gräs å röka på å allt vad de nu snackade om, helt öppet. Som vilken naturlig grej i världen som helst. För hur många människor finns det inte som slänger bort sitt liv på droger, röker sig höga för att glömma allting runt omkring. Som inte alls kan vara nöjda med det liv de lever eftersom de bara vill bort från det. Varför får DEM leva?
Varför får dem leva när vår älskade pappa var tvungen att dö? ♡
En månad...
Tänk att det redan har gått en månad.
En månad sen du så hastigt försvann från oss pappa.
Jag har fortfarande inte kunnat finna meningen med att leva vidare utan dig. Jag går till jobbet och det går bra, även om det känns helt meningslöst att gå dit. På jobbet känns allting nästan normalt. Men resten av dygnets timmar och dagar så känns ingenting normalt. För det finns ingenting som är normalt längre. Eller som vanligt. Varje vaken sekund är du med mig, vad jag än gör. Du ligger där bak i tankarna hela tiden. Och allting runt omkring är bara bagateller. Ingenting annat än att vara med min återstående familj har någon som helst mening eller värde just nu...
Imorgon är det måndag. En måndag då vi alla tvingas återgå till alla måsten som finns i livet. Första dagen då alla kommer att åka till jobb/skola och mamma kommer att vakna helt ensam. Hur ska det gå? Jo, det kommer gå. Klart det kommer gå. För oss alla. För att vi har varandra, och för att vi har alla underbara vänner! För att jag har världens finaste, bästa, underbaraste mamma. Och hon har världens finaste, underbaraste barn. Och för att hon har världens bästa mamma, och därmed jag världens bästa mormor. Och för att vi har världens finaste människor omkring oss som ser efter oss varje dag.
Det måste ju gå. Vi har ju inget val.
Att stänga in sig själv i ett rum och sörja resten av livet är ju tyvärr inget val, även om det ibland känns som det lättaste alternativet.
Jag vet att du vill att vi ska vara glada och lyckliga pappa. Och jag förstår ju att vi kommer fortsätta vara glada och lyckliga, och att vi kommer minnas alla fina minnen av dig med glädje. Men våra hjärtan kommer aldrig att sluta sakna dig. Mitt hjärta kommer aldrig sluta gråta över att du är borta. För jag älskar dig så ♡
Verkligheten närmar sig...
Med blandade känslor lämnade jag familjen idag och åkte tillbaka till Halmstad. Det var egentligen inte så jobbigt att säga hejdå till dem, för om bara två dagar får jag ju träffa dem igen! ♡
Men däremot var känslan av att livet nu måste gå vidare, att det är dags att återgå till den bistra verkligheten igen, börja jobba, det kändes tyngre. Kändes jobbigt att lämna den trygga bubblan vi skapat tillsammans hemma i Kvarnabo. Samtidigt så saknar jag mina fina kollegor på jobbet väldigt mycket. Och av deras vackra ord att döma så saknar dem mig med, i alla fall några av dem! :) Så visst känns det jättekul att komma tillbaka till dem igen!
Men den där ångesten, den ligger på lur. Tårarna hotar att tränga upp ur ögonen helt plötsligt utan förvarning. De bara kommer. När jag minst anar det. Det går verkligen upp och ner hela tiden... men en timme, en dag i taget. Sakta men säkert...
Så mycket tankar och känslor...
Sedan begravningen i fredags så har vi haft ett par relativt lugna dagar. Visst är det tungt, tomt, lite jobbigt hela tiden. Men det har varit lite lättare ändå. Det har gått att uthärda. Solen har värmt oss och hjälpt till på traven, och att vara här hemma med familjen samlad är verkligen som balsam för själen!
Men nu ikväll när vi gick och lade oss så slog ångesten emot mig igen. Som en smäll på käften! Så många tankar och känslor på en och samma gång...
Imorgon ska jag åka hem till Halmstad.
Pappa är borta. För alltid.
Varför har några av dem jag trodde stod mig närmast inte hört av sig?
Det ska bli skönt att komma tillbaka till jobbet.
Vad har jag för lösenord på jobbet?
Jag vill inte åka hem till Halmstad.
Halmstad är inte hem.
Orkar jag verkligen börja jobba?
Och hur var den där drömmen jag drömde i torsdags-fredags nu igen? Jo. Den handlade om min pappa. Världens finaste pappa! ♡ Jag drömde att han kom tillbaka, och jag frågade honom hur han kunde vara tillbaka, han är ju död och vi är påväg till begravningen. Han hade sin blåa, fina kavaj på sig. Skjortan som han hade på sig när han trillade ihop och dog, den blårutiga. Han var sååå vacker! Lite stressad över att hinna i tid till sin egen begravning. Han ville bara komma och säga hejdå först, ville ge mig en sista kram. Och vi kramades, så länge så länge. Det var den finaste, bästa kramen någonsin. Sen vaknade jag. Och när jag vaknade kändes drömmen så verklig.
Jag måste bara tro på att det var sant. Att du kom tillbaka för att säga hejdå pappa. Att jag fick krama dig en sista gång. Jag måste bara tro att du sitter där uppe och vakar över varje steg vi tar. Att du sitter där uppe för att se till så att vi är lyckliga och kan gå vidare med alla fina minnen av dig. Jag måste tro på att vi en vacker dag kommer att ses igen. Jag bara måste det, annars går jag itu.
Pappa, hjälp oss igenom detta! ♡
Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting...
"Stack iväg från ingenting, sökte mig ett mål, klädd i skjorta jacka och ett par jeans"
Jag säger som Mats, kunde inte sagt det bättre själv. Idag har varit en vedervärdig dag. Fruktansvärd. Så mycket sorg, smärta och tårar. Sådär i efterhand så önskade vi en kort stund att vi hade valt andra låtar. Skitlåtar som ingen behövde relatera till pappa. Så vi slapp några tårar. Så det blev mindre avskalat.
Men hur jobbigt det än var och hur sjukligt ont det än gjorde så var det pappas dag, och den blev så otroligt genomsyrad av honom. Hans favoritmusik, hans favoritvänner och arbetskamrater. Hans favoritmat grillat och en herrans massa öl. Hans älskade "Anna och mej".
Hur vedervärdig denna dag än varit så är jag säker på att jag en vacker dag kommer kunna se tillbaka på denna dag som ett otroligt vacker minne. Även om jag just nu mest är glad att den är över...
Men, "Allt kommer ordna sig" som pappa hade sagt! ♡
Som i ett vakuum
Hur förbereder man sig inför sitt livs värsta dag?
Hur förbereder man sig för att begrava en av de absolut viktigaste människorna i sitt liv? Allting känns som ett vakuum. Det är alldeles tomt inuti mig. Kroppen bär på en alldeles tung, konstig känsla. Hur ska jag kunna sova inatt?
Att stå och prova klänning inför en begravning som inte skulle varit förrän om 30 år. Hur absurt är inte det? Jag vill ju vara fin, vill vara vacker för dig världens bästa pappa. Men samtidigt vill jag ju inte ens gå dit, vill ju inte att det här ska behöva ske. Men det är som det är, det måste ske. Imorgon ska vi begrava en av världens finaste, underbaraste människor. Och jag ska vara fin för dig pappa! Lika fin som du alltid var ♡
Hjärnan förstår att kroppen inte klarar att ta in vad som hänt
Nitton dagar.
Idag har det gått nitton tunga dagar sen du lämnade oss pappa. Eller, lämnade är fel ord. För jag är säker på att det inte var ditt val. Hade du fått välja så hade du stannat.
Idag har vi i alla fall tagit ännu ett stort, tungt steg. Att åka ut till Lysekil, starta upp inför sommaren. Det var med vemod i kroppen. Å ena sidan så lugnt, så tryggt. Jag blir alltid så lugn när jag är där ute. Vid havet. På min trygga plats sedan många år tillbaka. Men samtidigt - så konstigt. Allting är så annorlunda utan dig pappa. Vi måste måla vagnen - hur gör vi? "Fråga pappa!" Vi ska sätta upp förtältet - hur gör vi? "Fråga pappa!" Boden behöver ny dörr - hur har ni tänkt er? "Fråga pappa." Men vi kan ju inte fråga pappa. Men vi kanske kan vänta tills han kommer tillbaka tänker jag då. Men så kommer jag på, att han kommer ju inte tillbaka. Det är som att vi går och väntar på att han ska komma hem från en av alla sina resor. Som att han snart kommer igen, att han bara är borta ett litet tag. Det är som om hjärnan förstår att kroppen inte klarar av att ta in sanningen. Som om hjärnan vet att han är borta för alltid men vägrar att ta in och reflektera över vad det innebär. Som om ifall jag somnar tillräckligt många kvällar så vaknar jag en morgon och allt är som vanligt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad vi ska ta oss till. Det enda jag vet är att ingenting, absolut ingenting, någonsin kommer bli sig likt igen...
Åtta dagar...
Åtta dagar.
Åtta dagar utan dig pappa. Åtta dagar som känns som en evighet. Åtta dagar med tårar som inte slutar rinna. Åtta dagar med tilltagande sorg och smärta. Åtta dagar med ångesten som trycker som ett band över bröstet. Åtta dagar av så oändligt många som vi förväntas leva utan dig. Det är precis som om kroppen och hjärnan så smått börjar ta in vad som hänt. Som om hjärnan i mycket små fragment testar att tänka och inse att du är borta, med allt vad det innebär. Det är inte rätt. Inte rättvist. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna ur den här mardrömmen. För det kan bara inte vara sant att du har lämnat jordelivet och oss för alltid. För jag VILL INTE leva utan dig! Jag orkar inte föreställa mig ett liv utan dig.
Det är inte meningen att vi ska begrava dig. Inte redan. Inte än på många, många år. Du ska ju få barnbarn. Du ska ju bli världens bästa morfar. Du ska ju följa mig till altaret. Du ska ju vinna 75 miljoner på travet. Vi ska ju åka till Paris, och till Böda camping. Du skulle inte dö, det var inte rätt. Jag orkar inte ta in det. Jag fattar inte att vi har suttit och planerat din begravning med en man som är 8 år äldre än du var. Jag fattar inte att du bara ramlade ihop och dog. Jag fattar bara inte att du är borta... Jag älskar dig pappa, och jag saknar dig så oändligt mycket, redan... ♡
